Närliggande

97.Den språkinriktade metoden med stöd av supplerande normer från gällande rättsliga principer på området tillämpades även i NJA 2000 s. 225, där tvisten avsåg frågan om försäkringstagares rätt till ränta enligt 4 § 4 st. RänteL på den försäkringsersättning försäkringsgivaren hade att utge för skada som drabbat klient/tredje man till följd av advokats brott (bl.a. grov förskingring). Enligt försäkringsvillkoren gällde försäkringen skada genom vissa brott som förövats av bl.a. advokat och som drabbat klient eller tredje man. HD, som konstaterade att utredning saknades rörande vad som åsyftats med uttrycket skada och att därför prövningen skulle ske utifrån ordalydelsen tillsammans med allmänna skadeståndsoch försäkringsrättsliga principer, analyserade här bl.a. skadebegreppet i jämförelse med dröjsmålsräntan. Enligt en annan bestämmelse i villkoren skulle ersättningen beräknas enligt ”allmänna skadeståndsrättsliga regler”, varvid beaktades att förlust av avkastning på ett förskingrat belopp kan utgöra en enligt försäkringen ersättningsgill post. Den lindring som ges i 4 § 4 st. RänteL i jämförelse med numera 4 § 3 st. RänteL med dess krav på skälig utredning medförde, tillsammans med att dröjsmålsräntan enligt 6 § RänteL ligger på en förhållandevis hög nivå och att 4 § 4 st. medför att ränta skall utgå från skadans uppkomst och sålunda under tid när försäkringsgivaren inte kunnat påverka utfallet, att det enligt HD skulle krävas ”ett uttryckligt åtagande” av försäkringsgivaren för att kravet skulle kunna baseras på 4 § 4 st. RänteL. Eftersom försäkringstagarna inte heller kunnat visa att man lidit skada i form av utebliven avkastning motsvarande den yrkade räntan kunde därför kravet inte bifallas. 1.6.2.3 Underliggande syfte med regleringen I NJA 1992 s. 130, där frågan var om en entreprenör betett sig grovt vårdslöst i den mening som avsågs i 5 kap. 8 § i standardavtalet AB 72 (jfr numera 5 kap. 6 § AB 04 som dock kräver väsentligt fel och vårdslöshet) anförde HD att det vid tolkning av begreppet i standardavtalet var naturligt att söka ledning i de bestämmelser i civilrättslig lagstiftning där samma begrepp användes. I NJA 1979 s. 483 gällde tvisten bl.a. tolkningen av vissa garantivillkor i ett fall där köparen erhållit leveranser från två leverantörer efter varandra av samma typ av vara. Av avtalet framgick bl.a. att garantivillkoren ”för den minimileverans … skall regleras enligt” standardavtalet IM 72. Enligt köparen betydde detta att IM:s villkor endast skulle gälla leveranser från en viss leverantör. Säljaren menade dock att bestämmelsen skulle gälla för samtliga levererade varor. HD konstaterade här att avtalstexten inte var så klar, att den kunde tillerkännas någon avgörande betydelse. Det som i stället fällde avgörandet i tolkningsfrågan var att köparens tolkning medförde att parterna i den praktiska tillämpningen fått arbeta med olika garantiregler beroende på vem som levererat varorna och att det tedde sig i hög grad osannolikt att säljaren skulle ha varit beredd att underkasta sig en sådan reglering. I samma avgörande tolkades också en bestämmelse om att leverantören skulle ”vidtaga sådana åtgärder att anläggningen kommer att fungera tillfredsställande”. Bestämmelsen ansågs av HD vara så ”allmänt hållen, att någon mera preciserad innebörd över huvud taget inte låter sig utläsas därur”.s. 608