Stycket

62.Verkan av en skiljeklausul har också prövats i tvist mellan ett fackförbund och medlem i förbundet (NJA 1982 s. 853). Här prövades, i en tvist mellan förbund och medlem om den senares rätt att utträda ur förbundet, skäligheten i en klausul som föreskrev att tvister bl.a. mellan förbund och enskild medlem skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän med en nämnd bestående av fem skiljemän, där ordföranden skulle utses av parterna gemensamt eller, om enighet inte kunde uppnås, av LO:s landssekretariat. Den avgörande frågan var om bestämmelsen uppfyllde kraven på rättssäkerhet. HD fann här att bestämmelsen var ägnad att inge allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, bl.a. till följd av att det i LO:s kommentarer till bestämmelsen angavs att skälet till den särskilda ordningen för utseende av femte skiljeman var behovet av att person utsågs som uppfyllde kraven på speciella kunskaper om ”den fackliga rörelsen, dess uppbyggnad och synsätt”. Härtill kom att det av LO:s kommentarer till normalstadgan uttalades att fackföreningsrörelsens ”principiella inställning till utträdesrätt för medlem ur ett fackförbund är den, att sådan rätt saknas", något som medförde att klausulen i vart fall inte kunde godtas, eftersom den som skulle utse den femte skiljemannen ”redan från början givit uttryck för sin principiella inställning till den grundläggande tvistefrågan”. Den generella frågan om skäligheten i en skiljeklausul med för skiljeförfaranden normalt kostnadsansvar för medlemmen berördes inte i domen. Här kan jämföras med NJA 1981 s. 1205, där enligt avtal tvister rörande en tjänstegrupplivsförsäkring skulle avgöras av en permanent skiljenämnd, där tre skiljemän skulle utses av två arbetsgivarorganisationer och tre ledamöter skulle utses av tre arbetstagarorganisationer och där ordföranden skulle utses av de övriga. HD fann här att denna klausul inte kunde föranleda åsidosättande enligt 36 § AvtL pga. nämndens sammansättning (och inte heller till följd av att nämnden var permanent). De huvudsakliga skälen för att sammansättningen inte kunde anses oskälig var enligt HD att det inte kunde antas att skiljenämnden dominerades av intressen som var motsatta försäkringstagaren och att det härvid var av betydelse att intressebalans skapats genom att lika många ledamöter utsågs av arbetstagar- och arbetsgivarsidan. Härtill kom enligt HD att det inte fanns ”någon anledning till antagande att vid prövningen av enskilda ärenden åtskillnad görs mellan organiserade och oorganiserade arbetstagare”.s. 591