Stycket

90.I NJA 1999 s. 629 klagade förlorande part i HD över domvilla i fråga om HD:s nyssnämnda dom och yrkade att domen skulle undanröjas, bl.a. under åberopande av att HD förfarit i strid mot regeln i 17 kap. 3 § RB genom att grunda sin dom på att handelsbruk förelegat trots att vinnande part inte åberopat att handelsbruk skulle utgöra en del av parternas avtal. Enligt HD är den omständigheten att ”ett standardvillkor allmänt används … inte detsamma som att det föreligger ett handelsbruk och HD:s hänvisning till ”allmänt tillämpade försäkringsvillkor” gav inte belägg för att domstolen grundat sin dom på handelsbruk. Närmast till hands låg enligt HD att läsa domskälen så, att ”domstolen, sedan försöket att tolka parternas avtal i det aktuella hänseendet visat sig resultatlöst, har utfyllt avtalet med allmänna principer för avbrottsförsäkring, vilka också kommit till uttryck i de ovan nämnda standardvillkoren. Utfyllning, som innebär att ofullständiga viljeförklaringar kompletteras enligt allmänna normer, vanligen genom användande av dispositiva rättsregler, såsom för avtalstypen naturliga avtalsvillkor (naturalia negotii) eller allmänna rättsprinciper, är ett förfarande av rent rättslig natur. De omständigheter som beaktas vid utfyllning är principiellt att hänföra till s.k. rättstillämpningsfakta som inte behöver åberopas”. Prövningen innebar därför inte ett åsidosättande av 17 kap. 3 § RB. 1.6.1.3 Betydelsen av avtalsingress En tydlig trend vid avtalsskrivandet, särskilt vid större kommersiella avtal, är att avtalen blir längre och längre med alltfler klausuler av standardkaraktär (s.k. boilerplates). Det blir också allt vanligare att parterna i inledningen, ingressen, till avtalet beskriver bakgrunden till att avtalet ingås. Det kan diskuteras i vilken omfattning ingressen skall anses utgöra del av avtalet och i vilken utsträckning parterna skall vara bundna av denna bakgrundsteckning. Frågan prövades i NJA 1993 s. 436, där ett konkursbo vid försäljning av rörelsen angivit i ingressen att av orderstockens ca 550 hus, 161 ”redan avropats för leverans”. I verkligheten visade det sig att endast 62 hus var avropade. HD anförde angående uppgiften att den inte kunde ”anses utgöra ett avtalsvillkor i vanlig mening. Innehållet i en ingress, vars funktion är att ange utgångspunkterna för avtalet, kan normalt förutsättas vara ostridigt mellan parterna”. Eftersom konkursboet ensidigt utformat ingressen i syfte att motivera försäljningen för andra intressenter i egendomen ansågs köparen ”ha haft rätt att utgå från att uppgiften var riktig, under förutsättning att omständigheterna inte föranlett annat.” 1.6.2 Språkinriktad metod 1.6.2.1 Avtalets ordalydelse Vid avtalstolkning finns ofta — och särskilt vid skriftliga avtal — anledning att fästa avgörande vikt vid avtalets ordalydelse. En rikhaltig rättspraxis bekräftar detta. I NJA 1978 s. 628 prövades exempelvis uttrycket ”det skadade beståndet” i ett försäkringsvillkor. Försäkringsgivaren hävdade härvid tolkningen att med uttrycket avsågs endast de träd som skadats genom storm. Enligt försäkringstagaren skulle uttrycket anses innefatta alla träd inom visst geografiskt område, bestämt på visst sätt. HD fann att uttrycket språkligt sett skulle tolkas så, att det inbegrep ”samtliga träd — skadade såväl som oskadade — inom ett efter en eller annan grund bestämt område, där skada inträffat”. Några andra omständigheter förelåg inte i fallet som föranledde HD att frångå den språkliga tolkningen av bestämmelsen. I NJA 1990 s. 24 avsåg tolkningstvisten uttrycket ”samtliga arbeten” i ett avtal som i övrigt reglerades av AB 72, där entreprenören påstod att uttryckets krav var uppfyllt när entreprenaden godkänts vid slutbesiktning medan beställaren menade att arbetena inte var slutförda förrän också fel och brister åtgärdats efter slutbesiktningen. Här förklarade HD att en naturlig utgångspunkt för tolkning av ett entreprenadavtal är vad uttrycket kan anses ha för innebörd i allmänt språkbruk och att det sedan måste undersökas om ”avtalens innehåll i övrigt eller branschpraxis ger anledning att tolka begreppet på ett särskilt sätt”. HD frågade sig om den vikt som i allmänhet tillmäts slutbesiktningen i standardavtalet AB 72 skulle vara avgörande för tolkningen av uttrycket. Eftersom det stod klart att parterna avsett att avvika från regleringen i AB 72 bl.a. i nu relevant hänseende fann HD att regleringen inte borde tillmätas någon större betydelse. NJA 1981 s. 848 avsåg en tvist där en säljare av en fastighet hade åtagit sig gentemot köparen att anlägga och underhålla utfartsväg från det som sedermera blev den försålda fastigheten fram till allmän landsväg. 25 år efter köpet hade en vägförening bildats som mot betalning övertog ansvaret för underhåll av vägen. Köparen krävde därför ersättning av säljaren för de avgifter han erlagt till vägföreningen under en viss period. HD fann här att avtalets lydelse inte gav stöd för att säljarens skyldighet att bekosta underhållet förutsatte att bolaget självt ombesörjde underhållet. Vidare konstaterades att även om säljaren avsett detta så var det inte visat att köparen insett eller bort inse detta. Vid bestämning av vilken ersättning köparen skulle anses berättigad till beaktades dels att det yrkade beloppet inte översteg vad vägunderhållet skulle ha kostat säljaren om denne själv ombesörjt väghållningen, dels att avgiften till vägföreningen i sig framstod som rimlig.s. 603