Stycket

101.Domen i mål T 4233-01 har ett betydande intresse som belysning av användningen av supplerande normer vid avtalstolkningen. Här hade ett bolag ingått avtal med en leasegivare om leasing av en lastbil där det i en räntejusteringsklausul föreskrevs att ”skulle ränteläget ändras på den marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger han i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift”. Enligt HD medförde klausulen att det ankom på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett ”lojalt och konsekvent sätt”, vilket betydde att leasegivarens rätt att höja leasingavgiften motsvarades av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång. Det huvudsakliga argumentet för denna slutsats synes ha varit att klausulen enligt sin ordalydelse gav leasegivaren en ensidig rätt att avgöra om en ändring av leasingavgiften var befogad. Argumentet kopplades dock till tolkningen av de bakomliggande syftena med klausulen som enligt HD kunde antas vara dels att säkerställa leasegivarens täckning av ökade upplåningskostnader till följd av höjda räntor, dels att placera risken för räntehöjningar på leasetagaren. I samma mål var en annan tvistefråga om man vid bestämning av refinansieringskostnaden skulle kunna beakta annat än förändringar i marknadsräntan, t.ex. att leasegivaren lånat pengar av moderbolaget. HD fäste här avgörande vikt vid att ordet marknad använts och fann därför att klausulen endast avsåg marknadsränteförändringar. NJA 1988 s. 408 avsåg tolkning av ett försäkringsvillkor i en konsumentförsäkring. Enligt villkoret hade konsumenten/försäkringstagaren inte rätt till ersättning för stulen stöldbegärlig egendom från bil om egendomen ”lämnats kvar” i bilen. Enligt försäkringsgivaren fick egendomen anses kvarlämnad om försäkringstagaren avlägsnat sig så långt att han inte längre hade uppsikt över egendomen. HD anförde dock att en möjlig tolkning av villkoret var att egendomen ej skulle anses vara kvarlämnad om försäkringstagaren under ett kortvarigt uppehåll lämnat bilen för ändamål som haft naturligt samband med färden och därvid förlorat den omedelbara uppsikten över bil och egendom. Härtill anförde HD att den snävare tolkningen skulle innebära en ingripande begränsning av försäkringsskyddet för åtskilliga ofta förekommande situationer. Med särskild hänsyn till att försäkringen var en konsumentförsäkring fann HD att det ålegat försäkringsgivaren att uttryckligen ange att försäkringen inte gällde om bilen lämnades utan omedelbar uppsikt om detta var avsikten med villkoret. 1.6.2.4 Ordalydelsen och det affärsmässiga sammanhanget I NJA 1999 s. 35 hade A hyrt ut ett helt lokalkomplex till B med rätt för B att i sin tur hyra ut lokaler. Sedan B träffat avtal med C om hyra av lokal, träffade A och C ett avtal där det bl.a. föreskrevs att ”skulle hyresförhållandet med [B] av någon anledning bringas att upphöra före hyrestidens utgång … godkänner [A] att gällande hyresavtal mellan [B] och [C], skall överföras på [A]” samt att ”[C] i sin tur förbinder sig att låta [A] träda in som hyresvärd i [B:s] ställe”. Efter det att C med B:s tillstånd överlåtit hyresavtalet på annan som i sin tur överlåtit avtalet och hyresavtalet mellan A och B upphört till följd av B:s underlåtenhet att betala hyra, menade A att nämnda bestämmelser innebar en skyldighet för C att låta A inträda i B:s ställe för det fall avtalet mellan A och B upphörde. Beträffande den generella tolkningsfrågan anförde HD att det inte påståtts att A och C vid avtalets ingående hade en gemensam uppfattning om innebörden av avtalet i de frågor som tvisten gällde och att utredningen inte heller gav ”stöd för att någon av parterna vid avtalsslutet utgick från att avtalet hade en viss innebörd i dessa frågor och att motparten insåg eller måste ha insett detta”. Till följd härav skulle det avgörande för tolkningen av avtalet vara ”främst avtalets ordalydelse, men hänsyn bör också tas till andra omständigheter, som det affärssammanhang i vilket det tillkom”. Efter att ha konstaterat att avtalet innebar ömsesidiga förpliktelser analyserade HD bestämmelsernas ordalydelse och fäste härvid stor vikt vid att bestämmelserna talade om att ”gällande hyresavtal” mellan B och C skulle ”överföras” på A samt att A skulle ''träda in som hyresvärd i [B:s] ställe'', formuleringar som enligt HD utgjorde ”ett starkt stöd för att, om [B:s] hyresförhållande med [A] upphörde i förtid, hänsyn skulle tas till vad som vid den tidpunkten gällde mellan [B] och [C]”. HD fann dock att det inte fanns stöd i avtalet för att A skulle ha rätt att påkalla ett nytt hyresförhållande sedan andrahandshyresförhållandet mellan B och C upphört.s. 610