Stycket

104.I rättspraxis finns det också exempel på fall där den språkliga innebörden haft en stor roll för bedömningen men där det inte är helt klart varifrån HD hämtat det som anses utgöra den språkliga innebörden. Ett sådant fall är NJA 1989 s. 773, där tvisten avsåg betydelsen av att tillträde av en fastighet skulle ske ”när bostadshuset var inflyttningsklart”. I kontraktet hade parterna, en näringsidkare och en konsument, avtalat om att standardavtalet ABS 80 skulle gälla (numera ersatt av ABS 05). I besiktningsutlåtande upprättat enligt ABS 80 angavs att huset var inflyttningsklart, något som enligt säljaren var bindande för köparen. I andra hand menade säljaren att huset varit inflyttningsklart. HD fann emellertid att det inte i den omtvistade avtalsbestämmelsen gjorts någon hänvisning till kommande besiktningsutlåtande och att det inte fanns någon bestämmelse i ABS 80 som förbjöd köparen eller som tolkningsvis kunde anses ha innebörden att förbjuda en köpare att mot ett besiktningsutlåtande åberopa att huset inte var i inflyttningsklart skick. ABS 80 preciserade inte heller närmare vad som skulle avses med ”inflyttningsklart”. HD fann mot denna bakgrund att ett bostadshus vid tillämpning av ABS 80 skulle anses inflyttningsklart när ”det skäligen kan begäras att köparen tillträder huset oaktat vissa brister och fel föreligger även invändigt” och att bevisverkan av besiktningsmannens utlåtande skulle vara väsentlig. 1.6.2.5 Betydelsen av rättslig kvalificering En sedan länge gällande princip i svensk rätt är att det sätt på vilket parterna i ett avtal kvalificerar sin relation eller rättshandling har en begränsad betydelse för den rättsliga bedömningen. Ett exempel på en situation där HD gått bakom den av parterna begagnade terminologin för att fästa avgörande vikt vid den rättsliga relevansen av parternas agerande är NJA 2000 s. 685, där två parter hade ingått ett ramavtal i vilket parterna betecknades som ”beställare” och ”leverantör” och i ett annat avtal mellan samma parter som ”köpare” och ”säljare”. Enligt HD var denna ”terminologi … ett viktigt, men inte avgörande, tolkningsdatum då avtalens innebörd skall fastställas. En tolkning av avtalen där hela avtalssituationen beaktas, framför allt avtalsinnehållet i övrigt och den gemensamma partsavsikten, kan utvisa att avtalens reella innebörd är en annan än vad terminologin antyder”. Vid en analys av relationen mellan parterna fann HD att ena parten ”reellt sett uppträtt som kommissionär”. 1.6.2.6 Rättsliga prioriteringsregler Ibland kan ordalydelsen i en klausul vara klar men problem ändå uppkomma till följd av att denna betydelse strider mot en annan klausul i samma avtal. För dessa fall har utvecklats ett antal rättsliga prioriteringsregler som närmast har karaktären av tumregler. Exempel på sådana regler är att individuellt utformade regler går före standardvillkor, att annan skriven text än tryckt går före den tryckta texten, att muntliga överenskommelser går före tryckt text och att senare upprättade dokument har företräde framför äldre (se exempelvis Lehrberg, Avtalstolkning, 3 uppl. 2003, s. 171 f.). Principen om muntligt går före tryckt kan illustreras av NJA 1980 s. 398, där det i parternas avtal ingick en friskrivningsklausul rörande planförhållandena. Enligt klausulen skulle köparen av en fastighet bl.a. ”själv göra sig underrättad om innehållet i gällande planbestämmelser”. HD konstaterade emellertid att köparen uppfattat de upplysningar hon fått av säljaren ”i anledning av sina förfrågningar om eventuella väg- och bebyggelseplaner som en garanti för att planförhållandena inte utgjorde något problem för henne i egenskap av blivande ägare till fastigheten”. Med hänsyn särskilt till den vikt som köparen tillagt dessa frågor, något som enligt HD måste ha insetts av säljaren, befanns standardvillkoret ha satts ur spel.s. 612