Stycket

1.2.1 Hur bestäms förpliktelsernas innehåll 2.1.1 Konsumentavtal och andra avtal En mängd olika faktorer avgör innehållet i en förpliktelse. Exempelvis kan en och samma typ av förpliktelse ha ett varierande innehåll beroende på avtalstyp och graden av spekulation eller samarbete i relationen. Konsumentskyddslagstiftningen medför också att samma typ av förpliktelse har delvis olikt innehåll. Det är därför av vikt att bestämma om den relation för vilken förpliktelsens innehåll skall undersökas skall klassificeras som en relation mellan en näringsidkare och en konsument eller inte. EG-direktiven på konsumentskyddsområdet och en accentuerad önskan från lagstiftaren att åstadkomma enhetliga definitioner har medfört att begreppen konsument och näringsidkare numera har ungefärligen samma innehåll i all lagstiftning. Begreppen har också någon gång varit föremål för prövning i HD. Ett exempel härpå erbjuds av NJA 2001 s. 155, där en av två huvudfrågor var om en säljare skulle anses ha agerat såsom privatperson eller näringsidkare enligt det då gällande näringsidkarbegreppet i KKöpL som bara angav att lagen var tillämplig om fråga var om en ”näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet”. Här hade en privatperson P köpt en segelbåt efter ett tips om att ett demonstrationsexemplar av en segelbåt fanns hos ett bolag i Kristinehamn. P hade därför kontaktat personen Ö per telefon på dennes bolag PMA, för att efterhöra möjligheterna att förvärva segelbåten. Båten låg i väntan på försäljning upplagd vid PMA:s varv. Efter telefonsamtalet fick konsumenten sig tillsänd dels dokumentation om båttypen, dels en specifikation över båten och dess utrustning. Informationsmaterialet kom från PMA och var åtminstone delvis författat på PMA:s brevpapper. Konsumenten besökte en tid efter samtalet PMA:s anläggning och inspekterade båten som då var delvis nedmonterad. Han fick vid besöket veta att Ö hade finansierat båten privat och att det därför var Ö som skulle stå som säljare av båten. Här fann HD att Ö ”inom ramen för sin näringsverksamhet” hade ”producerat och försålt båtar av samma slag som den som han sålde till” samt att båten dessutom synes ”ha haft närmare anknytning till [Ö:s] näringsverksamhet än till hans privatliv” och att det därför fick anses att Ö sålt båten i sin yrkesmässiga verksamhet ”även om det var han personligen — och inte något av hans bolag — som stod som ägare av båten”. Numera, sedan lag 2002:587, definieras näringsidkaren som ”en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten”. Med detta näringsidkarbegrepp är det mer klart att personen Ö i nyssnämnda avgörande skall betraktas som en näringsidkare.s. 630