Stycket

3.En ytterligare del i formkravet i 4 kap. 1 § JB är att handlingen skall innehålla en överlåtelseförklaring eller, som det står i lagtexten, en ”förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på köparen”. Vad som krävs i detta hänseende prövades i NJA 1984 s. 482, där det uttryck som begagnats i handlingen var att säljaren var ”villig att försälja”. HD konstaterade här att det inte kan krävas att lagtextens ordalydelse används och att bedömningen av ett uttryck måste ske på grundval av handlingen i dess helhet. Isolerat sett kunde formuleringen naturligtvis inte uppfattas som en överlåtelseförklaring. Mot bakgrund av (i) att fråga var om en av avstyckning villkorad rättshandling, (ii) att handlingen betecknats köpeavtal, (iii) att den angav köpeskilling, (iv) att den reglerade tillträdet, (v) att den undertecknats av båda parter med orden säljare respektive köpare under namnteckningarna samt att (vi) det inte antyddes i handlingen att ”något ytterligare skulle vara att avtalsvis reglera i parternas mellanhavande” fann HD att uttrycket bedömt utifrån handlingen i dess helhet tillräckligt tydligt gav uttryck för en överlåtelseförklaring. Eftersom inga omständigheter vid sidan om innehållet i handlingen föranledde en annan bedömning fann HD att giltigt köp kommit till stånd mellan parterna. 1.1.1.3 Avtalsbundenhet genom realhandlande Avtal kan komma till stånd inte bara genom att en part avger en uttrycklig viljeförklaring. Ett exempel på en annan avtalsingåendemodell erbjuds av avtal som ingås genom en parts realhandlande, exempelvis genom parkering på en parkeringsplats. I NJA 1981 s. 323 anförde HD att ”systemet med avtalsgrundade parkeringsavgifter bygger på tanken att bilföraren genom att utnyttja parkeringsplatsen accepterar de villkor och bestämmelser som är anslagna där” (jfr NJA 1982 s. 778) och att ett villkor för att ett avtal skall anses ha ingåtts på detta sätt, d.v.s. ”genom en persons faktiska handlande” är att de anslagna avtalsvillkoren är så tydligt utformade att de inte rimligen kan missförstås. I ytterligare ett fall rörande parkering på privat tomtmark, NJA 1983 s. 604, hade parkeringsbolaget krävt ersättning av biluthyrare för uthyrarens bilar hade varit uppställda på parkeringsplats i strid med förbud eller villkor som fanns tillkännagivna på platsen. Skälet till kravet var att biluthyraren, vars bilar ostridigt hade varit uthyrda vid parkeringstillfällena, motsatt sig att medverka till utredning om vem som var bilens förare vid parkeringstillfället. HD upprepade i detta fall att systemet med parkeringsavgifter bygger på tanken att bilföraren accepterar de villkor och bestämmelser som finns anslagna. I vissa fall är det dock enligt HD möjligt att bilägare som inte är förare ”under särskilda omständigheter kan ådra sig betalningsskyldighet för parkeringsavgifterna”. Vilka dessa särskilda omständigheter kan vara framgår dock inte av domen. Emellertid ansågs inte enbart bristen på medverkan till utredning kunna ge upphov till betalningsskyldighet.s. 555