Närliggande

122.Det finns, som påpekas av Ramberg (Avtalstolkningsmetoder, i festskrift till Gösta Walin, 2002, s. 499) flera fall där HD valt att inte intolka förpliktelser i skiljeklausuler som inte uttryckligen avtalats mellan parterna. I dessa avgöranden har de överväganden som gjorts i samband med lagstiftning haft en stor och kanske avgörande betydelse för utgången. NJA 2000 s. 538 gällde frågan om parter i ett skiljeavtal skulle anses ha tystnadsplikt utan att sådan förpliktelse avtalats explicit. HD fann att det varken i svensk eller i utländsk ”doktrin och lagförarbeten [finns] en entydig och välgrundad uppfattning om tystnadsplikt för parterna”. HD ansåg att ett starkt stöd mot en tystnadsplikt fanns att finna i att en sådan princip ”inte kommit till uttryck i lagregleringen, i vart fall i den nya lagen om skiljeförfarande”. I NJA 2000 s. 773 hade parterna ingått skiljeavtal. Under pågående skiljeförfarande hade skiljenämnden uppmanat parterna att inbetala ett förskott på skiljedomskostnaderna. Härefter hade ena parten inbetalat begärt belopp och den andra parten förklarat att denne inte hade för avsikt att ställa förskott, vilket föranlett förstnämnda parten att inbetala också den andra partens andel. Inbetalande part hade sedan under förfarandet begärt att motparten skulle förpliktas att ersätta parten för inbetalningen av hälften av förskottet. HD fann här att en temporär regressrätt ger upphov till vissa rättstekniska komplikationer. Av väsentlig betydelse var enligt HD också att frågan övervägts i förarbetena till 1999 års lag om skiljeförfarande och att utredningen till följd av de komplikationer som kunde uppstå vid en sådan reglering beslutat avstå från att föreslå några regler som gav parten en sådan rätt. Under dessa förhållanden kunde det enligt HD ”inte vara ändamålsenligt att i rättspraxis införa en regel om temporär regressrätt utan att samtidigt kunna lösa de problem som en sådan regressrätt för med sig i olika hänseenden”. 1.6.4 Systeminriktad metod I NJA 1985 s. 397 I prövades bl.a. frågan om en bestämmelse om besiktning i AB 65 kunde anses ge köparen rätt att göra gällande felpåföljder. Enligt bestämmelsen fick talan inte föras rörande andra brister och fel än sådana som konstaterats föreligga vid besiktningen. Dock fick talan föras ”även rörande brist eller fel, som förefunnits vid besiktningen, men icke märkts och ej heller rimligen bort märkas”. Tingsrätten, vars dom fastställdes av HD, konstaterade dock att bestämmelsen förekom i det kapitel av AB 65 som behandlade besiktning av entreprenadarbeten och inte kunde antagas ha något mera vittgående syfte än att ”fastslå, som en följd av besiktningens karaktär av exklusivt bevismedel, att beställaren inte får påtala andra brister och fel än sådana som antingen konstaterats vid besiktning eller då förefunnits men inte märkts och inte heller rimligen bort märkas”. Ansvaret för fel och brist reglerades i stället i ett annat kapitel av bestämmelserna. I NJA 1990 s. 24 avsåg tolkningstvisten uttrycket ”samtliga arbeten” i ett avtal som i övrigt reglerades av AB 72, där entreprenören påstod att uttryckets krav var uppfyllt när entreprenaden godkänts vid slutbesiktning medan beställaren menade att arbetena inte var slutförda förrän också fel och brister åtgärdats efter slutbesiktningen. Här anförde HD, efter att ha analyserat ordalydelsen i bestämmelsen, att ”ett avtal bör ses som en sammanhängande helhet” och att man därför ofta kan ”hämta ledning i andra klausuler i avtalet”. Eftersom man i en annan bestämmelse i AB 72 hade använt en annan formulering ansågs detta i viss mån tala för att en annan tidpunkt åsyftats med det omtvistade uttrycket.s. 620