Stycket

47.I NJA 1981 s. 718 hade en person i gåva emottagit fyra frimärksalbum. Enligt HD framgår av tydliga uttalanden i förarbeten och rättslig doktrin att straffbarhet enligt ockerbestämmelsen i 9 kap. 5 § BrB vid gåva förutsätter att ”gärningsmannen med utnyttjande av situationen på något sätt har förmått eller påverkat den andre att ge honom gåvan”. Det är vidare klart, som framgår av förarbeten och rättslig doktrin, att 31 § AvtL för tillämpning förutsätter att ”mottagaren på ett eller annat sätt har förmått givaren till rättshandlingen”. Enligt gärningsbeskrivningen var det som lades mottagaren till last att denne utnyttjat givarens oförstånd. Det hade emellertid inte gjorts gällande att mottagaren förmått eller påverkat givaren att ge honom frimärksalbumen, varför det inte kunde vara fråga om ocker. 1.5.4 Förklaringsmisstag I NJA 1980 s. 145 hade på försäkringstagares begäran den i avtalet bestämda premiebetalningstidens längd förkortats. Emellertid hade, till följd av ett misstag på försäkringsgivarens sida, de sammanlagda premierna för den återstående betalningstiden bestämts till ett belopp som var lägre än det som enligt tillämpade försäkringstekniska grunder skulle ha utgått med hänsyn till den utfästa pensionens storlek och löptid. Försäkringstagaren krävde att återbäring på försäkringen skulle utgå med belopp motsvarande det som skulle ha utgått om rätt uträknade premier hade erlagts. Ekonomiskt sett gällde tvisten enligt HD om försäkringsgivarens misstag skull medföra inte bara att denne ostridigt skulle svara för huvudförpliktelsen utan också till försäkringstagaren utge ”vad som kan sägas svara mot resultatet av en förvaltning av medel som” försäkringsgivaren till följd av sitt misstag inte fått att förvalta. Enligt HD är innebörden av den tillitsteori som ligger till grund för 32 § AvtL att ”godtroende medkontrahent har anspråk på att avtalet tillämpas som om avtalet vore ett riktigt uttryck för den andra kontrahentens vilja. Något anspråk för godtroende medkontrahent på att avtalet i visst hänseende tillämpas på ett särskilt sätt just därför att ett misstag blivit begånget synes däremot inte kunna utläsas”. En tillämpning av den princip som motsatsvis framgår av 32 § 1 st. AvtL gav enligt HD försäkringstagaren ”ett befogat anspråk på att avtalet, trots att premierna satts för lågt till följd av ett misstag som han varken insett eller bort inse, skall tillämpas som om den i avtalet bestämda premiesumman vore den riktiga”. Denna tillämpning innebar att återbäringen skulle beräknas på faktiskt erlagda premier och att försäkringstagaren inte hade ett befogat anspråk på att återbäringen beräknades på de högre premier som skulle ha erlagts om försäkringsgivaren inte hade gjort sig skyldig till misstag.s. 582