Stycket

79.Här kan jämföras med NJA 1984 s. 280 som rörde frågan om konsumentens bundenhet av en indexklausul i ett entreprenadavtal. Här hade en representant för byggföretaget/säljaren vid ett informationsmöte lämnat uppgifter som gjorde att det bedömdes ha varit rimligt för de presumtiva köparna att utgå från att en indexhöjning, utöver ett à conto-belopp, kunde komma att uppgå till högst 2 000 kr. Enligt HD fick dessa lämnade uppgifter ”antas ha ingivit spekulanterna föreställningen att köpeskillingen skulle komma att hålla sig inom den av” representanten angivna ramen, något som denne borde ha insett. Vid denna bedömning fäste domstolen avseende vid att de presumtiva köparna ”uppenbarligen haft begränsade förutsättningar att bedöma indexfrågor” och att de mot denna bakgrund haft grundad anledning att betrakta representantens uppgifter som en ”tillförlitlig prognos, gjord med god kännedom om de faktorer som påverkar produktionskostnaderna vid småhusbyggande”. HD anförde härutöver att utredningen visade att representantens uppgifter saknat erforderlig underbyggnad. Det är dock oklart vilken självständig betydelse denna omständighet, om någon, hade för utgången. En köpare befanns till följd av uppgifterna ha saknat anledning att för egen del ytterligare undersöka innebörden av indexklausulen. På grund härav, och då köparen låtit sitt handlande bestämmas av uppgifterna, fann HD att byggföretaget/säljaren inte hade rätt att utkräva kompensation enligt indexklausulen utöver det inbetalade à conto-beloppet med tillägg av 2 000 kr. Om utfallet skall klassificeras som att indexklausulen jämkades (jfr Hellner, Högsta domstolen och avtalsrätten 1920–1989, i Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, del 2, s. 201 ff.) eller som att uttalandet kom att utgöra avtalsinnehåll som kompletterade indexklausulen torde vara av underordnad betydelse. Det som särskilt bör noteras i avgörandet är att konsumenten ansågs berättigad att förlita sig på representantens information, trots att informationen lämnats vid ett möte där konsumenten inte hade varit närvarande men där mäklaren närvarat och sedan vidarebefordrat informationen till konsumenten. Grunden för bundenheten uttrycktes av HD som att representanten ”måste ha insett att hans uppgifter kunde vidarebefordras på detta sätt”, varför betydelsen av uppgifterna fick bedömas på samma sätt som om de lämnats direkt till konsumenten.s. 598