Stycket

70.I NJA 1994 s. 359, som rörde ett år 1954 träffat avtal enligt vilket ett visst antal fastighetsägare för all framtid skulle vara befriade från årliga avloppsavgifter, uttalade HD som generell princip att det visserligen ofta föreligger skäl för jämkning av avtal som avser ett framtida tillhandahållande av tjänster utan att betalning skall ske eller som skall utföras mot viss fast ersättning. Det kan dock enligt HD inte anses att sådana avtal ”under alla förhållanden skall lämnas utan avseende eller jämkas och att de således skall betraktas som oskäliga i och för sig”. Skäl för jämkning ansågs dock ändå föreligga, eftersom det av senare va-lagstiftning följde att avgiftsskyldigheten för ägare av fastigheter anslutna till va-anläggningen skulle fördelas efter skälig och rättvis grund och att avtal om andra avgifter i strid med taxan i huvudsak var förbjudna samt att skillnaden mellan avgiftsfrihet och taxeenlig avgift med tiden kommit att bli allt större. 1.5.6.4 Friskrivningsklausuler I NJA 1979 s. 483 prövade HD bl.a. en klausul enligt vilken säljaren vid köp mellan kommersiella parter friskrev sig — med undantag för fall av grov vårdslöshet — från skyldighet att till köparen ”utge någon som helst ersättning vare sig för personskada, skada på egendom, som icke omfattas av avtalet, utebliven vinst eller annan förlust eller indirekt skada”. Klausulen befanns ej gynna säljaren på ett obilligt eller otillbörligt sätt. Vid bedömningen tog HD hänsyn bl.a. till att medlemmarna hos de organisationer som antagit bestämmelserna lika ofta intog säljar- som köparställning, till att möjligheten att bedöma de ekonomiska riskerna av ett garantiåtagande varit framträdande som motiv för friskrivningar av aktuellt slag samt till att köparen hade större möjligheter att genom försäkring skydda sig mot följdförluster. HD framhöll här att reglerna gällande konsumentförhållanden bör beaktas också vid prövning av frågan när ena parten är ett litet företag. Eftersom friskrivningsklausulen enligt då gällande konsumentköpsreglering inte var att betrakta som obillig eller otillbörlig i och för sig fordrades tungt vägande skäl för en annan bedömning i relationen mellan två näringsidkare.s. 595