Stycket

28.Om persons behörighet, se också NJA 1987 s. 259 (nedan, avsnitt 5.3.3). 1.2.1.2 Fullmäktiges befogenhet Av allmänna mellanmansrättsliga regler följer att huvudmannen kan bli bunden av att en mellanman agerat utanför sin befogenhet men inom behörigheten. Sålunda stadgas exempelvis i 11 § AvtL att om fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, så är rättshandlingen inte gällande mot denne om tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen överskred sin befogenhet. Även om en delvis annan terminologi tillämpas i ABL, framgår av 8 kap. 35 § ABL att motsvarande gäller om VD överskrider sin befogenhet. Frågan om VD överskridit sin befogenhet och om tredje man varit i god tro rörande VD:s befogenhetsöverskridande prövades i NJA 1995 s. 437. Här hade VD tillika firmatecknare avtalat om att bolaget som han var VD för, M, skulle förvärva aktier, optionsrätter och konvertibla skuldebrev i ett annat bolag, O, till ett värde av sammanlagt nära 22 500 000 kr som skulle få till följd att M:s andel av rösterna skulle öka från 49 till 54 % och från 31 till 38 % av kapitalet och sålunda medföra bl.a. att O i fortsättningen redovisades som ett dotterbolag i stället för ett intressebolag. M hade tidigare utnyttjat ett särskilt bolag och där parkerat aktier motsvarande 2 % av rösterna för att undvika att bolaget blev ett dotterbolag. Förvärvet kunde enligt HD inte anses rymmas inom den löpande förvaltningen, något som motparten måste ha insett. Eftersom VD:n inte fått något särskilt uppdrag från styrelsen att genomföra affären och han som VD inte i egenskap av firmatecknare fick företräda M i vidare mån än vad som följde av reglerna om rätten att företa alla åtgärder inom den löpande förvaltningen (dåvarande 8 kap. 6 § och numera 8 kap. 35 § ABL). Den återstående frågan var dock om tredje man varit i god eller ond tro. Enligt HD åvilar bevisbördan för att medkontrahenten inte var i god tro det bolag vars ställföreträdare vidtagit rättshandlingen, vilket ger uttryck för att medkontrahenter i allmänhet skall kunna räkna med att firmatecknare har erforderligt uppdrag från styrelsen. Vid bedömningen av om medkontrahenten varit i god tro beaktades att denne väckt frågan när VD:n redovisade olika alternativ för koncernens framtida organisation, där det stått klart för medkontrahenten att det inte skulle finnas någon för honom acceptabel position i den nya organisationen och att medkontrahenten visste att styrelsen i M inlett en utredning om en eventuell fusion med O men ännu inte fattat beslut i frågan. Även om medkontrahenten haft anledning förmoda att avtal med VD:n skulle godtas av M:s styrelse och VD:n angivit att priset var förankrat med M:s styrelseordförande, medförde dessa omständigheter att medkontrahenten borde ha insett att VD:n saknade uppdrag att träffa avtalet. 1.2.1.3 Huvudmannens ansvar på annan grund Om en huvudman undgår avtalsbundenhet till följd av att mellanmannen saknat erforderlig behörighet kan huvudmannen ändå bli ansvarig för rättshandlingen. Av 3 kap. 1 § skadeståndslagen följer att arbetsgivaren har ett principalansvar för ren förmögenhetsskada som ”arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott”. I vissa fall kan arbetsgivaren i sin tur regressvis göra gällande ett anspråk mot arbetstagaren med stöd av 4 kap. 1 § skadeståndslagen. Vid tillämpning av 3 kap. 1 § är det av avgörande betydelse att handlingen företagits ”i tjänsten”. Denna fråga prövades i NJA 2000 s. 380, där en jurist på en advokatbyrå efter att ha förskingrat medel från ett klientmedelskonto avsett för inköp av en bostadsrätt upptog ett lån i klientens namn men utan dennes vetskap hos en långivare som sedan krävde tillbaka pengarna. Av förarbetena till skadeståndslagen följer, såsom HD anförde, att det skall råda ett visst, funktionellt samband mellan skadevållande handlingen och arbetstagarens verksamhet för arbetsgivarens räkning, att arbetsgivaren har ett vidsträckt ansvar för handlingar som ligger utanför arbetstagarens egentliga tjänsteåligganden samt att ett minimikrav beträffande de sistnämnda handlingarna är att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada. Vid uppsåtligt skadevållande av en arbetstagare är vidare försiktighet påkallad eftersom ett vidsträckt ansvar annars lätt skulle leda till resultat som ter sig obilliga mot arbetsgivaren, varför det bör krävas att det är ”fråga om en risk som framstår som åtminstone i någon mån beräknelig och inte helt onormal för verksamheten i fråga”. Denna bedömning kan bli strängare mot principalen om det föreligger ett avtalsförhållande mellan principalen och den skadelidande. För just rena förmögenhetsskador gäller härutöver att det finns anledning att vara ”återhållsam med att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet, särskilt när övervakningsmöjligheterna är begränsade”. I det aktuella fallet fann HD att brottet visserligen förutsatt anknytning till advokatkontoret. Samtidigt konstaterades att långivaren inte var klient hos advokatkontoret och inte heller på något annat sätt stod i avtalsförhållande till kontoret, att juristen tagit kontakt med långivaren utan kontorets vetskap och inte heller för kontorets räkning. HD konstaterade också att kontorets möjligheter att förebygga brottet varit små. Dessa omständigheter var sådana att skadan inte kunde anses ha ett sådant nära samband med juristens tjänsteförhållande att kontoret kunde anses skadeståndsskyldigt enligt 3 kap. 1 §.s. 570