Närliggande

65.I NJA 1986 s. 44 konstaterade HD att 29 § SkbrL enligt 10 § i samma lag äger motsvarande tillämpning vid pantsättning. Här fann domstolen att särskilda krav på klarhet och tydlighet fick ställas upp på en underrättelse till en konsument om pantsättningen av avtalet. Kravet motiverades med (i) antagandet att det sannolikt inte är ”ovanligt att avbetalningsköpare i konsumentförhållanden inte fäster tillräckligt avseende vid en underrättelse om överlåtelse eller pantsättning av rättigheterna enligt kontraktet”, (ii) att konsumenten lär stå särskilt frågande till innebörden av en pantförskrivning samt (iii) att till risken för misstag fick anses bidra att ”säljarens skyldigheter enligt kontraktet står kvar och att köparen av denna anledning kan ha att vända sig mot säljaren även efter pantsättning”. Vid tillämpning av detta krav på klarhet och tydlighet beaktades att kontraktet mellan konsumenten och säljaren hade innehållit en pantförskrivning, att konsumenten med särskild underskrift på kontraktet bekräftat att hon tagit del av pantförskrivningen och att kontraktet innehållit en klausul enligt vilken ny kontraktsinnehavare vid överlåtelse ensam ägde rätten att ta emot betalning. Någon motsvarande bestämmelse hade dock inte funnits beträffande pantsättningssituationen, vilket enligt HD därför kunde ha ”inbjudit till slutsatsen att vad som gällde vid överlåtelse av kontraktet inte hade aktualitet vid pantsättning”. Härtill kom att konsumenten inte på något sätt blivit upplyst om konsekvenserna av pantförskrivningen. HD fann att meddelandet till henne mot denna bakgrund inte kunde anses ha uppfyllt kraven på entydighet. Beträffande godtroskravet fann HD att det förhållandet att konsumenten betalat till kreditgivaren och inte säljaren inte — med hänsyn till hennes missuppfattning om relationen mellan de två — fick anses ha varit i god tro.s. 666