Stycket

128.I NJA 1984 s. 115 och NJA 1984 s. 280 prövades betydelsen av indexklausul i entreprenad-/försäljningsavtal mellan näringsidkare och konsument. I båda fallen förelåg en i och för sig klar ordalydelse av indexklausulerna. Trots detta fästes avgörande vikt vid hur konsumenterna hade uppfattat bristen på information (1984 s. 115) respektive lämnad information (1984 s. 280). I det förra fallet ansågs det avgörande vara att entreprenaden omfattade ett betydande antal hus, att arbetet varit utsträckt över betydande tid och att avtalen ingåtts under en lång tidsrymd, vilket i sin tur medförde att konsumenten inte haft fog för att uppfatta entreprenörens tystnad som att indexökningen inte skulle överstiga ett à conto-belopp. I det senare avgörandet ansågs av en säljarrepresentant lämnad information ”antas ha ingivit spekulanterna föreställningen att köpeskillingen skulle komma att hålla sig inom den av” representanten angivna ramen, något som denne borde ha insett, varför bundenhet till tilläggsinformationen befanns föreligga. 1.7 Ansvaret i samband med avtalsförhandlingar och annat agerande före avtalsingåendet 1.7.1 Letters of intent En vanlig typ av handling i näringslivet har varit och är fortfarande ett s.k. letter of intent som ofta föregår faktiska avtal av skilda slag. I dessa handlingar uttrycks ofta att parterna nu önskar och i framtiden har för avsikt att ingå ett bindande avtal. HD har i NJA 1990 s. 745 gjort vissa uttalanden om betydelsen av sådana handlingar. Här anfördes bl.a. att letters of intent ”betraktas i princip inte som bindande men de kan innehålla klausuler som är avsedda att vara förpliktande för parterna” och att ”någon allmänt omfattad uppfattning om deras rättsliga innebörd föreligger inte [i den rättsliga doktrinen] och det synes råda en betydande osäkerhet om de, när de saknar bindande klausuler, har några rättsverkningar”. I det aktuella fallet hade ett bolag skickat ett brev till L, med vilken bolaget förde förhandlingar om ett framtida återförsäljaravtal. I brevet hade endast uttryckts att bolaget i ett samarbetsavtal med tredje man angivit att man, när slutligt avtal träffats med tredje man, skulle teckna avtal med L. Enligt HD talade såväl innehållet i brevet som det sätt på vilket brevet tillkommit mot att bolaget avsett att tillställa L en uttrycklig avsiktsförklaring. Brevet kunde därför ”inte anses utgöra ett till [L] riktat letter of intent. Inte heller i övrigt har förhållandena varit sådana att bolaget kan anses ha avgett en avsiktsförklaring”. Domskälen ger dock inte någon klarhet i vilken betydelse det hade att brevet inte var att uppfatta som ett letter of intent eller annan avsiktsförklaring. 1.7.2 Prekontraktuellt ansvar Ansvaret för agerandet i samband med avtalsförhandlingar, som utgör en del av det s.k. prekontraktuella ansvaret, är ett ämne som beretts relativt litet utrymme i svensk och övrig nordisk rättsvetenskaplig doktrin och rättspraxis. Det finns emellertid några rättsfall där frågan behandlas eller där HD gjort uttalanden som har betydelse för fastställandet av ansvarets omfattning och innehåll. I NJA 1978 s. 147 hade fastighetsägaren A träffat ett s.k. projekteringsavtal med T som syftade till framtida upplåtelse av lokal för livsmedelsbutik. Avtalet lämnade öppet vad upplåtelseavtalet skulle innehålla (hyra eller bostadsrätt, hyrestid och vederlag). A hade sedan vidtagit omfattande och kostnadskrävande åtgärder för planering och inredning av lokalen i enlighet med T:s önskemål för livsmedelsverksamhet och önskade ersättning för bl.a. onödiga kostnader när väl T bestämt sig för att inte etablera butiken i fastigheten. Bakgrunden för T:s del var att bolaget sex månader efter det att projekteringsavtalet träffats upprättat en drifts- och lönsamhetskalkyl, att T månaden efter genomfört en marknadsundersökning som visade att förutsättningarna ändrats (bl.a. genom etablering av annan livsmedelsbutik i området och genom att sanering av bostäder i området inte skett i antagen omfattning), att T månaden härefter fått skriftligt avtalsförslag från A med kalkyl och att styrelsen i T månaden därpå beslutat avstå från etablering. Enligt HD kunde en överenskommelse av ett så lösligt slag som projekteringsavtalet inte anses medföra ens en villkorad skyldighet för någondera parten att gå vidare och ingå ett upplåtelseavtal. Något avtal om att T skulle bära onyttiga projekterings- och installationskostnader om upplåtelse ej kom till stånd hade inte heller träffats. Dock hade genom projekteringsavtalet ”uppkommit förpliktelser för parterna att samarbeta med sikte på en framtida lokalupplåtelse och därvid ta skälig hänsyn till medkontrahentens intressen”. Enligt HD måste båda parter ha förstått att möjligheten till ett senare upplåtelseavtal berodde på vissa osäkra faktorer och därför innebar ett risktagande, där T hade fog att förutsätta att A själv kunde tillvarata sina intressen utan initiativ eller påpekanden från T:s sida. Det enda ansvar T kunde anse ha var enligt HD att ”lojalt verka för ett definitivt avgörande i etableringsfrågan, innan [A] ådragit sig mera omfattande projekteringskostnader, och hålla [A] underrättat om hur frågan utvecklade sig på [T:s] sida”. Eftersom T inte kunde anses ha brutit mot denna förpliktelse ogillades A:s talan.s. 625