Stycket

4.Antagandet att realhandlandet innebär en accept av aktuella villkor och bestämmelser anses som utgångspunkt gälla även för andra avtalssituationer än parkering. Exempelvis anses motsvarande generellt gälla när någon förtöjer en båt vid en brygga eller kliver på en buss eller ett tåg. Emellertid finns det i rättspraxis exempel på resonemang som antyder att det i dessa fall anses att avtal ingås först när den förtöjande eller resande betalar för hamnplats eller köper biljett av konduktören, om nu inte biljettköp skett före påstigningen (jfr Grönfors, under medverkan av Dotevall, Avtalslagen, 3 uppl. 1995, s. 60). I NJA 1981 s. 412, som egentligen rörde frågan om ett järnvägsbolags ansvar för personskada som drabbat en person, analyserades ingående begreppet resande eftersom bolaget enligt då gällande regler ansvarade för just ”resande”. Här anförde HD att presumtionen bör vara att den som befinner sig på ett tåg och som ännu inte erlagt avgift också avser att betala under resan. För att presumtionen skall brytas bör enligt HD, mot bakgrund bl.a. av förarbetsuttalanden, fordras att avsikten att undandra sig betalning otvetydigt kan klarläggas, ”antingen genom att passageraren påträffas gömd i ett lastutrymme eller på annat sätt, t.ex. genom att han vid anmaning att betala avgiften förklarar att han inte kan eller vill göra detta”. I det senare fallet måste dock krävas dels att förklaringen förefaller ”allvarligt menad och att tågpersonalen gör klart för vederbörande att han därefter inte godtas som passagerare”. Rättsfallet behöver dock inte tolkas som ett ställningstagande till den generella avtalsingåendefrågan, utan endast som ett ställningstagande till de krav som bör ställas upp för att en person skall anses vara resande och därmed omfattas av en i jämförelse med annars gällande regler förmånlig rätt till ersättning i form av skadestånd. Skulle frågan i stället ha varit om personen skulle ha varit skyldig att erlägga betalning för den resa som faktiskt genomfördes skulle nog svaret ha blivit att en sådan skyldighet förelåg och att personen i det sammanhanget skulle betraktas som resande. 1.1.1.4 Bindande borgensutfästelse Frågan om en bindande rättshandling i form av borgen uppkommit var föremål för prövning i NJA 1978 s. 317. Här hade en person ingått en borgensförbindelse för ett aktiebolags förpliktelser enligt ett kommissionsavtal trots att bolaget vid tidpunkten för underskrift av borgensåtagandet ännu inte var bildat. Vid underskriften hade personen utgått ifrån att bolaget då åtminstone var bildat. Kommissionsavtalet var inte heller bindande mellan parterna när borgensförbindelsen skrevs under. Eftersom borgensförpliktelsen varit avsedd att vidarebefordras till borgenären och den trädde i stället för ett tidigare till beloppet obegränsat borgensåtagande, fann HD att personen fick anses ha förbundit sig att svara för gäldenärens förpliktelser enligt kommissionsavtalet, så snart detta blev gällande mellan avtalsparterna. 1.1.1.5 Skenrättshandling När skriftlig handling upprättats för skens skull kan godtroende förvärvare enligt 34 § AvtL göra gällande fordran eller rättighet som följer av handlingens innehåll. I ett fall, NJA 1995 s. 135, prövades dels om bestämmelsen alls var tillämplig på avtal om köp av fast egendom där fel pris angivits, något som enligt då gällande regel i 4 kap. 1 § JB medförde avtalets ogiltighet, dels om bestämmelsen skulle ha företräde framför regeln i 18 kap. 3 § JB om fall där godtrosförvärv inte kan göras vid fastighetsköp. Här hade en fastighetsöverlåtelse skett där parterna för skens skull angivit en oriktig köpeskilling. Fastigheten hade senare samma år överlåtits till ny ägare som tre år senare överlåtit fastigheten igen, varpå den ursprungliga ägaren hävdade att det sistnämnda köpet var ogiltigt. Av reglerna i 18 kap. 1 och 3 §§ JB följde att godtrosförvärv enligt dessa regler ej skett. Beträffande den första frågan, om 34 § över huvud var tillämplig när parterna som upprättat handlingen verkligen avsett att en fastighetsöverlåtelse skulle ske dem emellan, fann HD att parterna fick anses ha haft kännedom om att den felaktiga köpeskillingen medförde ogiltighet enligt dåvarande regler och att någon äganderätt som kunde överlåtas vidare därför inte förvärvades. Det fanns därför enligt HD skäl att behandla rättshandlingen i dess helhet såsom ett skenavtal. Beträffande den andra frågan, om 34 § AvtL ägde tillämpning i ett fall som det föreliggande trots regleringen i JB, uttalade HD att godtrosskydd bör ”förvägras en förvärvare endast när detta uppbärs av mycket tungt vägande skäl”. Enligt HD uppfyllde de ändamålssynpunkter som låg bakom den dåvarande regleringen i 4 kap. 1 § JB inte detta krav, varför det inte förelåg något hinder mot att tillämpa 34 § AvtL. 1.1.2 Passivitet och konkludent handlande (re integra-regeln) Av 7 kap. 17 § JB följer att exempelvis en hyresgäst, vars hyresavtal skall gälla mot ny ägare vid fastighetsöverlåtelse, förlorar rätten att avräkna fordran mot den förre ägaren om hyresbeloppet förfaller till betalning mer än sex månader efter det att hyresgästen erhöll kännedom om fastighetsöverlåtelsen. I NJA 1981 s. 811 prövades om hyresgästen trots bestämmelsen skulle ha rätt att avräkna visst belopp till följd av den nye hyresvärdens passivitet. Här hade hyresgästen vid inbetalning av hyra inom sexmånadersperioden meddelat den nye hyresvärden att betalningen skedde i avvaktan på reglering av vad som inbetalats för mycket till förre hyresvärden och att betalningen därför var att anse som en betalning a conto. Hyresvärden reagerade inte genom att återsända beloppet eller genom att på annat sätt sätta sig i förbindelse med hyresgästen. HovR, vars dom fastställdes av HD, fann att hyresgästen till följd härav ”haft grundad anledning antaga att han fullgjort vad som ålegat honom för att vid senare tillfälle få till stånd en slutlig reglering av sin fordran” och att han därför hade rätt att avräkna fordran även på hyra som förfallit till betalning efter sexmånadersperioden.s. 556