Stycket

34.Frågan om ett tredjemansavtal ingåtts som sålunda omedelbart berättigar tredje man måste avgöras genom sedvanlig avtalstolkning, vilket framgår av bl.a. av ovan nämnda NJA 1994 s. 359. Bevisbördan för att tredje man som inte är part i avtalet fått en självständig rätt enligt avtalet måste anses åvila tredje man. Detta bekräftas av HD i mål T 4233-01. Här var en huvudfråga om leasetagaren genom ett tredjemansavtal fått en självständig rätt mot en ny borgenär/leasegivare att kräva återbetalning av överbetalade leaseavgifter till förre borgenären/leasegivaren. Här kan jämföras med situationer där konsumentkreditlagen är tillämplig och där överlåtelse av krediten skett. Här gäller enligt 16 § 3 st. KKrL att om avbetalningsköparen eller leasetagaren (i de fall där avsikten är att leasetagaren skall bli ägare till varan) på grund av avtalet har anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, så svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Här har alltså konstruktionen med ett tredjemansavtal som ger tredje man/leasetagaren en självständig rätt skapats lagstiftningsvägen. Någon motsvarande reglering finns inte utanför konsumentskyddsområdet. Enligt HD låg det nära till hands att anta att samtliga rättigheter och skyldigheter överlåtits när en leasingstock bytt ägare. Detta antagande kunde enligt HD anses medföra ett lågt ställt beviskrav för att ett tredjemansavtal skulle anses vara för handen. Det borde sålunda enligt HD räcka med att leasetagaren dels visar att den nye borgenären åtagit sig att svara för överlåtarens skyldigheter, dels gör sannolikt att parterna avsett att ge leasetagaren en självständig rätt. Leasetagaren, som ej ens företett överlåtelseavtalet mellan borgenärerna, hade emellertid inte lyckats härmed. Vilket innehåll som skulle ha krävts för att tredjemanskonstruktionen skulle ha tillämpats framgår dock inte. Man kan dock fråga sig om det hade räckt med att avtalet stipulerat att ”samtliga” rättigheter och skyldigheter överlåtits eller vad som i övrigt skulle ha krävts för att gäldenären skulle ha ansetts ha gjort sannolikt att en självständig rätt givits gäldenären. Här kan jämföras med NJA 1956 s. 209, där klausulen angav att hyresgästen åtog sig att ”betala eventuell förhöjning av brandförsäkringspremier, som kan komma att påföras övriga hyresgäster i fastigheten på grund av hyresgästen bedriven verksamhet”. Vid bestämning av att det förelåg en självständig rätt för en viss hyresgäst att kräva ersättning av den hyresgäst som ingått avtalet fäste HD här särskild vikt vid att bestämmelsen inte förutsatte att ersättningsanspråk kunde riktas mot hyresvärden, utan att betalningsskyldigheten inträdde oberoende av hyresgästens ansvar gentemot övriga hyresgäster.s. 574