Stycket

49.Regeln om förklaringsmisstag har också varit föremål för prövning i NJA 1991 s. 3 I och NJA 1991 s. 3 II, som båda rörde leveranser av elektrisk ström där leverantören under flera år debiterat avgifter för väsentligt mindre kvantiteter än de kvantiteter som faktiskt förbrukats. Enligt HD kunde det anses framgå av rättspraxis och rättslig doktrin att det vid frågan om ytterligare betalningsskyldighet är av betydelse ”om den mot vilken kravet riktas haft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering av skulden”. Vid bedömning av om abonnenten i NJA 1991 s. 3 I bort inse den felaktiga debiteringen fäste HD inledningsvis avseende vid att abonnenter normalt bör kunna förlita sig på att gjorda debiteringar är riktiga till följd av den kontroll och de åtgärder som vidtas av elleverantörerna. Detta ansågs i sin tur medföra att abonnenter i allmänhet inte bör ha någon närmare undersökningsplikt. Det borde vidare beaktas att grunden till den felaktiga debiteringen var att elleverantören tillhandahållit en mätare som med de rutiner som tillämpades inte var tillfyllest. Av viss betydelse ansågs också vara att de felaktiga debiteringarna kunde fortgå i flera år utan att leverantören uppmärksammade dem och vidtog åtgärder. Trots dessa omständigheter skulle abonnenten kunna anses betalningsskyldig om ”det förelåg en sådan disproportion i fråga om kvantiteterna levererad och debiterad ström att” han borde ha insett att debiteringen var felaktig. Emellertid hade han övertagit förbrukningsstället, en gård, kort tid innan de felaktiga debiteringarna började och den faktiska debiteringsnivån kunde inte heller anses så uppseendeväckande att han borde ha insett att debiteringarna inte motsvarade förbrukningen. I det andra fallet, NJA 1991 s. 3 II, bestod misstaget i att den elmätare som installerats av leverantören endast registrerade 1/20 av strömförbrukningen och att leverantören underlät att multiplicera mätarställningens förbrukning med 20 vid debiteringen. Också här fäste HD avseende vid att misstaget berodde på leverantören och att misstaget kunnat fortgå i flera år. Vid prövningen av om sådan disproportion förelegat att abonnenten därigenom bort inse misstaget beaktades att abonnenten inte haft någon tidigare erfarenhet av vad som var normal strömförbrukning, att debiteringen motsvarade vad som kunde avläsas på mätaren, att man inte fått underrättelse om att markerad kvantitet skulle multipliceras med 20 vid debitering samt att räkningarna innehöll andra kostnadsposter som medförde att det debiterade beloppet utgjorde en tredjedel till en fjärdedel av den debitering som borde ha skett. Diskrepansen kunde därför inte anses ha varit ”så uppseendeväckande att den, med de låga krav i fråga om kontroll som i detta sammanhang kan ställas på förbrukare av elektrisk ström, borde ha fått” abonnenten att inse att debiteringarna inte motsvarade hela strömförbrukningen. 1.5.5 Tro och heder, förutsättningsläran och andra grunder för ogiltighet 1.5.5.1 Tro och heder 33 § AvtL har varit föremål för prövning i bl.a. NJA 1982 s. 691, NJA 1985 s. 178, NJA 1986 s. 748 och NJA 1989 s. 505, i alla fyra fallen utan framgång. I NJA 1982 s. 691 skulle köparen, som erlagt viss köpeskilling såsom preliminärt belopp, som slutlig köpeskilling erlägga det högsta försäljningspris statlig långivande myndighet fastställde för fastigheten. Härefter skulle köpebrev upprättas. Det säljande bolaget lät emellertid upprätta köpebrev med den preliminära köpeskillingen angiven, trots att säljaren var medveten om att detta inte var rätt belopp. Trots att det i och för sig förelåg omständigheter som gjorde att köparen borde ha haft anledning att ifrågasätta beloppet, fann HD att det mot köparens bestridande inte kunde antas att han känt till att köpebrevet upptog felaktigt och för lågt belopp. På grund härav och då det inte ansågs strida mot tro och heder att utan insikt som nyss sagts göra köpebrevet gällande mot säljaren befanns köparen inte vara skyldig att erlägga mer än vad som angavs i köpebrevet.s. 584