Stycket

49.Vid borgensförbindelser avseende enkel borgen kan fråga uppkomma när borgensmannen vid gäldenärens konkurs måste infria förbindelsen. Av 10 kap. 8 § HB framgår att borgensman vid enkel borgen ”betale … det gäldenär själv ej gälda gitter” och att betalningsskyldighet annars kan uppkomma om gäldenären håller ”sig undan, när tiden till betalningen inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej gods hans”. Vad som skall krävas vid konkurs avgjordes i NJA 1990 s. 245, där en förening iklätt sig enkel borgen upp till 400 000 kr till förmån för en person med avseende på ett aktiebolags förpliktelser gentemot personen. Härefter hade aktiebolaget försatts i konkurs i november 1981 och konkursförvaltaren i mars 1983 uppgivit att utdelningen till oprioriterade borgenärer ej skulle komma att överstiga 35 procent. Härefter hade föreningen erlagt 400 000 kr till privatpersonen och denne krävt dröjsmålsränta i andra hand på 65 procent av hans totala fordran. HD konstaterade här att det i äldre rättslig doktrin hade ansetts att det krävs att konkursen har avslutats utan att borgenären fått full betalning men att denna ståndpunkt inte var ”väl förenlig med den princip om fri bevisprövning som numera tillämpas”. Härtill kom att oprioriterade borgenärer i det helt övervägande antalet konkurser inte fick någon eller endast obetydlig utdelning och att det kunde dröja lång tid innan konkursavslutet. Enligt HD fanns det vidare anledning jämföra med vad som gäller vid utmätning, nämligen att ett helt eller delvis misslyckat utmätningsförsök grundat betalningsskyldighet trots att ett misslyckat utmätningsförsök ofta utgör ”ett ganska osäkert underlag för att styrka gäldenärens betalningsoförmåga, medan krav på konkursens avslutande innebär att möjligheterna att fastställa vilken förmåga gäldenären har att betala sin skuld i princip prövas till det yttersta”. Av dessa skäl ansåg HD att borgensmannens betalningsskyldighet vid gäldenärens konkurs borde kunna inträda vid en tidigare tidpunkt än den då konkursen avslutas. Även om det fanns skäl för att låta redan konkursbeslutet vara avgörande fann HD att övervägande skäl talade för att det härtill skulle krävas viss utredning, även om det inte borde ställas särskilt höga krav på bevisning. Hur mycket som skulle krävas fick avgöras från fall till fall. Exempelvis kunde det enligt HD i enklare fall vara tillräckligt med ”konkursbouppteckningen, i vart fall sedan den har beedigats av gäldenären, och i andra fall t.ex. med en redogörelse eller ett intyg från konkursförvaltaren”. Eftersom konkursförvaltaren i det aktuella fallet skriftligen hade förklarat att utdelningen till oprioriterade fordringsägare i bolagets konkurs under inga omständigheter kunde komma att överstiga 35 procent av kapitalfordran fann HD att det med tillräcklig säkerhet visats att bolaget saknade förmåga att betala 65 procent av sin skuld. 2.5 Till vem skall prestation ske (representation, anvisning, deposition, cession, rätt mottagare och legitimerad mottagare) 2.5.1 Samäganderätt I ett fordringsförhållande kan det finnas flera borgenärer. Frågan om vem som är rätt mottagare av en prestation får i dessa fall avgöras enligt allmänna regler. Ett alternativ är att borgenärerna anses vara rätt mottagare tillsammans. Så kan vara fallet om viss egendom innehas med samäganderätt. Lagen om samäganderätt (1904:48 s. 1) är formellt tillämplig när två eller flera samfällt är ägare av ”fastighet eller lös sak” och när aktie, obligation eller skuldebrev” tillhör två eller flera samfällt. Sålunda fann HD i NJA 1984 s. 45 att lagen var tillämplig för byggnad på ofri grund. I NJA 1998 s. 552 fann HD att lagen i sina väsentliga delar var analogt tillämplig ”på bostadsarrende vid försäljning enligt lagen om bostadshus som arrendatorerna äger gemensamt”. I NJA 1995 s. 478 fann HD att lagen i sina väsentliga delar är analogt tillämplig på bostadsrätt. Däremot befanns i det sistnämnda avgörandet indragningsregeln i 8 kap. 8 § UB inte vara analogt tillämplig i detta fall. Nämnda bestämmelse stipulerar att KFM i fall där samäganderättslagen är tillämplig kan på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan delägare förordna att hela egendomen skall säljas. Det anges också att i fråga om ”hinder mot försäljningen gäller 6 och 7 §§ lagen om samäganderätt”. I NJA 1991 s. 597 hade makar i samband med boskillnad tillskiftats två fastigheter med hälften vardera och avtalat att samäganderättslagen inte skulle tillämpas på den gemensamt ägda egendomen. Enligt HD innebar avtalet att samäganderättsförhållandet inte fick upplösas genom försäljning på offentlig auktion. En sådan överenskommelse utgör enligt 6 § samäganderättslagen ett hinder mot försäljning av egendomen på ansökan av en delägare. HD fann här att utformningen av bestämmelsen i 8 kap. 8 § UB fick anses medföra att hinder förelåg också enligt denna bestämmelse att sälja hela egendomen.s. 659