Stycket

43.I NJA 1988 s. 457, NJA 1994 s. 10 I och NJA 1994 s. 10 II prövades den speciella situationen att kommun uttagit för höga va-avgifter. I NJA 1988 s. 457 uttalade HD att det ”av vedertagna civilrättsliga och offentligrättsliga grundsatser får anses följa att återbetalningsskyldighet uppkommer” när avgifterna väsentligt överstigit vad som fick tas ut enligt lag ”såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning”. Enligt HD kunde en sådan särskild omständighet vara att ”huvudmannen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo”. Eftersom detta inte påståtts av staden och fråga var om en väsentlig avvikelse (18 procent under de aktuella åren) fick staden anses återbetalningsskyldig. I NJA 1994 s. 10 I och NJA 1994 s. 10 II prövades samma fråga i två fall där det också stod klart att överuttag skett. Här uttalades att överuttagna medel borde kunna användas för sakligt motiverade investeringsändamål i stället för att återbetalas. En förutsättning angavs dock vara att medlen användes inom en femårsperiod för investeringsändamål. Användning inom en sådan period fick enligt HD anses förenligt med principen att dagens brukare inte fick belastas med kostnader som rätteligen borde bestridas av framtida brukare. I NJA 1994 s. 10 I hade investeringar inte gjorts inom denna period, varför återbetalningsskyldighet ansågs föreligga. I NJA 1994 s. 10 II hade kommunen använt överuttaget för investeringar inom perioden och befanns därför inte återbetalningsskyldig. 1.5 Avtals ogiltighet 1.5.1 Ogiltighetens rättsverkningar Med ogiltighet i förmögenhetsrätten brukar avses att parterna i ett annars ömsesidigt förpliktande avtal inte är skyldiga att fullgöra sina åtaganden och att prestationer som helt eller delvis fullgjorts skall gå åter. Ogiltigheten skall som en utgångspunkt innebära en återställning till det läge som rådde före rättshandlingen eller rättshandlingarna. Det finns emellertid en mängd frågor som inte är fullt ut lösta beträffande ogiltighetens rättsverkningar. Detta kan illustreras av NJA 1982 s. 493 I och NJA 1982 s. 493 II, som gällde frågan om gåvoskatt skulle erläggas trots att de två gåvorna förklarats ogiltiga enligt i ena fallet allmänna förmögenhetsrättsliga regler och i andra fallet 33 § AvtL. En naturlig utgångspunkt hade här varit att jämställa situationerna med att gåvorna aldrig utfästs och fullbordats och att därför gåvoskatt inte skulle utgå. HD fann emellertid (i NJA 1982 s. 493 I ) att det var ”osannolikt att lagstiftaren åsyftat att en enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler ogiltig gåvohandling eller gåvoutfästelse inte skall medföra skattskyldighet” till följd av vissa i domen närmare redovisade förutsättningar. För skattskyldighet trots ogiltighet talade enligt HD vissa sakskäl. Man anförde här att ”i motsats till vad som gäller i fråga om sådan ogiltighet som inträder automatiskt och med verkan mot envar, är det en förutsättning för att verkningarna av ogiltighet enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler överhuvudtaget skall inträda att någon av kontrahenterna angriper den aktuella rättshandlingen och gör ogiltigheten gällande. Till dess så skett består rättshandlingen med alla de verkningar, såväl parterna emellan som i förhållande till tredje man, som normalt följer av rättshandlingar av detta slag. Det är med andra ord de enskilda parterna som så att säga själva härskar över rättshandlingens giltighet. Under sådana förhållanden är det naturligt att en rättshandling, som enligt sitt innehåll innebär eller syftar till en benefik förmögenhetsöverföring, när den en gång företagits skatterättsligt bedöms som en fullt giltig rättshandling även i fall då någon av de berörda parterna visar, att rättshandlingen är ogiltig och därför gått åter.” I NJA 1982 s. 493 II anfördes att departementschefen i förarbetena till lagen anfört att det inte fanns tillräckliga motiv för att utsträcka rätten till återvinning också till fall av förmögenhetsrättslig ogiltighet, varför det var ”uppenbart att den omständigheten att en gåvohandling eller gåvoutfästelse enligt förmögenhetsrättsliga regler eller grundsatser är ogiltig ej ger rätt till återvinning av erlagd gåvoskatt”.s. 578