Närliggande

95.Andra exempel på fall där den språkinriktade metoden använts kan hämtas från några försäkringsrättsliga avgöranden. Huvudfrågan i NJA 1994 s. 566 var om en försäkringstagares passivitet som medfört tredskodom om skadeståndsskyldighet skulle anses vara detsamma som att försäkringstagaren utan försäkringsgivarens medgivande gjort upp i godo och därför inte var berättigad till ersättning. Här anförde HD att det saknades skäl att gå ifrån försäkringsvillkorens ordalydelse som hade rubriken ”Uppgörelse i godo” och som inte innehöll någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet. Ett annat exempel erbjuds av NJA 1992 s. 428, där HD i ett fall som rörde frågan vilket eller vilka års basbelopp som skulle läggas till grund för beräkning av det vårdbidrag som försäkringstagaren var berättigad till enligt en barn- och ungdomsförsäkring. En klausul i försäkringsavtalet föreskrev att utbetalning skulle grundas på de försäkringsbelopp och den självrisk som gällde vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträdde. Här fann HD att den avgörande frågan var från vilken tidpunkt rätten till ersättning kunde anses ha inträtt och att denna fråga i första hand skulle bedömas ”objektivt på grundval av föreliggande omständigheter”. Här skulle sålunda utgångspunkten vara den tidpunkt när den försäkrade drabbades av skada, sjukdom eller liknande. Emellertid kunde man inte bortse från försäkringstagarens insikter, även om det var naturligt att här ställa ”förhållandevis höga krav för att rätten till ersättning på grund av bristande insikter skulle anses ha uppkommit senare än den tidpunkt då rätt till ersättning objektivt förelåg”. Även om barnet visat tecken på avvikande utveckling redan 1978 var det först 1984 som läkare fastställde att barnet hade en sådan skada som berättigade till vårdbidrag och det var därför från denna tidpunkt som beräkningen skulle ske. 1.6.2.2 Ordalydelsen och supplerande normer Vid tillämpning av den språkinriktade metoden för avtalstolkning kan det ibland finnas anledning att fästa avseende vid inte bara själva ordalydelsen utan också de normer som kommer till uttryck i relevant lagstiftning i övrigt. I NJA 2003 s. 128 prövades sålunda om en bestämmelse i ett förlagslån om att ”skuldförbindelserna skall i händelse av bolagets likvidation eller konkurs medföra rätt till betalning ur bolagets tillgångar efter bolagets icke efterställda förpliktelser och jämsides (pari passu) med andra efterställda förpliktelser som inte uttryckligen är efterställda detta lån”. Frågan i målet var huruvida långivarna skall vara efterställda även vid ackordsförhandling under företagsrekonstruktion eller om efterställningsvillkoret endast gällde konkurs och likvidation. HD konstaterade efter en analys av gällande lagstiftning att lagstiftaren utgått ifrån att en fordran kan göras efterställd i vissa sammanhang men inte i andra, även om detta kan komma att stå i strid mot ”önskemålet att ha samma förmögenhetsrättsordning oavsett vilket insolvensförfarande som anlitas”. Att långivare godtar efterställdhet vid konkurs men inte vid ackord befanns dock vara naturligt med hänsyn till effekterna vid de båda förfarandena. Med hänsyn till dessa omständigheter fann HD att det inte kunde antas att långivarna i själva verket avsett generell efterställning eller att de förbisett vad som skall gälla vid ackordsförhandling under företagsrekonstruktion, varför långivarna inte skulle anses ha gått med på efterställning i större omfattning än som angavs i villkoren. I NJA 1989 s. 269 hade fem personer tecknat generell proprieborgen för bolags förpliktelser gentemot en bank. Banken friskrev sedermera två av dessa personer åberopandes en bestämmelse enligt vilken ”om säkerhet i annan form, såsom i form av borgen, ställts eller skulle komma att ställas för förpliktelse, som omfattas av förbindelsen, medgav borgensmannen att banken — utan minskning av borgensmannens borgensansvar — fick utan borgensmannens hörande medge ändring beträffande säkerheten och således även säkerhetens friställande”. Vid en tolkning av ordalydelsen fann HD:s majoritet att det inte klart framgick hur villkoret skulle tolkas, även om ordalydelsen snarast ansågs ge vid handen att villkoret avsåg annan säkerhet än den generella borgensförbindelsen. HD jämförde också med s.k. ”allmänna borgensrättsliga principer” enligt vilka det krävs särskilt förbehåll eller godkännande av övriga borgensmän för att borgenär skall kunna friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman. Bakgrundsrätten ansågs medföra att klausulen skulle tolkas restriktivt.s. 606