Citat i kontext

Stycket

48.Förklaringsmisstagsregeln i 32 § tillämpades i NJA 1986 s. 495. Här hade en kommun lämnat tomträttshavare ett skriftligt förslag till ändring av tomträttsavgälden. Härefter hade tomträttshavarna tillställt kommunen ett skriftligt förslag som innebar en halvering av den av kommunen föreslagna avgälden. Förslaget lämnades genom att tomträttshavarna målade över avgäldsbeloppet, tog en kopia av blanketten och därefter skrev in det halverade beloppet på samma plats på blankettkopian. Man hade också tillfogat orden ”eget förslag” inom parentes och skrivit under fotokopian. Av utredningen i målet stod det klart att kommunens underskrift skett av misstag och i tron att avgäldsbeloppet var det av kommunen föreslagna. För bundenhet krävdes att tomträttshavarna varit i god tro. Enligt HD stod det klart att åtminstone de kommuner som upplåtit ett stort antal tomträtter ägnar betydande uppmärksamhet åt vilka principer som skall tillämpas vid bestämning av avgälden. Denna omständighet fick enligt HD den betydelsen att tomträttshavarna i och för sig haft anledning anta att avgälden rörande deras tomträtt skulle behandlas på åtminstone i huvudsak samma sätt som frågan om avgäld för andra liknande tomträtter”. Tillsammans med förslaget till avgäld hade kommunen skickat utförlig information om grunderna för kommunens förslag där det bl.a. framgick vad kommunfullmäktige beslutat i frågan, varför de enligt HD borde ha ”förstått att kommunen knappast skulle vara beredd att utan någon som helst diskussion till sådan grad frångå de av kommunfullmäktige beslutade principerna för beräkningen av tomträttsavgälden”. Eftersom de härutöver inte borde ha förbisett möjligheten att kommunen inte observerade orden ”eget förslag” ansågs att de borde ha insett att kommunens accept berott på ett misstag. HD:s resonemang bygger delvis på att den normala tomträttshavaren haft kunskap om kommunens ansträngningar och behov av enhetliga principer. Utan sådan kunskap i det enskilda fallet är det osäkert om utgången skulle ha blivit densamma.s. 583