Stycket

66.Utgången blev emellertid en annan i NJA 1984 s. 229, där tvisten avsåg en skiljeklausul i ett avtal om företagsförsäkring mellan ett försäkringsbolag och en näringsidkare, där den senares ställning från ekonomisk synpunkt befanns inte i mera avsevärd grad skilja sig från en konsuments. Här fann HD att utgångspunkten är att skiljeklausuler inte är oskäliga i försäkringsavtal av aktuellt slag. Härvid fästes avseende vid att skiljeförfarande normalt är ägnat att leda till ”sakkunnig, opartisk och snabb prövning” och vid att lagstiftaren inte ställt sig negativ till att vissa försäkringstvister med konsumenter på ena sidan prövas genom skiljeförfarande. Det som emellertid kunde leda till oskälighet var enligt HD om näringsidkarens ekonomiska underlägsenhet medförde att kostnadsrisken i ett skiljeförfarande i jämförelse med motsvarande risker i vanlig rättegång ledde till en annan bedömning. Här fann emellertid HD att risken att behöva ersätta skiljemännens kostnader uppvägdes av behovet i en rättegång av att förete kostsam sakkunnigbevisning i flera instanser som kunde undvaras eller avsevärt begränsas i en skiljetvist med sakkunniga skiljemän. Inte heller kostnadssynpunkter kunde därför anses medföra att skiljeklausulen var oskälig mot näringsidkaren.s. 593