Stycket

91.Ibland kan en bestämmelse uppfattas vara så klar och entydig att någon utvidgning av tillämpningsområdet utanför vad som följer av en språklig analys av ordalydelsen inte anses befogad. Så var exempelvis fallet i NJA 1987 s. 553, där tvisten avsåg tolkningen av en klausul i ett husförsäljningsavtal träffat mellan en näringsidkare och två konsumenter. I klausulen föreskrevs att köparna var berättigade att häva köpet utan annan kostnad än handpenningen vid ”långvarig sjukdom, dödsfall inom köparens familj eller upplösning av äktenskap, som väsentligen förändrat förutsättningarna för avtalets ingående”. Här hade köparna, ett sambopar, köpt huset för gemensam bostad och sedan hävt avtalet på grund av att samboförhållandet hade upplösts. HD, som fann att utgångspunkten för bedömningen var avtalets lydelse i objektiv mening, anförde att uttrycket upplösning av äktenskap är klart och entydigt och att varken rättslig reglering eller gängse uttryckssätt gav stöd för att analogivis intolka samboförhållanden i uttrycket. HD konstaterade därefter att bestämmelsen i förhållande till gällande rätt och andra standardavtal innebar en betydelsefull avvikelse till köparens förmån som inte uppvägdes av något särskilt villkor till fördel för säljaren. Det fanns därför ingen grund för att ”tolkningsvis utfylla avtalet med ytterligare undantag, även om undantaget skulle ha framstått som lika berättigat som de undantag som har gjorts”. Ett liknande fall utgörs av NJA 2001 s. 255, där ett försäkringsbolag i sina villkor under rubriken ”Uppgörelse i godo” föreskrivit att ”den försäkrade har … inte rätt att utan [bolagets] tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. Iakttar den försäkrade inte av [bolaget] lämnade föreskrifter är [bolaget] fritt från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat”. En försäkringstagare hade ålagts betalningsskyldighet genom tredskodom och försäkringsbolaget menade att bestämmelsen skulle anses innefatta även ett sådant agerande. I rättsfallet NJA 1994 s. 566 (se härom strax nedan) hade HD uttalat att skäl kan ”anföras för att en försäkringstagare som underlåtit att gå i svaromål och sedermera att söka återvinning skall anses ha medgivit den skadelidandes krav”. Det fanns emellertid enligt HD i NJA 2001 s. 255 inte skäl att frångå försäkringsvillkorens ordalydelse som hade rubriken ”Uppgörelse i godo” och som inte innehöll någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet för försäkringsbolaget. HD fäste vidare avseende vid att det var försäkringsbolaget som hade författat försäkringsvillkoren och som, om avsikten varit att tredskodom mot försäkringstagaren skulle vara undantagen, borde ha angivit detta explicit, ”särskilt mot bakgrund av att försäkringen är obligatorisk och avser att skydda tredje man”.s. 604