Stycket

65.Enligt förarbetena till 36 § AvtL bör skiljeklausuler i avtal mellan jämställda näringsidkare i regel inte kunna jämkas (se prop. 1975/76:81, s. 147). Skäligheten i skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare har prövats vid ett antal tillfällen. I NJA 1979 s. 666 hade två näringsidkare avtalat att tvister skulle "avgöras enligt svensk lag efter säljarens val av svensk allmän domstol eller genom skiljedom enligt lag". Säljaren var här ett etablerat företag med stor erfarenhet av affärsförhållanden, medan köparen enligt HD ”hade begränsade ekonomiska möjligheter och var oerfaren i fråga om handelsavtal av” ifrågavarande art. Köparen var vidare ”angelägen om att erhålla de beställda varorna och hade inte något annat svenskt företag att vända sig till”. Av betydelse för bedömningen var enligt HD att klausulen gav den starkare parten rätt att ensidigt bestämma om skiljeförfarande skulle användas eller inte. Härtill kom att klausulen intagits i ett på baksidan av offert och orderbekräftelse tryckt formulär med allmänna villkor och inte berörts i samband med avtalsingåendet. Mot denna bakgrund befanns klausulen oskälig. Samma bedömning gjordes i NJA 1987 s. 639, där parterna ingått ett handelsagentavtal med en skiljeklausul som tydligt framgick av avtalet. Av utredningen framgick att huvudmannen var ett relativt litet bolag som sålde hus. Beträffande agenten stod det klart att hon slutit det skriftliga avtalet i egenskap av näringsidkare, att hon inte var näringsidkare vid tiden för avtalsingåendet utan då hade en tillfällig vikariatsanställning på annat håll, att hon ”var väsentligen hänvisad till agenturen för sin försörjning” och att hon verkade ha saknat erfarenhet av avtal av aktuellt slag. Hon hade också enligt HD i vissa avseenden intagit ”en föga självständig ställning i förhållande till bolaget; bl.a. hade bolaget hyreskontrakt och telefonabonnemang till den lokal där hon drev verksamheten”. Enligt HD framgick härav att avtalet skilde sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare och närmast företedde vissa likheter med ett anställningsavtal, varför agenten fick anses vara i behov av samma skydd som en konsument mot en skiljeklausul med den kostnadsrisk den innebar.s. 592