Stycket

13.Vad som skulle gälla vid konsumentköp och konsumenttjänster berördes inte alls i NJA 2001 s. 177. HD återkom emellertid till denna fråga — även här in pleno — genom avgörandet i målet T 2362-01 av den 1 april 2005. Här konstaterades att det efter avgörandet NJA 1975 s. 280 införts ny lagstiftning för bl.a. köp och arbetsbeting till skydd för köpande eller beställande konsument av betydelse för prisfrågan genom dels införandet av regeln i 36 § KTjL där det stadgas att konsumenten när priset inte avtalats endast behöver betala vad som är skäligt, dels införandet av 35 § KKöpL där det stadgas att konsumenten i dessa fall skall betala vad som är skäligt. HD nämnde också att det i förarbetena till KTjL uttalades, ”synbarligen med instämmande i 1975 års avgörande, att bevisbördan i frågan huruvida ett avtal har träffats om priset eller ej ligger på näringsidkaren (prop. 1984/85:110 s. 302, NJA II 1985 s. 472 f.)”. HD nämnde dock inte ett motsvarande uttalande i förarbetena till KKöpL (se prop. 1989/90:89, s. 145). Enligt HD gjorde sig de skäl som i 2001 års avgörande ansågs tala för bevisbördan ”för ett avtal om pris som avviker från lagens utfyllande bestämmelser borde läggas på den som framför påståendet om ett sådant avtal” gällande vare sig avtalet ingåtts mellan två näringsidkare, mellan två konsumenter eller mellan en näringsidkare och en konsument. Dessa skäl har vidare enligt HD ”större tyngd än det som lades till grund för avgörandet år 1975”, varför en konsument som ”anser sig ha avtalat ett lägre pris än vad som följer av lagens utfyllande bestämmelser [bör] få bära bördan att säkra bevisning om avtalet och dess innebörd”. Detta gäller utan hinder av uttalandena i förarbetena till konsumenttjänstlagen. Dock gäller denna nya princip inte om annat följer av lag eller om det till följd av ”särskilda förhållanden finns anledning att göra undantag från denna huvudregel”. Sålunda gäller principen inte för ny- och tillbyggnationer av fast egendom eftersom det för dessa situationer numera finns en uttrycklig regel som lägger bevisbördan på näringsidkaren (51 § KTjL). 2.3.4 Kvalitetsbestämning Ibland kan det föreligga oklarheter i hur omfattande ett åtagande skall anses vara. Detta gäller inte minst i uppdragsförhållanden. I NJA 1992 s. 243 hade fråga uppkommit om en revisor, som varit revisor åt ett bolag i knappa 20 år och under samma period upprättat personliga deklarationer för ägarparet, skulle anses ha haft ett uppdrag att agera som ekonomisk rådgivare åt hustrun när hon efter mannens död sålde aktierna i bolaget. Frågan hade här betydelse för revisorns eventuella ansvar för felaktig rådgivning. Vid denna bedömning fäste HD avseende vid (i) att revisorn vid flera tillfällen konsulterats i frågor med anknytning till affären, (ii) att hustrun uppfattat revisorn som sin ekonomiske rådgivare i affären och att detta skett med goda skäl mot bakgrund av dennes mångåriga engagemang, samt (iii) att revisorn deltagit i flera styrelsesammanträden där affären diskuterats. Mot denna bakgrund yttrade HD att ”det kan icke ha undgått [revisorn] — som på intet sätt synes ha markerat en annan mening — att [hustrun], vilken enligt vad utredningen visar ej biträddes från annat håll, såg [revisorn] som sin ekonomiske rådgivare i aktieaffären”, varför det enligt HD måste anses ha uppstått ett uppdragsförhållande med visst innehåll mellan parterna. 2.3.5 Felbedömningen 2.3.5.1 Avvikelse från vad som avtalats En utgångspunkt i obligationsrätten är att ett avtalsobjekt skall vara beskaffat på det som avtalats. Sålunda stadgas exempelvis i 17 § 1 st. KöpL att varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet och i 4 kap. 19 § JB att felansvar kan uppkomma om ”fastigheten inte stämmer överens med vad som följer av avtalet”. Fel i prestation kan därför anses föreligga när en hyrd lägenhet visar sig ha en mindre yta än vad som avtalats (jfr NJA 2002 s. 477). Se även NJA 1991 s. 725, där mäklare ansågs skadeståndsskyldig för att han lämnat felaktig uppgift om en bostadsrättslägenhets yta.s. 640