Stycket

11.Utanför området för fastighetsmäklare finns ett fall som rört mäklares rätt till provision. NJA 1998 s. 118 avsåg sålunda frågan vilka förutsättningar som skulle vara uppfyllda för att en försäkringsmäklare skulle ha rätt till provision. Här hade en försäkringstagare anlitat två olika försäkringsmäklare och frågan var om den först anlitade mäklaren skulle anses ha rätt till provision. Något svar fanns enligt HD inte i etablerad partsvilja eller kutym i branschen. Vid bedömning av vad som skulle krävas för en mäklares rätt till provision fäste HD avseende vid (i) att mäklare vid infordran av anbud gör detta för en eventuell försäkringstagares räkning, (ii) att offerten från försäkringsbolag riktas till den eventuelle försäkringstagaren, (iii) att utfästelsen i dessa fall anses riktad till den eventuelle försäkringstagaren och (iv) att försäkringstagaren har rätt att bestämma till vem försäkringsgivaren skall betala provision. Vidare konstaterades att en anvisning av vem som skall anses berättigad att ta emot provision normalt lämnas genom att mäklaren ges fullmakt att företräda försäkringstagaren. HD fann att en regel med ett krav på fullmakt för rätt till provision på denna marknad kunde anses gälla. Härigenom skyddades också försäkringsbolaget från att tvingas betala flera gånger och främjades också ordning och reda i branschen. 2.3.3 Kvantiteten har lämnats obestämd Till skillnad från en del utländska rättssystem anses ett bindande avtal kunna komma till stånd i Sverige trots att en så viktig prestation som priset har lämnats obestämd. Att så är fallet framgår exempelvis av 45 § KöpL, 35 § KKöpL och 36 § KTjL. En viktig fråga vid tillämpning av någon av dessa regler eller motsvarande principer för oreglerade avtalstyper är vem av parterna som skall ha bevisbördan när parterna har skilda uppfattningar om vad som avtalats eller inte. Under lång tid tillämpades här den princip som etablerades i pleniavgörandet NJA 1951 s. 1, nämligen att säljaren/naturagäldenären skulle bevisa att priset lämnats obestämt. Bevisbördans placering prövades för bokföringstjänster i NJA 1989 s. 215. Här hade ett avtal träffats mellan en bokföringsbyrå och en innehavare av hyresfastigheter avseende bokföring och upprättande av bokslut samt upprättande av deklarationer för uppdragsgivaren och dennes hustru. I tvisten påstod uppdragsgivaren att parterna överenskommit om att ersättning för bokslutet för visst år och upprättandet av självdeklarationerna för samma år skulle utgöra omkring 2 500 kr. Bokföringsbyrån bestred emellertid att något fast pris avtalats och krävde betalt enligt löpande räkning. HD konstaterade att vid uppdrag av förevarande slag det ofta saknas möjligheter att i förväg bedöma hur omfattande och komplicerat arbetet kommer att bli och att det därför föreligger uppenbara svårigheter att avtala om ett fast pris för uppdraget. HD fäste också betydande vikt vid att Kommerskollegium upplyst om att det endast undantagsvis förekom på marknaden att fast pris avtalades för bokföringsuppdrag och att, när så skett, fråga endast var om begränsade uppdrag där arbetsinsatsen med ”ganska god precision redan från början kunnat fastställas”. HD fann därför att det på ett område där fast pris normalt inte avtalas ankommer på den beställare som gör gällande att fast pris har avtalats att styrka riktigheten i sitt påstående.s. 638