Närliggande

125.NJA 1992 s. 414 avsåg tolkningen av ett försäkringsvillkor. Här angavs att ”försäkringen avser endast försäkringstagarens intresse”. 54 § FAL stadgar att om försäkringen tagits utan angivande av det intresse försäkringen avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat”. Mot denna bakgrund kunde bestämmelsens innehåll enligt ordalydelsen anses vara klar och betyda att någon försäkring av tredje mans intresse inte förelåg. HD konstaterade emellertid att andra bestämmelser i avtalet innehöll särskilda föreskrifter för situationen där varan köpts på avbetalning eller kredit eller där varan hyrts av försäkringstagaren, där det för den sistnämnda situationen angavs att försäkringsgivaren hade rätt att med befriande verkan lämna ersättning till ägaren. Mot denna bakgrund anfördes att ”försäkringsavtalet kan dock inte rimligen ha den innebörden, att rätten till försäkringsersättning tillkommer hyresmannen i egenskap av försäkringstagare men att försäkringsbolaget kan med befriande verkan betala ut ersättningen till fordonets ägare. Nämnda föreskrift måste därför antas ha en vidare innebörd än vad som omedelbart framgår av ordalydelsen”. Ägaren befanns därför ha en på försäkringsavtalet grundad rätt till försäkringsersättning. Här kan jämföras med NJA 2004 s. 534, som också huvudsakligen rörde frågan om vem som skulle anses vara försäkringstagare och där 54 § FAL spelade en betydande roll. Här hade i försäkringsvillkoren angivits att försäkringen gällde till förmån för försäkringstagaren och ”annan ägare av försäkrad egendom då denne inte kan få ersättning genom annan försäkring”. HD fann här att det inte enbart med stöd av 54 § kunde anses att en panthavare skulle vara berättigad till försäkringsersättning. Skälet var att nyss angivna bestämmelse uttryckligen angav vem försäkringen gällde till förmån för och att detta villkor inte kunde frånkännas betydelse. I samma fall tolkades också en bestämmelse som angav att ”om den som innehar rätt enligt företagshypotek för fordran anmäler namn och adress hos Skandia, så har denne … företrädesrätt till ersättning … Företrädesrätten gäller om ersättningsbeloppet överstiger 10 % av försäkringsbeloppet för ifrågavarande slag av egendom …”. HD:s tolkning av bestämmelsen utgör ett tydligt exempel på fall där innebörden enligt ordalagen läggs till grund när denna innebörd stöds av andra omständigheter i avtalet. HD anförde nämligen här att ordalydelsen närmast gav vid handen att företrädesrätten avsåg en rätt för företagshypotekshavaren att ta emot den försäkringsersättning som ”må tillkomma försäkringstagaren” och att denna tolkning stöddes av att rätten till utbetalning, till skillnad från situationen att hypotekshavaren skulle vara försäkringstagare, endast kunde göras gällande under särskilda förutsättningar. HD fann därför med beaktande av detta och ”av avtalets systematik (jfr däremot NJA 1992 s. 414)” att bestämmelsen inte innebar en utvidgning av kretsen försäkrade.s. 622