Stycket

61.Ett avtal eller avtalsvillkor som strider mot konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § konkurrenslagen är ogiltigt enligt 7 § i samma lag. I NJA 2004 s. 804 bedömdes om en klausul som tillkommit genom sådant förbjudet samarbete skulle anses ogiltig också när klausulen använts av en part i ett följdavtal med tredje man. Enligt HD är det inte möjligt att besvara frågan generellt utan svaret får bero ”bl.a. av vilken koppling som finns mellan det förbjudna avtalet och följdavtalet samt av vilken vikt som i det enskilda fallet skall ges åt det offentligrättsliga intresset av en fungerande konkurrens”. I fallet avsåg bedömningen en klausul som gav elbolag rätten att justera priset upp eller ner ”om leverantörens kostnader skulle ändras genom ny eller ändrad lagstiftning eller förordning eller genom annan åtgärd från det allmännas sida” som en köpare av elkraft menade var ogiltig till följd av att den tillkommit genom ett förbjudet samarbete mellan elbolagen. Samarbetet gav emellertid enligt HD inte upphov till ett mellan de samarbetande parterna gällande avtal eller bindande beslut och gav därför inte heller upphov till sådana rättsliga verkningar som träffades av ogiltighet enligt 7 § konkurrenslagen. Av lydelsen av 7 § fick vidare anses framgå att endast avtal eller avtalsvillkor som omfattas av förbudet i 6 § träffas av ogiltighet. Enligt HD borde därför utgångspunkten vara att ”avtal eller avtalsvillkor i sig måste strida mot 6 § för att träffas av ogiltighet”. Eftersom omständigheterna i det aktuella fallet inte var sådana att anledning till frångående av denna huvudregel förelåg, fann HD att det saknades anledning att ta ställning till om branschöverenskommelsen stred mot 6 §. HD fann till sist att klausulen i parternas avtalsförhållande, betraktad isolerad, inte kunde vara förbjuden enligt 6 §. 1.5.6 Oskäliga avtalsvillkor 1.5.6.1 Skiljeklausuler Ett stort antal avgöranden från HD avseende en eventuell tillämpning av generalklausulen i 36 § AvtL har rört giltigheten av skiljeklausuler. I tre av dessa avgöranden — NJA 1981 s. 711, NJA 1982 s. 800 och NJA 1983 s. 510 — hade avtalen ingåtts mellan å ena sidan en näringsidkare och å andra sidan en konsument. I det förstnämnda avgörandet, NJA 1981 s. 711, hade konsumenten ingått ett entreprenadavtal om uppförande av småhus. HD fäste här inledningsvis avseende vid att det redan i förarbetena till 36 § AvtL (se SOU 1974:83, s. 188 ff. och prop. 1975/76:81, s. 147) anförts att skiljeklausuler i relationen näringsidkare-konsument ofta väcker betänkligheter, vilket främst beror på kostnaderna för förfarandet som kan utgöra en tung börda för konsumenten. Risken för kostnader kan i sin tur leda till att konsumenten inte vågar annat än att avstå från att söka göra sin rätt gällande. Häremot kunde dock i viss utsträckning vägas att skiljeförfarande är speciellt lämpade att avgöras genom skiljedom till följd av att tvisterna ofta är tekniskt komplicerade. Synpunkten ansågs dock mindre framträdande när avtalet avser uppförande av småhus. HD tillade också att Marknadsdomstolen något år tidigare funnit att sådana villkor var oskäliga enligt 1971 års lag om förbud mot oskäliga avtalsvillkor samt att det framförhandlade standardavtalet ABS 80 inte innehöll en skiljeklausul. Med anledning härav befanns klausulen oskälig och den lämnades därför utan avseende. Även NJA 1982 s. 800 avsåg avtal om uppförande av småhus. Skillnaden var dock att näringsidkaren var ett mindre företag. HD konstaterade att man i 1981 års avgörande funnit skiljeklausuler i sådana avtal oskäliga och att de därför skulle lämnas utan avseende. Enligt HD gällde skälen härför även om näringsidkaren var ett mindre företag. Utgången blev däremot en annan i NJA 1983 s. 510, som också avsåg avtal om uppförande av småhus. Här föreskrevs i skiljeklausulen emellertid att näringsidkaren skulle svara för skiljemannakostnaderna utom när beställaren helt eller delvis förlorade tvisten, då beställaren kunde åläggas att svara för högst 10 procent av skiljemannakostnaderna, dock aldrig mer än vad som motsvarar hälften av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid tvistens anhängiggörande. Enligt HD borde klausulen uppfattas så, att den begränsade beställarens kostnadsansvar inte blott parterna emellan utan också i förhållande till skiljemännen, som genom accept av skiljemannauppdragen fick anses ha godtagit att beställaren inte kunde åläggas att betala mer av skiljemannakostnaderna än som följde av begränsningsregeln. Enligt HD framgick vidare av klausulen att den utgjorde en maximibestämmelse och att man inom ramen för klausulen skulle tillämpa vanliga regler om kostnadsfördelning. Klausulen gjorde det sålunda möjligt för konsumenten att med ”tämligen stor säkerhet i förväg uppskatta de kostnader som högst kommer att drabba honom”. Det kunde mot denna bakgrund inte anses att klausulen var oskälig.s. 590