Stycket

6.Frågan vad som skall anses utgöra ett hyresavtal har prövats i NJA 1978 s. 389 och NJA 2001 s. 10. I det förstnämnda fallet hade en kommun upplåtit vissa lokaler i en skola till en person mot att hon åtog sig att i lokalen tillhandahålla elever och personal god och vällagad mat samt drycker, allt till priser som inte fick överstiga vad kommunen medgivit. Motprestationerna ansågs vara vederlag för nyttjandet av lokalerna och ett hyresavtal ansågs därför ha förelegat. I det senare avgörandet NJA 2001 s. 10 hade en person fått rätt att mot avgift försälja bröd och andra varor på ett visst antal platser inom SL:s tunnelbanas biljetthallar. Här gjorde HD vissa generella uttalanden om vad som bör krävas för att fråga skall vara om ett hyresavtal. Enligt HD förutsätts vid hyresavtal i allmänhet att det som hyrs ut är ”klart definierat och lokaliserat, och detta vare sig det rör sig om ett hus, en lägenhet eller en annan lokal”. Dock kan enligt HD vissa undantag finnas från denna huvudprincip. Sålunda kan ”ett lätt utbytbart utrymme av viss storlek, t.ex. en garageplats eller ett förvaringsutrymme” under vissa förhållanden anses som ett hyresavtal även om nyttjanderätten inte gäller en bestämd plats och placeringen vidare kan variera under hyrestiden. I det aktuella fallet var försäljningsställena inte klart lokaliserade i avtalet. De kunde vidare variera inom en och samma tunnelbanestation efter någon av parternas önskemål och även mellan stationerna. Dessa omständigheter, tillsammans med att avtalet väsentligen gick ut på att personen skulle få bedriva försäljning inom tunnelbaneområdet, ansågs medföra att fråga inte var om ett hyresavtal. 2.2.1.5 Penningprestationer och förfalskningar Innehavet av ett kontokort innebär enligt kortföretagens standardbestämmelser ofta att kortinnehavaren är betalningsskyldig även för belopp som påförts kontot genom att obehörig använt sig av kortet. I de fall där konsumentkreditlagen är tillämplig ges i 34 § vissa begränsningar för vilka fall kortinnehavaren kan göras ansvarig. Ett inte ovanligt problem är i detta sammanhang att inköpsnotan antingen ändras med avseende på beloppet efter påskrift eller används som underlag för förfalskning av nya inköpsnotor. Vem som skall anses ha bevisbördan när kontokortshavaren påstår att han drabbats av endera förfarande behandlades i NJA 1992 s. 263, där en privatperson varit på Pussy Cat i Frankfurt och där han påstod att han endast undertecknat en av tre inköpsnotor som kortföretaget påstod han hade ett betalningsansvar för, att den av honom undertecknade notan ändrats till att avse ett högre belopp samt att de två övriga försetts med falska namnunderskrifter. I frågan om bevisbördan för att handlingen är äkta, där HD beträffande annan handling funnit att bördan åvilar borgenären (se NJA 1976 s. 667 och härtill Rodhe, SvJT 1979, s. 577 ff. på s. 591), fann HD att det ”med all sannolikhet medföra avsevärda problem för kontokortsföretagen om de vid varje tillfälle som en kontokortsinnehavare gör en invändning om falsk inköpsnota skulle tvingas styrka inköpsnotans äkthet” och att det därför var rimligt att kortinnehavaren ”gör åtminstone antagligt att en” underskriftsförfalskning ägt rum. Ett särskilt skäl härför var enligt HD att eftersom kontokortsinnehavaren försetts med en legitimationshandling som givits vissa begränsade rättsverkningar, så kunde det inte vara ”främmande att ålägga kontokortsinnehavaren någon form av medansvar för utredningen när kontokortet missbrukas av tredje man”. Beträffande innehållsförfalskningen, d.v.s. när handlingen är äkta men handlingens text har ändrats konstaterade HD att det i doktrinen uttryckts att bevisbördan i princip åvilar gäldenären (HD hänvisar här till Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, 1981, s. 41). Även här fann HD att det var rimligt att kortinnehavaren ”gör åtminstone antagligt att en” innehållsförfalskning ägt rum. 2.2.2 Förpliktelse att vårda egendom Ett exempel på förpliktelse att vårda ges i 12 kap. 24 § JB, där det stadgas att en hyresgäst skall under hyrestiden ”väl vårda lägenheten med vad därtill hör” och att hyresgästen är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av vissa andra närmare angivna personer. Av NJA 1987 s. 668 framgår att det är hyresvärden som har bevisbördan för att skadan uppkommit under hyrestiden och inte fanns vid inflyttningstillfället. Placeringen av bevisbördan motiverades av HD med att tvister i stor utsträckning kunde förebyggas om bevisning säkrades beträffande lägenhetens skick vid inflyttningstidpunkten, lämpligen genom besiktning. Enligt HD var därför den ”naturliga och rationella ordningen att hyresvärden sörjer för besiktning eller annan bevissäkring”, varför bevisbördan borde läggas på hyresvärden. Bestämmelsens krav för ersättning att hyresgästen agerat försumligt har prövats i NJA 1991 s. 476, där det angavs att det i princip är hyresvärden som skall bevisa att skadan vållats av hyresgästen men att det av omständigheterna kan framgå att det är sannolikt att skadan vållats av hyresgästen eller någon som denne ansvarar för (jfr här NJA 1975 s. 657). 2.3 Vilken kvantitet och kvalitet skall presteras? 2.3.1 Metoder för kvantitetsbestämning Enligt 4 kap. 1 § JB skall för att ett fastighetsköp skall anses vara giltigt bl.a. pris anges i den skriftliga handlingen. Av NJA 1982 s. 691 framgår dock att det räcker med att priset kan räknas fram med stöd av avtalet. Här ansågs en klausul giltig som föreskrev att det slutliga priset som en köpare var skyldig att erlägga skulle motsvara det högsta försäljningspris statlig långivande myndighet fastställde för fastigheten.s. 634