Närliggande

70.Bostadsrättsinnehavarens rätt att upplåta lägenheten i andra hand har prövats i NJA 2001 s. 241 I och NJA 2001 s. 241 II. I det förstnämnda avgörandet hade en person som sedan kort tid efter bostadsrättsföreningens bildande 1984 förfogat över en lägenhet om 3 rum och kök med bostadsrätt aldrig bott i lägenheten. Hon hade 1993–1994 utan tillstånd hyrt ut lägenheten med undantag för ett rum där hon förvarade möbler och menade därför att 7 kap. 10 § bostadsrättslagen inte var tillämplig. HD konstaterade här att hyresgästen bott ensam i lägenheten, att hyresgästen förfogat över samtliga övriga utrymmen i lägenheten utom det undantagna rummet och att bostadsrättsinnehavarens enda kontakt med lägenheten varit att hennes sambo någon gång i månaden besökt den efter att på förhand ha kontaktat hyresgästen. HD fann mot denna bakgrund att bostadsrättsinnehavaren fick anses ha upplåtit hela lägenheten på sätt som avses i 7 kap. 10 § bostadsrättslagen. I NJA 2001 s. 241 II hade bostadsrättsinnehavaren utan föreningens samtycke hyrt ut två av de tre rummen i en lägenhet med erforderlig tillgång till kök och badrum. Bostadsrättsinnehavaren hade själv huvudsakligen bott i sitt fritidshus. Han hade emellertid besökt lägenheten ett par gånger i veckan och därvid utnyttjat kök, badrum och det rum som inte hyrdes ut. Han hade också haft sin post ställd till lägenheten. HD fann därför att hyresgästen fick anses inte ha haft rätt att självständigt utnyttja lägenheten. 7 kap. 10 § har ändrats 2003. I bestämmelsen finns nu intaget nyckelkriteriet att innehavaren upplåtit sin lägenhet för ”självständigt brukande”, vilket medför att lagtexten närmat sig utbildad praxis (se härom prop. 2002/03:12, s. 66 ff.) 2.8.3 Förpliktelse att tåla något En annan typ av negativa förpliktelser är att en part i ett avtalsförhållande måste tåla något. Ett exempel härpå är att en hyresgäst och en hyresvärd med bindande verkan kan ingå avtal om att hyresgästen utan rätt till ersättning skall tåla hinder eller men i nyttjanderätten. En förutsättning härför är enligt 12 kap. 16 § 3 st. JB att de hinder eller men som uppstår beror på att hyresvärden låter utföra arbete för att sätta lägenheten i avtalat skick eller för att utföra ”sedvanligt underhåll av lägenheten eller fastigheten i övrigt eller annat arbete som särskilt anges i avtalet”. Bestämmelsen, vars materiella innehåll gällt under lång tid, har medfört att det i de flesta standardavtal på hyresområdet innehåller en klausul om inskränkt ersättningsrätt för ”sedvanligt underhåll”. Vad som skall avses härmed var föremål för prövning i NJA 2002 s. 378, där det konstaterades att det var naturligt att avtalsbestämmelsen tolkades på samma sätt som lagens motsvarande formulering. Avgörande för HD:s tolkning av bestämmelsen blev att regeln inte skulle uppfylla sitt ändamål om den inte inbegrep arbeten ”som på grund av förslitning eller liknande omständigheter måste vidtas för att bibehålla fastighetens skick och funktion”. Därför kunde enligt HD även så omfattande renoveringar som stambyten, fasadrenoveringar och takomläggningar i och för sig anses ingå i begreppet. Däremot kunde begreppet inte anses inbegripa fall där hyresfastigheten samtidigt blev föremål för flera ingripande åtgärder av underhållskaraktär. I det aktuella fallet hade renoveringen omfattat flera olika arbeten som vart och ett utgjorde sedvanligt underhåll men som sammantagna medförde så ”påtagliga och svårförutsebara olägenheter att avtalsklausulen inte” kunde anses tillämplig. 2.9 Förpliktelser i försäkringssituationer 2.9.1 Försäkringsfall En naturlig utgångspunkt vid försäkringsavtal är att försäkringsbolagets ansvar i enlighet med försäkringen gäller för skador som uppkommer under försäkringens giltighetstid. Enligt 11 § FAL gäller — om parterna inte avtalat om annat — att försäkringsgivarens ansvarighet gäller från den tidpunkt då försäkringsgivaren eller försäkringstagaren avsänt antagande svar på den andres anbud. Frågan är emellertid vad som skall gälla när skadeförloppet som leder fram till ett försäkringsfall inletts redan före denna tidpunkt. Denna fråga bedömdes i NJA 1997 s. 832, där ett bolag tecknat en maskinförsäkring som gällde för ”plötslig och oförutsedd fysisk skada” som inträffade under försäkringstiden och en avbrottsförsäkring som gällde för avbrott som uppstod genom ersättningsbar maskinskada. Maskinhaveriet i fallet hade enligt utredningen berott på att en lödning brutits upp pga. en kraftig mekanisk påverkan före försäkringens ikraftträdande. Denna skada hade efter en tids drift medfört funktionsavbrottet. Under dessa omständigheter kunde försäkringsfall enligt HD inte anses ha förelegat. 2.9.2 Bevisbörda för och beviskrav vid försäkringsfall HD har i ett antal avgöranden prövat frågan vem som skall anses ha bevis- och åberopsbörda vid försäkringsfall, liksom vilket beviskrav som skall tillämpas. Några av dessa fall har avsett konsumentförsäkring. I NJA 1984 s. 501 I och NJA 1984 s. 501 II gällde frågan vem som skulle anses ha bevisbördan och vilket beviskrav som skulle tillämpas med avseende på ett försäkringsvillkor enligt vilket försäkringens stöldmoment innefattade skada på fordon som olovligen tagits och brukats. Försäkringen omfattade dock inte tillgrepp som gjorts av person som tillhörde samma hushåll som försäkringstagaren. Enligt HD följde av ”allmänna processuella grundsatser” att försäkringstagaren får anses ha bevisbördan för att försäkringsfall uppkommit. Beträffande beviskravet fann HD att det särskilt med hänsyn till skyddsintresset borde utformas så, att det vid en ”helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet”. I NJA 1984 s. 501 I kunde konstateras att bilen startats med tändningsnyckel. En utredning rörande användning av falska nycklar, tillsammans med bl.a. den brist på motiv som kunde konstateras, medförde att HD vid en samlad bedömning fann att försäkringstagaren fullgjort sin bevisskyldighet. I NJA 1984 s. 501 II befanns bristen på ekonomiska motiv för försäkringstagaren att arrangera ett försäkringsfall tala med viss styrka för att försäkringsfall förelegat. Emellertid ansågs den tekniska utredningen tala emot ett olovligt tillgrepp, liksom bl.a. att försäkringstagaren efter det att han erlagt ordinarie premie ändrat försäkringen till att också omfatta stöldförsäkring och det påstådda försäkringsfallet uppkommit kort tid härefter. Försäkringstagaren ansågs därför inte ha fullgjort sin bevisskyldighet. Även NJA 1986 s. 3 avsåg frågan om bevisbörda och beviskrav för att en bil blivit stulen. Här hade försäkringsbolaget invänt att bilen förskingrats av en person hos vilken den förvarats, varför den inte stulits i enlighet med krav för försäkringsersättning. Här anförde HD att den princip som kommit till uttryck i NJA 1984 s. 501 I & II borde tillämpas oavsett om misstanke föreligger om försäkringsbedrägeri eller inte. Enligt HD framstod det här vid en samlad bedömning inte som mera antagligt att bilen stulits än att den förskingrats, varför försäkringsersättning inte skulle utgå. NJA 1986 s. 358 avsåg också stöldförsäkring, men här i ett fall där bilen inte kunnat återfinnas. Här tog HD hänsyn till att försäkringstagaren ett antal år tidigare gjort sig skyldig till brott som var ägnade att minska hans trovärdighet. Hänsyn togs också till omständigheter som talade emot honom i ett brottmål där han i och för sig efter HD:s undanröjande friats men där det fanns omständigheter som var besvärande för honom.s. 670