Stycket

18.Ett gammalt talesätt som också äger juridisk giltighet är att ”spelskuld är hedersskuld”. Normal ställer sig rättsordningen inte till förfogande för att exempelvis driva in spelskulder. Bakgrunden härtill är att den som vunnit i spel inte ansetts förtjänt av rättsordningens stöd för att tvinga förloraren att infria skulden. Hur långt denna princip skall anses äga giltighet prövades i NJA 1989 s. 768. Här hade deltagare i pokertävling som pott överlämnat pengar till arrangören omedelbart innan pokerspelet började, där avsikten var att medlen skulle fördelas på visst sätt mellan segraren och några till. Enligt HD fick arrangören anses ha mottagit pengarna med redovisningsskyldighet. Polisen hade härefter avbrutit tävlingen och frågan var om medlen skulle anses tillkomma speldeltagarna eller arrangörens borgenärer till följd av principen om att spelskuld är hedersskuld och därför inte förtjänt av rättsordningens skydd. Enligt HD följer inte av principen att andra typer av fordringar än just den skuld som uppstått till följd av spelet skulle sakna rättslig giltighet. HD fann att speldeltagarnas krav skulle vinna framgång och uttalade härvid att ”om anspråk av detta slag inte rättsligt erkändes, skulle nämligen resultatet bli att rättsordningen underlättade för den som … mottagit insatser med redovisningsskyldighet att göra en helt omotiverad vinst genom att motsätta sig utbetalning av ifrågavarande penningbelopp. Att den princip som hindrar indrivning av spelskulder skulle ges en så långtgående tolkning framstår inte som godtagbart”. I NJA 2001 s. 511, som rörde krav från ägaren av en häst att få ut en prissumma trots att tävlingsledningen diskvalificerat hästen på grund av dopning, uttalade HD:s majoritet att ett tävlingsresultat många gånger är förbundet med rättsverkningar, exempelvis så att den som placeras främst är berättigad till ett pris. Här gäller enligt HD att om den som ostridigt är berättigad till ett pris inte erhåller det, ”kan han — med de begränsningar som sedvanerättsligt gäller beträffande spelvinster — driva in priset på rättslig väg”. På motsvarande sätt måste enligt HD också den som anser sig berättigad till pris kunna få saken prövad om han inte rangordnats som prisberättigad. 1.1.5 Bevisbördan för att fordran uppkommit I NJA 1992 s. 263 fann HD att det var ”rimligt att kräva att [en kontokortshavande konsument] gör åtminstone antagligt att en förfalskning, underskrifts- eller innehållsförfalskning, föreligger. Om kontokortsinnehavaren gör detta får det sedan ankomma på kontokortsföretaget att förebringa motbevisning om handlingens äkthet”. 1.2 Handlande för annans räkning 1.2.1 Fullmakt 1.2.1.1 Fullmäktiges behörighet Det är ofta problematiskt att fastställa gränserna för en ställningsfullmakt. Att så är fallet framgår inte minst av det jämförelsevis stora antalet avgöranden från Högsta domstolen som avsett denna fråga. Det huvudsakliga skälet till att problem uppkommer är att den ställningsfullmäktiges behörighet bestäms av att en person, genom anställning eller annars till följd av ett avtal, ”intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla” (10 § 2 st. AvtL). Fullmaktens gränser bestäms sålunda av lag eller sedvänja. Det som brukar vara problematiskt är frågan om en person till följd av en sedvänja har en viss behörighet. Ofta tar domstolarna i dessa mål in utlåtanden från organisationer med särskild kunskap om området. Dessa utlåtanden får vanligtvis avgörande betydelse för utgången. Utgångspunkten är att det åligger tredje man att visa att motparten hade erforderlig fullmakt.s. 565