1.1.1 Avtals ingående 1.1.1 Bindande rättshandling 1.1.1.1 Anbud Frågan om vad som skall anses utgöra ett anbud var uppe till bedömning i NJA 1997 s. 27. Här hade försäkringsgivaren under ett antal år på grund av systemfel hos försäkringsgivaren angivit en livförsäkrings kontantvärde inklusive återbäring till ett för högt värde. Kontantvärdet skulle rätteligen motsvara försäkringens återköpsvärde. Efter att ha erhållit uppgifter från försäkringsgivaren om beloppen vid visst tillfälle fattade försäkringstagaren beslutet att begära återköp. Försäkringsgivaren, som upptäckt misstaget, betalade ut ett väsentligt lägre belopp och försäkringstagaren krävde att få ut mellanskillnaden under åberopande av att beskedet från försäkringsgivaren var att anse såsom ett bindande anbud. Vid prövning av frågan beaktade HD att det för livförsäkringar skall upprättas grunder för försäkringstagarnas rätt till återköp, vilka skall ange villkor för att återköp skall få ske och regler för beräkning av återköpsvärden samt att dessa grunder utgör del av avtalet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. Enligt HD kunde inte den handling som skickats till försäkringstagaren med uppgift om försäkringsvärdet ”anses som ett anbud att, med frångående av villkoren i försäkringsavtalet, återköpa försäkringen för i handlingen angivet belopp”.s. 554
2.En av de mer omdiskuterade reglerna i den svenska avtalslagen är 3 § om skälig acceptfrist när anbudsgivaren inte angivit någon tid för svar. Bestämmelsen, som ger uttryck för den s.k. löftesprincipen, torde exempelvis ha varit ett viktigt skäl till varför Sverige inte ratificerade del II i CISG om avtals ingående, vilket gjort Sverige, tillsammans med Danmark, Finland och Norge, till de enda av de 65 ratificerande länderna som undantagit del II. Hur lång tid som skall anses vara skälig tid prövades i NJA 2004 s. 862, som rörde förlikningsförhandlingar i tvist som skulle prövas i huvudförhandling den 27 april 2000. Här hade A lämnat ett anbud till B den 2 februari. Anbudet hade avslagits av B den 21 februari samtidigt som B lämnade ett nytt anbud. A avslog detta anbud den 9 mars och angav samtidigt önskemål om bättre bud. Den 25 mars angav B att det tidigare lämnade anbudet kvarstod. Detta svar nådde p.g.a. A:s ombuds semester ombudet först den 4 april och A den 6 april. Anbudet accepterades av A den 18 april, varpå B den 20 april meddelade A att accepten avvisades eftersom den inkommit för sent. HD angav här att den skäliga betänketiden i 3 § avtalslagen, så som också framgick av förarbetena, var beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, där hänsyn skall tas framför allt till avtalets beskaffenhet men också till att det i allmänhet krävs större skyndsamhet av en affärsman än en privatperson och att skyndsamhet är av nöden när avtalsföremålet är föremål för prisväxlingar. Beträffande det aktuella fallet konstaterades att avtalet skulle ingås mellan privatpersoner och att tvisten avsåg förhållandevis höga värden, varför betänketiden inte kunde anses vara alltför kort. HD fann emellertid att svaret från A avgivits för sent för att vara bindande för B. Härvid beaktades för det första att anbudet avgivits när bara ca en månad återstod till huvudförhandling. För det andra beaktades att A — eller i vart fall A:s ombud — måste ha insett att vardera sidans rättegångskostnader ganska snart skulle öka beaktansvärt i och med förberedelser inför huvudförhandlingen, något som enligt HD kunde jämföras med fallet där risk för prisväxlingar föreligger. Hänsyn togs också till att B avgivit exakt samma anbud redan den 21 februari och att A således ”redan haft möjlighet att göra sådana överväganden som föranleddes av anbudet”. 1.1.1.2 Avtalsbundenhet vid formalavtal Av reglerna i 1 kap. AvtL följer att ett avtal blir bindande när en ren accept kommer anbudsgivaren till handa. Enligt 1 § 3 st. gäller dessa regler inte för formalavtal, exempelvis köp av fast egendom. 4 kap. 1 § JB föreskriver att ”köp av fast egendom slutes genom upprättande av köpehandling som underskrives av säljaren och köparen”. En fråga som uppkommer vid tolkning och tillämpning av denna bestämmelse är om avtalsbundenhet uppkommer för parterna redan i och med att köpehandlingen skrivits under av parterna eller om det krävs något mer och i så fall vad. I NJA 2000 s. 747 I och NJA 2000 s. 747 II var denna fråga föremål för bedömning. Bland de tänkbara lösningarna fanns, som också framgick av ett antal av parterna åberopade rättsutlåtanden, att bundenhet uppkom enligt ordalydelsen och sålunda när underskrift skedde, att utgivande krävdes eller att bundenhet uppkom först när motparten delgavs om att undertecknande skett. HD konstaterade här att regleringen i AvtL, trots att bestämmelserna i 1–9 §§ inte är tillämpliga på formbundna avtal, ändå kan vara av betydelse för bedömning av hur bundenhet uppkommer vid fastighetsköp. HD fann här, trots bestämmelsens ordalydelse, att bundenhet för parterna skulle uppkomma först när den sist undertecknande parten utgivit handlingen till den andra parten eller till ”annan i förhållande till [den sist undertecknande personen] fristående person, hos vilken [motparten] kan inhämta upplysning om att köpet är avslutat”. Till grund härför låg bl.a. att det allmänt sett inte ansågs tjäna rättstryggheten att viktiga rättsföljder knyts till handling som inte manifesteras utåt och som inte kan verifieras av motparten samt att ett sådant krav låg i linje med ”den allmänna principen att en rättshandling blir bindande för en löftesgivare först när den med hans medgivande kommit till uttryck utåt”. I NJA 2000 s. 747 I hade köpeavtalet ostridigt skrivits under av båda parter och sänts av den sist undertecknande parten till den anlitade mäklaren innan motparten förklarade sig frånträda köpet, varför bindande köp ansågs ha förelegat dessförinnan. I NJA 2000 s. 747 II hade däremot den sist undertecknande parten sänt avtalet efter undertecknande till sitt juridiska ombud som inte lämnat ut avtalet till motparten innan denne förklarade sig vilja frånträda köpet. Något bindande köpeavtal kunde därför inte anses ha uppkommit.s. 554
3.En ytterligare del i formkravet i 4 kap. 1 § JB är att handlingen skall innehålla en överlåtelseförklaring eller, som det står i lagtexten, en ”förklaring av säljaren att egendomen överlåtes på köparen”. Vad som krävs i detta hänseende prövades i NJA 1984 s. 482, där det uttryck som begagnats i handlingen var att säljaren var ”villig att försälja”. HD konstaterade här att det inte kan krävas att lagtextens ordalydelse används och att bedömningen av ett uttryck måste ske på grundval av handlingen i dess helhet. Isolerat sett kunde formuleringen naturligtvis inte uppfattas som en överlåtelseförklaring. Mot bakgrund av (i) att fråga var om en av avstyckning villkorad rättshandling, (ii) att handlingen betecknats köpeavtal, (iii) att den angav köpeskilling, (iv) att den reglerade tillträdet, (v) att den undertecknats av båda parter med orden säljare respektive köpare under namnteckningarna samt att (vi) det inte antyddes i handlingen att ”något ytterligare skulle vara att avtalsvis reglera i parternas mellanhavande” fann HD att uttrycket bedömt utifrån handlingen i dess helhet tillräckligt tydligt gav uttryck för en överlåtelseförklaring. Eftersom inga omständigheter vid sidan om innehållet i handlingen föranledde en annan bedömning fann HD att giltigt köp kommit till stånd mellan parterna. 1.1.1.3 Avtalsbundenhet genom realhandlande Avtal kan komma till stånd inte bara genom att en part avger en uttrycklig viljeförklaring. Ett exempel på en annan avtalsingåendemodell erbjuds av avtal som ingås genom en parts realhandlande, exempelvis genom parkering på en parkeringsplats. I NJA 1981 s. 323 anförde HD att ”systemet med avtalsgrundade parkeringsavgifter bygger på tanken att bilföraren genom att utnyttja parkeringsplatsen accepterar de villkor och bestämmelser som är anslagna där” (jfr NJA 1982 s. 778) och att ett villkor för att ett avtal skall anses ha ingåtts på detta sätt, d.v.s. ”genom en persons faktiska handlande” är att de anslagna avtalsvillkoren är så tydligt utformade att de inte rimligen kan missförstås. I ytterligare ett fall rörande parkering på privat tomtmark, NJA 1983 s. 604, hade parkeringsbolaget krävt ersättning av biluthyrare för uthyrarens bilar hade varit uppställda på parkeringsplats i strid med förbud eller villkor som fanns tillkännagivna på platsen. Skälet till kravet var att biluthyraren, vars bilar ostridigt hade varit uthyrda vid parkeringstillfällena, motsatt sig att medverka till utredning om vem som var bilens förare vid parkeringstillfället. HD upprepade i detta fall att systemet med parkeringsavgifter bygger på tanken att bilföraren accepterar de villkor och bestämmelser som finns anslagna. I vissa fall är det dock enligt HD möjligt att bilägare som inte är förare ”under särskilda omständigheter kan ådra sig betalningsskyldighet för parkeringsavgifterna”. Vilka dessa särskilda omständigheter kan vara framgår dock inte av domen. Emellertid ansågs inte enbart bristen på medverkan till utredning kunna ge upphov till betalningsskyldighet.s. 555
4.Antagandet att realhandlandet innebär en accept av aktuella villkor och bestämmelser anses som utgångspunkt gälla även för andra avtalssituationer än parkering. Exempelvis anses motsvarande generellt gälla när någon förtöjer en båt vid en brygga eller kliver på en buss eller ett tåg. Emellertid finns det i rättspraxis exempel på resonemang som antyder att det i dessa fall anses att avtal ingås först när den förtöjande eller resande betalar för hamnplats eller köper biljett av konduktören, om nu inte biljettköp skett före påstigningen (jfr Grönfors, under medverkan av Dotevall, Avtalslagen, 3 uppl. 1995, s. 60). I NJA 1981 s. 412, som egentligen rörde frågan om ett järnvägsbolags ansvar för personskada som drabbat en person, analyserades ingående begreppet resande eftersom bolaget enligt då gällande regler ansvarade för just ”resande”. Här anförde HD att presumtionen bör vara att den som befinner sig på ett tåg och som ännu inte erlagt avgift också avser att betala under resan. För att presumtionen skall brytas bör enligt HD, mot bakgrund bl.a. av förarbetsuttalanden, fordras att avsikten att undandra sig betalning otvetydigt kan klarläggas, ”antingen genom att passageraren påträffas gömd i ett lastutrymme eller på annat sätt, t.ex. genom att han vid anmaning att betala avgiften förklarar att han inte kan eller vill göra detta”. I det senare fallet måste dock krävas dels att förklaringen förefaller ”allvarligt menad och att tågpersonalen gör klart för vederbörande att han därefter inte godtas som passagerare”. Rättsfallet behöver dock inte tolkas som ett ställningstagande till den generella avtalsingåendefrågan, utan endast som ett ställningstagande till de krav som bör ställas upp för att en person skall anses vara resande och därmed omfattas av en i jämförelse med annars gällande regler förmånlig rätt till ersättning i form av skadestånd. Skulle frågan i stället ha varit om personen skulle ha varit skyldig att erlägga betalning för den resa som faktiskt genomfördes skulle nog svaret ha blivit att en sådan skyldighet förelåg och att personen i det sammanhanget skulle betraktas som resande. 1.1.1.4 Bindande borgensutfästelse Frågan om en bindande rättshandling i form av borgen uppkommit var föremål för prövning i NJA 1978 s. 317. Här hade en person ingått en borgensförbindelse för ett aktiebolags förpliktelser enligt ett kommissionsavtal trots att bolaget vid tidpunkten för underskrift av borgensåtagandet ännu inte var bildat. Vid underskriften hade personen utgått ifrån att bolaget då åtminstone var bildat. Kommissionsavtalet var inte heller bindande mellan parterna när borgensförbindelsen skrevs under. Eftersom borgensförpliktelsen varit avsedd att vidarebefordras till borgenären och den trädde i stället för ett tidigare till beloppet obegränsat borgensåtagande, fann HD att personen fick anses ha förbundit sig att svara för gäldenärens förpliktelser enligt kommissionsavtalet, så snart detta blev gällande mellan avtalsparterna. 1.1.1.5 Skenrättshandling När skriftlig handling upprättats för skens skull kan godtroende förvärvare enligt 34 § AvtL göra gällande fordran eller rättighet som följer av handlingens innehåll. I ett fall, NJA 1995 s. 135, prövades dels om bestämmelsen alls var tillämplig på avtal om köp av fast egendom där fel pris angivits, något som enligt då gällande regel i 4 kap. 1 § JB medförde avtalets ogiltighet, dels om bestämmelsen skulle ha företräde framför regeln i 18 kap. 3 § JB om fall där godtrosförvärv inte kan göras vid fastighetsköp. Här hade en fastighetsöverlåtelse skett där parterna för skens skull angivit en oriktig köpeskilling. Fastigheten hade senare samma år överlåtits till ny ägare som tre år senare överlåtit fastigheten igen, varpå den ursprungliga ägaren hävdade att det sistnämnda köpet var ogiltigt. Av reglerna i 18 kap. 1 och 3 §§ JB följde att godtrosförvärv enligt dessa regler ej skett. Beträffande den första frågan, om 34 § över huvud var tillämplig när parterna som upprättat handlingen verkligen avsett att en fastighetsöverlåtelse skulle ske dem emellan, fann HD att parterna fick anses ha haft kännedom om att den felaktiga köpeskillingen medförde ogiltighet enligt dåvarande regler och att någon äganderätt som kunde överlåtas vidare därför inte förvärvades. Det fanns därför enligt HD skäl att behandla rättshandlingen i dess helhet såsom ett skenavtal. Beträffande den andra frågan, om 34 § AvtL ägde tillämpning i ett fall som det föreliggande trots regleringen i JB, uttalade HD att godtrosskydd bör ”förvägras en förvärvare endast när detta uppbärs av mycket tungt vägande skäl”. Enligt HD uppfyllde de ändamålssynpunkter som låg bakom den dåvarande regleringen i 4 kap. 1 § JB inte detta krav, varför det inte förelåg något hinder mot att tillämpa 34 § AvtL. 1.1.2 Passivitet och konkludent handlande (re integra-regeln) Av 7 kap. 17 § JB följer att exempelvis en hyresgäst, vars hyresavtal skall gälla mot ny ägare vid fastighetsöverlåtelse, förlorar rätten att avräkna fordran mot den förre ägaren om hyresbeloppet förfaller till betalning mer än sex månader efter det att hyresgästen erhöll kännedom om fastighetsöverlåtelsen. I NJA 1981 s. 811 prövades om hyresgästen trots bestämmelsen skulle ha rätt att avräkna visst belopp till följd av den nye hyresvärdens passivitet. Här hade hyresgästen vid inbetalning av hyra inom sexmånadersperioden meddelat den nye hyresvärden att betalningen skedde i avvaktan på reglering av vad som inbetalats för mycket till förre hyresvärden och att betalningen därför var att anse som en betalning a conto. Hyresvärden reagerade inte genom att återsända beloppet eller genom att på annat sätt sätta sig i förbindelse med hyresgästen. HovR, vars dom fastställdes av HD, fann att hyresgästen till följd härav ”haft grundad anledning antaga att han fullgjort vad som ålegat honom för att vid senare tillfälle få till stånd en slutlig reglering av sin fordran” och att han därför hade rätt att avräkna fordran även på hyra som förfallit till betalning efter sexmånadersperioden.s. 556
5.Enligt 39 § första meningen AvtL gäller att, om giltigheten av avtal eller annan rättshandling är beroende av att den gentemot vilken rättshandlingen företogs var i god tro, hänsyn skall tas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt då han fick kännedom om rättshandlingen. Enligt andra meningen i samma bestämmelse får emellertid, när särskilda omständigheter föranleder det, hänsyn också tas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt (den s.k. re integra-regeln). Denna bestämmelse har varit mycket omdiskuterad i doktrinen men har i princip inte varit föremål för prövning i HD sedan avtalslagens ikraftträdande. Först 1999 var den föremål för prövning i ett mål, NJA 1999 s. 575, och diskuterad i ett annat, NJA 1999 s. 793. I det förstnämnda fallet hade en bank, efter att till följd av svek felaktigt ha antagit att det på ett företags konto fanns medel som täckte betalning, utfört en betalning för företagets räkning till en betalningsmottagare som emottagit beloppet i god tro. HD konstaterade rörande re integra-regeln att bestämmelsen inte ger någon egentlig ledning för bedömningen av i vilka fall sådana särskilda omständigheter skall anses föreligga som medför att bestämmelsen skall tillämpas och att man därför är hänvisad till att i främsta rummet beakta det allmänna önskemålet att undvika obilliga resultat. I det aktuella fallet hade banken lämnat besked en timme efter betalningen och angivit bl.a. att den tidigare samma dag gjorda betalningen skulle ”frysas” och att ”något inte stod rätt till” med betalningen. Telefonbeskedet innebar dock inte att betalningen återkallades. Betalningsmottagaren informerades inte heller om att betalningen framkallats genom svek och borde inte heller på annat sätt ha insett detta. Enligt domstolen kunde det förhållandet att banken ägnade sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och gjort sig skyldig till viss oaktsamhet anses tala emot en tillämpning av re integra-regeln (jfr här också NJA 1999 s. 793, där denna motivering lades till grund för att inte tillämpa re integra-regeln i ett fall där bank utbetalat ett belopp i tron att valuta skulle erhållas härför). Härtill kom att betalningsmottagaren inte, på sätt som ansetts gälla som krav såväl i svensk doktrin som enligt dansk rättspraxis, i omedelbart sammanhang med eller strax efter betalningen erhållit sådana uppgifter från banken att betalningsmottagaren insett eller bort inse att betalningen framkallats genom svikligt förledande. Sålunda fann domstolen att re integra-regeln inte skulle tillämpas, trots att betalningsmottagaren fått eller bort få insikt om detta förhållande innan betalningen blivit bestämmande för dess handlingssätt. 1.1.3 Formkrav 1.1.3.1 Framtida köp av fast egendom I JB finns det regler om att vissa formkrav måste iakttas vid fastighetsöverlåtelser för att avtalen skall vara bindande. Bakom formkraven sägs ligga bl.a. intresset av att en äganderättsövergång blir klarlagd inte bara för säljare och köpare utan också för tredje man som kan beröras av överlåtelsen. Av 4 kap. 1 § JB följer att ett avtal om köp av fast egendom är ogiltigt om avtalet inte upprättas skriftligen och skrivs under av säljaren och köparen samt innehåller uppgift om priset och en förklaring om att fastigheten överlåts på köparen. Utan att direkt lagstöd finns anses utfästelser om att framdeles sälja fast egendom inte vara bindande. Sålunda är exempelvis ett mellan parterna träffat optionsavtal om en rätt för ena parten att i framtiden förvärva fast egendom inte bindande ens gentemot motparten. Detta bekräftades i flera avgöranden av HD under åren närmast efter JB:s ikraftträdande (se exempelvis NJA 1974 s. 314 och NJA 1977 s. 509, se härom föregående översikt, SvJT 1979 s. 584 ff.).s. 558
6.I NJA 1987 s. 726 prövades frågan om en överenskommelse i samband med äktenskapsskillnad om rätt att i framtiden förvärva del av en fastighet var giltig. Av utredningen i målet framgick att någon bodelning inte skulle äga rum till följd av att ingendera parten haft giftorättsgods, att en överenskommelse av det innehåll som påståtts inte innehöll benefika inslag och att det inte gjorts gällande annat än att överenskommelsen sedermera skulle fullföljas genom ett avtal om köp. Mot bakgrund härav fann HD att en sådan överenskommelse inte kunde anses vara bindande för parterna. Frågan om ett optionsavtals giltighet prövades också i NJA 1992 s. 66 som rörde en andel i en bostadsrättsförening (se även nedan, avsnitt 1.1.3.3). I 1971 års bostadsrättslag föreskrevs sedan en lagändring 1982 motsvarande formkrav som vid köp av fast egendom (jfr numera 6 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614)). När regeln infördes i 1971 års lag berördes inte frågan om giltigheten av ett optionsavtal. HD fann här att det inte fanns ”tillräcklig anledning att anse att uppställandet av formkrav vid överlåtelse av bostadsrätt skulle inverka på rättsläget beträffande optionsavtal på så sätt att ett sådant avtal under alla omständigheter blev ogiltigt”. Dock innebar formkravet att ett optionsavtal endast kunde anses giltigt om det upprättats i skriftlig form. 1.1.3.2 Förköpsrätt Inte heller avtal om förköpsrätt har ansetts bindande (se t.ex. NJA 1971 s. 516). Som skäl härför åberopas normalt att en bindande förköpsrätt skulle föra med sig ogynnsamma verkningar för bl.a. fastighetsomsättning och kreditgivning. I NJA 1981 s. 897 prövade HD om ett förbehåll i ett gåvoavtal enligt vilket gåvotagarna var skyldiga att hembjuda sina respektive andelar till övriga gåvotagare kunde anses giltigt. HD konstaterade här att ett överlåtelseförbud i princip är giltigt mot gåvotagare och tredje man även vid gåva av fast egendom. Enligt HD får ett förbehåll om hembudsskyldighet med en därav följande förköpsrätt anses innebära en mindre inskränkning i gåvotagarnas förfoganderätt och inte anses medföra mer ogynnsamma verkningar än ett överlåtelseförbud, varför ett sådant förbehåll bör anses giltigt. En förutsättning för giltighet är dock att överenskommelsen om förköpsrätt tagits in i gåvobrevet. I NJA 1994 s. 69 ansågs därför ett efter en gåvas fullbordan överenskommet villkor om förköpsrätt ogiltigt.s. 559
7.Beträffande giltigheten i förköpsklausuler, se också NJA 1993 s. 468 som rörde verkan av ett överlåtelseförbud. HD uttalade här att det för klausuler om överlåtelseförbud finns, till skillnad från förköpsklausuler, en explicit lagreglering i 4 kap. 3 § JB som medför att ett överlåtelseförbud som intagits i köpehandling har rättsverkan såväl parterna emellan som — när det antecknats i fastighetsboken — gentemot ny ägare.s. 560
8.Eftersom avtal om förköpsrätt är giltiga vid rena gåvoavtal uppkommer frågan vad som skall gälla när en i grunden onerös transaktion innehåller större eller mindre moment av benefik karaktär. I NJA 1984 s. 673 prövades om en bestämmelse om förköpsrätt var giltig i ett köpekontrakt enligt vilket en fastighet överläts till ett vederlag som något översteg taxeringsvärdet men inte oväsentligt understeg marknadsvärdet. Vid sådana transaktioner bör utgångspunkten enligt HD vara att ”det inte är lämpligt att utvidga området för sådana klausuler till att gälla också vid rättshandlingar som delvis kan ha benefik karaktär men också innehåller sådana onerösa moment att rättshandlingen inte kan betraktas som en klar gåvotransaktion”. I det aktuella avgörandet fäste HD särskild vikt vid bl.a. att överlåtelsehandlingen betecknats som köpekontrakt och parterna som säljare och köpare, att avtalet innehöll bestämmelser som reglerade parternas förpliktelser som enligt JB inte gäller beträffande gåva och att parterna var medvetna om att övervärde förelåg men inte bildat sig en klar uppfattning om värdedifferensen. HD fann därför att det aktuella avtalet inte kunde uppfattas som en så klar gåvotransaktion att förköpsrättsbestämmelsen skulle vara gällande.s. 560
9.Vid familjerättsliga fång var det länge osäkert om en förköpsklausul skulle vara giltig. Dock hade man i förarbetena anfört att en förköpsklausul skulle anses giltig på samma sätt som vid gåva när den förordnades i ett testamente (jfr SOU 1988:66 s. 79). I NJA 1990 s. 18 fann HD att ett villkor om förköpsrätt i en bodelnings- och arvsskifteshandling generellt skall vara giltigt på samma sätt som vid gåvor.s. 560
10.I NJA 2002 s. 467 hade ett bolag av en privatperson köpt för exploatering en del av en fastighet. I avtalet hade köparen givit säljaren en ”förhandsrätt till att efter genomförd exploatering till gällande marknadspris förvärva valfri villa inom området”. Innan exploateringen genomförts sålde dock köparen området vidare vilket fick till följd att den ursprunglige säljaren gick miste om sin rätt att förvärva en villa inom området. HD tolkade avtalsvillkoret som en överenskommelse om förköpsrätt eller en utfästelse om framtida överlåtelse av fast egendom. Med anledning härav fann HD att även om utfästelsen haft ett värde för den ursprunglige säljaren och denne utgått ifrån att utfästelsen skulle uppfyllas, denne inte ”ägt rätt att förlita sig på utfästelsen i strid med de formkrav som gäller för överlåtelse av fast egendom” och ”den rättspraxis som utvecklats rörande utfästelser om framtida äganderättsövergång av fast egendom”. Utfästelsen befanns därför inte bindande mellan parterna och säljaren kunde inte grunda något skadeståndskrav eller ett jämkningsyrkande på utfästelsen. 1.1.3.3 Formkrav vid dold samäganderätt och andra formkrav I ett antal avgöranden har s.k. dold samäganderätt ansetts föreligga till fast egendom, trots att ena maken eller sambon ensam köpt och fått lagfart för fastigheten (se NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693 och NJA 1982 s. 589). Ett sätt att betrakta den dolda äganderätten är, som JustR Hessler anför i 1982 års avgörande, att beteckna den som ett rättsligt skyddat anspråk på att bli ägare. Enligt NJA 1983 s. 550 gäller samäganderättsanspråket i dessa fall väsentligen förhållandet mellan den utåt framträdande förvärvaren och den part som hävdar dold samäganderätt. I dessa fall kunde det enligt HD inte gärna komma ifråga att den öppne ägaren skulle få åberopa formföreskriften som grund för ogiltighet. Av NJA 1993 s. 324 framgår att formkraven i 4 kap. 1 § JB inte behöver vara uppfyllda vid en överlåtelse av en sådan dold äganderätt.s. 560
11.Skilda aspekter med avseende på dold samäganderätt har också (se även nedan, avsnitt 2.5.2) behandlats i ett antal andra avgöranden. I NJA 1984 s. 772, ansågs dold äganderätt, som inte manifesterats genom en överlåtelse från mannen med iakttagande av formkraven eller genom en lagakraftvunnen dom på äganderätt, inte kunna göras gällande mot mannens borgenärer vid utmätning eller konkurs. Av NJA 1985 s. 97 framgår att en panträttsupplåtelse kan anses gällande mot den som i tvist påstår hälftenägande i en fastighet trots att anteckning om tvisten gjorts i fastighetsboken före panträttsupplåtelsen. Jfr NJA 2004 s. 397, där borgenärens talan mot överlåtande make om att denna make haft dold äganderätt till en fritidsfastighet ogillades eftersom borgenären inte lyckats visa att syftet med överlåtelsen mellan makarna varit att de gemensamt skulle äga fastigheten. I NJA 1985 s. 615 fann HD att en fastighet inte kunde utmätas för den dolde ägarens skuld innan dennes äganderätt manifesterats genom en formenlig överlåtelse från den öppne ägaren. I NJA 2002 s. 142 befanns dold samäganderätt ej kunna uppkomma mellan två juridiska personer (bostadsrättsföreningar).s. 561
12.Här bör också noteras NJA 1986 s. 741 och NJA 1988 s. 197, som båda gällde frågan om krav på förvärvstillstånd, i det förra fallet enligt lagen om förvärv av hyresfastighet och i det senare enligt jordförvärvslagen, skulle anses medföra att dold äganderätt inte kunde förvärvas. I båda fallen besvarade HD frågan så, att denna lagstiftning ansågs förhindra förvärv av dold äganderätt. Frågor rörande dold äganderätt har nyligen ingående behandlats av Zackariasson, Svensk rättspraxis — Sakrätt 1982–2001, SvJT 2003, s. 753 ff. på s. 920 ff.s. 561
13.En del av formkravet i 4 kap. 1 § JB är att handlingen skall innehålla uppgift om köpeskilling. Sedan en lagändring 1992 gäller att om parterna vid sidan om den i köpehandlingen angivna köpeskillingen kommit överens om annan köpeskilling, så är denna överenskommelse ogiltig. Tidigare gällde i dessa fall att hela köpet var ogiltigt. I NJA 1987 s. 167 hade köparna, där köpehandlingen angav en viss köpeskilling och parterna kommit överens om att resterande belopp skulle erläggas enligt revers viss senare dag, bestritt skyldighet att utge belopp enligt reversen på grund av att köpet var ogiltigt. HD fann här, trots att köparna inte yrkat köpets ogiltighet, att ogiltighetsregeln medförde att säljaren inte hade rätt att göra fordringsanspråket gällande. Se härtill även NJA 1987 s. 845 I, där frågan hur återgången skulle gå till vid ogiltighet till följd av att fel pris angivits avgjordes. HD yttrade här att dessa fall intog en viss särställning, eftersom ”i allmänhet båda parter måste antas ha varit medvetna om att köpekontraktet innehöll den oriktiga uppgiften och att man inte, som i andra fall av återgång, kan anse den part som återkräver den överlåtna egendomen förtjänt att skyddas genom en sträng regel om ersättning”. Enligt HD framstod det därför knappast som befogat att ”göra några egentliga analogier med regleringen av andra återgångssituationer”.s. 561
14.Av 6 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) framgår att också ett avtal om överlåtelse av en bostadsrätt skall upprättas skriftligen och skrivas under av parterna samt innehålla uppgift om lägenhet som avses och om priset. Det framgår också att motsvarande bestämmelse gäller vid byte eller gåva. Formkraven infördes i den gamla bostadsrättslagen genom en lagändring 1982. I NJA 1992 s. 66 prövades om de principer som utvecklats för fast egendom enligt vilka optionsavtal ej är bindande också skulle gälla för överlåtelser av bostadsrätter. Det främsta argumentet för en sådan ordning hävdades vara att formkraven införts och att därför bostadsrätter skulle behandlas på samma sätt som fast egendom. HD konstaterade här att skälen för införande av formkrav var främst att skapa ordning och reda i rättsförhållandena och tillgodose kontrollaspekten vid realisationsvinstbeskattning. HD fann emellertid — utan närmare motivering — att det inte finns ”tillräcklig anledning att anse att uppställandet av formkrav vid överlåtelse av bostadsrätt skulle inverka på rättsläget beträffande optionsavtal på så sätt att ett sådant avtal under alla omständigheter blev ogiltigt. För att ett optionsavtal skall bli giltigt måste emellertid numera krävas att det är upprättat i skriftlig form; om muntliga optionsavtal godkändes skulle nämligen skriftlighetskravet för överlåtelse urholkas på ett inte godtagbart sätt eftersom ett muntligt optionsavtal då skulle binda säljaren lika starkt som ett köpeavtal som uppfyller lagens formkrav”. I NJA 1994 s. 130 prövades om formkravet för överlåtelser av bostadsrätter medförde att ett löfte om att i framtiden överlåta bostadsrätten inte var bindande. Här hade en bostadsrättsköpare ingått ett avtal enligt vilket upplåtaren tillika arbetsgivaren hade rätt att anvisa ny bostadsrättshavare om köparen flyttade från lägenheten inom viss tid eller frånträdde sin tjänst inom samma period. HD fann här att det följde av NJA 1992 s. 66 att formkravet vid överlåtelse av bostadsrätt inte innebär något principiellt hinder mot att ingå avtal om framtida överlåtelse av sådan egendom och att därför köparens skriftliga utfästelse att under vissa förutsättningar överlåta bostadsrätten till en anvisad köpare inte var ogiltig till följd av formkravet. I NJA 2001 s. 75 bekräftades principen i NJA 1992 s. 66 om att utfästelse att i framtiden sälja bostadsrätt är bindande. Enligt HD innefattar 6 kap. 4 § bostadsrättslagen inte ett krav på att bostadsrätten skall vara upplåten för att utfästelsen skall anses bindande.s. 562
15.Även NJA 1998 s. 462 avsåg frågan om formkraven i bostadsrättslagen var uppfyllda. Här hade parterna överenskommit att köpeskillingen skulle justeras uppåt eller nedåt med hänsyn till säljarens totala anskaffningskostnad per kvm beräknad på visst sätt och frågan var om detta uppfyllde lagens krav på att ”ett pris” skulle framgå av handlingen. HD anförde här att ett motsvarande krav fanns för köp av fast egendom och att de överväganden som gjorts där kunde vara till ledning för bedömningen. Vid fastighetsköp hade det enligt förarbetena bedömts vara tillfyllest att köpehandlingen upptog grunderna för beräknandet av köpeskillingen, exempelvis priset per kvm och framhållits att det borde räcka att parterna tillräckligt noggrant redovisat i köpehandlingen vad som var av betydelse för beräkning av priset. Beträffande köp av bostadsrätter konstaterade HD därför att även avtal där priset gjorts beroende av en framtida omständighet och alltså inte direkt kan utläsas ur avtalet kan godtas men att en förutsättning är att ”de i avtalet angivna grunderna för prisets bestämmande är tillräckligt precist utformade för att priset, när omständigheten i fråga inträffat, då utan större svårighet skall kunna fastställas med ledning av avtalet”. Detta ansågs dock inte vara fallet beträffande den aktuella klausulen. 1.1.3.4 Köp av del av fastighet Det är inte ovanligt att en köpare önskar köpa endast en del av en fastighet. I dessa fall måste avstyckning ske. Av 4 kap. 7 § JB framgår att ett köp, ”som innebär att visst område av fastighet kommer i särskild ägares hand, är giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet genom förrättning”. Sådan ansökan skall ske senast sex månader ”efter den dag då köpehandlingen upprättades”. Som konstaterades av lagutskottet och av HD i NJA 1987 s. 211 innebär bestämmelsen i de fall parterna avtalat om användning av dubbla köpehandlingar att tidsfristen skall räknas från den senare handlingens, d.v.s. köpebrevets, utfärdande. I nyssnämnda avgörande var huvudfrågan vad som skulle gälla när parterna i och för sig avtalat om att köpebrev skulle utfärdas men sedan aldrig upprättat något köpebrev. HD fann här, efter att ha jämfört med rättspraxis rörande jordförvärv (NJA 1955 s. 449 och NJA 1976 s. 268), att tidsfristen i dessa fall skall räknas från det köpekontraktet upprättades. I NJA 1998 s. 610 hade två kommuntjänstemän utan behörighet ingått avtal om försäljning av delar av en fastighet. Försäljningen hade sedermera godkänts av kommunfullmäktige. Frågan var här från vilken tidpunkt fristen i 4 kap. 7 skulle räknas. Enligt HD var det fråga om ett villkorat köp enligt 4 kap. 4 § JB när någon sålt fastighet eller del därav utan behörighet eftersom kommunen haft en obegränsad frihet att tillträda eller förkasta avtalet. Eftersom avtalet inte innehållit något förbehåll om att köpebrev skulle upprättas började enligt HD sexmånadersfristen i 4 kap. 7 § JB att löpa i och med tjänstemännens undertecknande av köpekontraktet. 1.1.3.5 Överlåtelse av ej upplåten bostadsrätt I ovan nämnda NJA 2001 s. 75 var huvudfrågan om en överlåtelse av en bostadsrätt som ännu inte upplåtits till hyresgästen tillika medlemmen i bostadsrättsföreningen är giltig. Särskilda tolkningsproblem uppkommer vid sådana överlåtelser till följd av regleringen i bostadsrättslagen. Av 5 kap. 6 § följer att bostadsrättsföreningar får ingå avtal om att i framtiden upplåta lägenhet med bostadsrätt. Förhandstecknare vid sådant avtal har endast rätt att sätta make eller sambo i sitt ställe och överlåtelser i strid med regeln är ogiltiga. Enligt HD:s majoritet kunde det anföras skäl av rättspolitisk natur för ett förbud mot överlåtelser av ej upplåten bostadsrätt. Samtidigt skulle beaktas att fråga var om en rättshandling som normalt är giltig. Ogiltighetsregeln i 5 kap. 6 § rörde enligt majoriteten ett så speciellt och avgränsat fall att det inte analogivis borde utsträckas till att också omfatta den nu aktuella situationen. Majoriteten tillade också, vilket begränsar prejudikatsvärdet, att ”i vart fall bör ett sådant avtal inte anses ogiltigt i ett fall som det förevarande, där avtalet har ingåtts i ett så sent skede av ombildningsförfarandet att upplåtelsen av bostadsrätten var nära förestående”. 1.1.4 Avtal i strid mot god moral (pacta turpia) I ett antal mål har det prövats om tvister rörande avtal som i ett eller annat avseende strider mot lag skall avvisas eller om domstolarna skall pröva tvisten i sak. Av NJA 1992 s. 299, NJA 1997 s. 93 och NJA 2002 s. 322 följer att avvisning skall ske om (i) avtalet är av otillbörlig karaktär, (ii) avtalets otillbörliga karaktär uppenbart framgår av grunderna för yrkandet i målet eller av utredningen samt (iii) det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan därför att det strider mot lag eller goda seder. HD har i dessa avgöranden, liksom i NJA 2004 s. 682, gjort ett antal uttalanden av betydelse för frågan om sådana avtal skall anses vara civilrättsligt ogiltiga och i så fall vilka effekter ogiltigheten har. I NJA 1997 s. 93 uttalades att frågan huruvida ett avtal som strider mot lag är ogiltigt, trots att ogiltighetspåföljden inte angivits i lagen, beror på om den lagregel som överträtts bygger på sådana hänsyn som gör att en ogiltighetspåföljd är påkallad (jfr NJA 2002 s. 322 på s. 327). Detta får enligt HD avgöras efter en analys av lagregelns syfte, behovet av en ogiltighetspåföljd för att sanktionera lagregeln och de olika konsekvenser som en sådan påföljd kan medföra. I det aktuella fallet hade en part ingått avtal som eventuellt innebar en överträdelse av ett näringsförbud. HD prövade emellertid inte om en sådan överträdelse skulle medföra ogiltighet, utan fann att det inte var klarlagt om överträdelse av näringsförbud skulle medföra ogiltighet och att det inte var klart att överträdelse verkligen skett, varför talan inte skulle avvisas. I NJA 1992 s. 299, som avsåg ett yrkande om fullgörelse av ett avtal som vid bifall skulle ha medfört att vissa borgenärer i ett bolags konkurs uppnådde en förmån på statens bekostnad, uttalades att en särskild överenskommelse, som direkt syftar till att skatt skall undandras genom oriktig uppgift till skattemyndigheten, får anses civilrättsligt ogiltig enligt allmänna rättsgrundsatser.s. 562
16.I NJA 2002 s. 322 hade parterna i ett entreprenadavtal överenskommit att en viss del av betalningen skulle ske ”svart”. När entreprenaden slutförts uppkom tvist mellan parterna rörande denna betalning. HD:s majoritet fann att det förelåg två skillnader mellan 1992 års fall och 2002 års fall, nämligen dels att undandragandet av skatt i 2002 års fall ingick som del i själva avtalet, dels att ena parten i 2002 års fall sedan länge fullgjort sin del av avtalet och motparten hela eller delar av sin betalningsskyldighet. Enligt majoriteten kunde 1992 års fall inte anses avgörande för avvisningsfrågan. I stället prövades avvisningsfrågan enligt de principer som kom till uttryck i 1997 års fall. HD använde här analysen av om ogiltighetspåföljden är påkallad för att pröva om avvisning skall ske. Enligt HD skulle sålunda avvisningsfrågan avgöras efter en analys av syftet med lagstiftningen, behovet av en sådan påföljd för att sanktionera lagregeln och de olika konsekvenserna som påföljden kan medföra. Någon vägledning i den viktiga frågan om ett avtal om svarta pengar skall anses ogiltigt gavs sålunda inte. Däremot framhölls det självklara att det inte är möjligt för enskilda att med bindande verkan träffa avtal hur det ekonomiska resultatet av ett avtal skall deklareras till skattemyndigheten.s. 564
17.Betydande klarhet skapades dock i NJA 2004 s. 682. Här hade näringsidkaren och konsumenten vid ett entreprenadavtal överenskommit om att betalningen skulle ske svart. När konsumenten sedermera krävde kvitto krävde näringsidkaren ytterligare betalt. Han åberopade härvid att det avtalade priset för det utförda arbetet uttryckligen eller underförstått förutsatt att betalning skedde svart och därmed utan att kvitto påfordrades för arbetet och att han inte skulle deklarera för intäkten samt att skälig ersättning för arbetet var betydligt högre än den avtalade. Enligt HD innebär ett anspråk av det slag som entreprenören riktat mot konsumenten i realiteten ett anspråk på kompensation för att denne ansett sig förhindrad att genomföra ett planerat skatteundandragande. Enligt HD förtjänar ett sådant anspråk ”inte rättsordningens stöd”, varför en uppdragsgivares överträdelse av ett villkor eller en förutsättning för priset som syftar till att möjliggöra ett planerat skatteundandragande inte kan ”medföra att uppdragstagaren därigenom får rätt till en högre ersättning”. Ett avtalsvillkor med ett sådant innehåll är sålunda ogiltigt. Har förutsättningen om svart betalning utgjort en väsentlig och synbar förutsättning för det avtalade priset skall denna förutsättning inte kunna medföra en förändring av avtalsinnehållet.s. 564
18.Ett gammalt talesätt som också äger juridisk giltighet är att ”spelskuld är hedersskuld”. Normal ställer sig rättsordningen inte till förfogande för att exempelvis driva in spelskulder. Bakgrunden härtill är att den som vunnit i spel inte ansetts förtjänt av rättsordningens stöd för att tvinga förloraren att infria skulden. Hur långt denna princip skall anses äga giltighet prövades i NJA 1989 s. 768. Här hade deltagare i pokertävling som pott överlämnat pengar till arrangören omedelbart innan pokerspelet började, där avsikten var att medlen skulle fördelas på visst sätt mellan segraren och några till. Enligt HD fick arrangören anses ha mottagit pengarna med redovisningsskyldighet. Polisen hade härefter avbrutit tävlingen och frågan var om medlen skulle anses tillkomma speldeltagarna eller arrangörens borgenärer till följd av principen om att spelskuld är hedersskuld och därför inte förtjänt av rättsordningens skydd. Enligt HD följer inte av principen att andra typer av fordringar än just den skuld som uppstått till följd av spelet skulle sakna rättslig giltighet. HD fann att speldeltagarnas krav skulle vinna framgång och uttalade härvid att ”om anspråk av detta slag inte rättsligt erkändes, skulle nämligen resultatet bli att rättsordningen underlättade för den som … mottagit insatser med redovisningsskyldighet att göra en helt omotiverad vinst genom att motsätta sig utbetalning av ifrågavarande penningbelopp. Att den princip som hindrar indrivning av spelskulder skulle ges en så långtgående tolkning framstår inte som godtagbart”. I NJA 2001 s. 511, som rörde krav från ägaren av en häst att få ut en prissumma trots att tävlingsledningen diskvalificerat hästen på grund av dopning, uttalade HD:s majoritet att ett tävlingsresultat många gånger är förbundet med rättsverkningar, exempelvis så att den som placeras främst är berättigad till ett pris. Här gäller enligt HD att om den som ostridigt är berättigad till ett pris inte erhåller det, ”kan han — med de begränsningar som sedvanerättsligt gäller beträffande spelvinster — driva in priset på rättslig väg”. På motsvarande sätt måste enligt HD också den som anser sig berättigad till pris kunna få saken prövad om han inte rangordnats som prisberättigad. 1.1.5 Bevisbördan för att fordran uppkommit I NJA 1992 s. 263 fann HD att det var ”rimligt att kräva att [en kontokortshavande konsument] gör åtminstone antagligt att en förfalskning, underskrifts- eller innehållsförfalskning, föreligger. Om kontokortsinnehavaren gör detta får det sedan ankomma på kontokortsföretaget att förebringa motbevisning om handlingens äkthet”. 1.2 Handlande för annans räkning 1.2.1 Fullmakt 1.2.1.1 Fullmäktiges behörighet Det är ofta problematiskt att fastställa gränserna för en ställningsfullmakt. Att så är fallet framgår inte minst av det jämförelsevis stora antalet avgöranden från Högsta domstolen som avsett denna fråga. Det huvudsakliga skälet till att problem uppkommer är att den ställningsfullmäktiges behörighet bestäms av att en person, genom anställning eller annars till följd av ett avtal, ”intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla” (10 § 2 st. AvtL). Fullmaktens gränser bestäms sålunda av lag eller sedvänja. Det som brukar vara problematiskt är frågan om en person till följd av en sedvänja har en viss behörighet. Ofta tar domstolarna i dessa mål in utlåtanden från organisationer med särskild kunskap om området. Dessa utlåtanden får vanligtvis avgörande betydelse för utgången. Utgångspunkten är att det åligger tredje man att visa att motparten hade erforderlig fullmakt.s. 565
19.I NJA 1985 s. 717, som gällde frågan om en försäljare hos en trähustillverkare hade behörighet att träffa avtal om leverans mot betydande vederlag, fann HD att någon sedvänja ”inte visats föreligga”. Här framgick av yttranden avgivna av Konsumentverket och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund att sådan behörighet i allmänhet saknas. I NJA 1990 s. 591 hade Stockholms Handelskammare uttalat att försäljare av maskiner för industriell tillverkning normalt inte har ställning varmed följer behörighet att träffa avtal i anledning av att köparen hävt köpet. Här hade en person som var föreståndare för ett företags maskinavdelning, som ostridigt hade behörighet att träffa avtal om köp och försäljning av maskiner, ingått avtal med en kund som innebar en slutreglering av en tvist med kunden. HD konstaterade att föreståndaren intagit en något mer framskjuten ställning än försäljare i allmänhet. Emellertid utvisade utredningen i målet ”inte att det föreligger någon sedvänja av innebörd att personer” i föreståndarens ställning fick träffa avtal av aktuellt slag. I NJA 1992 s. 168 hade platschefen för ett finansbolag för bolagets räkning träffat avtal med ett bolag om leasing. Av den arbetsordning som gällde i finansbolaget framgick att platschefen inte hade rätt att ingå leasingavtal för bolagets räkning och att sådana avtal kom till stånd först efter vederbörlig kreditprövning vid bolagets centralkontor i Stockholm och undertecknades av behörig tjänsteman vid detta kontor. Av ett skriftligt utlåtande avgivet av Finansbolagens Förening, liksom av utsagor gjorda av dess VD, framgick att det var kutym i branschen att leasingavtal ingicks skriftligt och att bindande löften om ingående av sådana avtal också gjordes i skriftlig form. HD fann med hänsyn till vad som upplysts att platschefens ställning inte kunde anses ha varit sådan att den enligt sedvänja i branschen medfört behörighet för honom att självständigt ingå leasingavtal för bolagets räkning eller att lämna bindande utfästelser om ingående av sådana avtal.s. 566
20.I NJA 1992 s. 782 hade brand drabbat ett bolags fastighet. Försäkringsgivaren ansvarade inte för branden enligt tillämpliga villkor p.g.a. att betalning av premien skett för sent. En skadereglerare hade i brev kort tid efter branden förklarat att han skriftligen bekräftade ett tidigare gjort muntligt åtagande för försäkringsgivaren att svara för reparation och kostnader för avbrott föranledda av skadan. Frågan var därför om skaderegleraren på grund av reglerna om ställningsfullmakt haft behörighet att binda försäkringsgivaren till ett ansvar för skadorna. HD fäste härvid avseende vid att det i doktrinen av Grönfors framhållits att ”ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument” och att ett liknande synsätt syntes ligga bakom NJA 1990 s. 591.s. 566
21.Härtill kom att Försäkringsinspektionen i sitt yttrande närmast förmedlat intrycket att det inte fanns någon sedvänja enligt vilken skadereglerare var behöriga att ”fatta beslut av den typ och med så ingripande verkningar som i det aktuella fallet skulle komma i fråga” och att Försäkringsförbundet i sitt yttrande uttalat att det inte fanns någon ”sedvänja av innebörd att försäkringsbolagen godtar att sådana betydelsefulla och principiellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen” som att försäkringsgivaren skall ansvara trots att betalning av premien inte inkommit i tid får göras av skaderegleraren. Detta gav enligt HD vid handen att skaderegleraren inte haft behörighet enligt reglerna om allmän ställningsfullmakt att göra åtaganden för försäkringsgivarens räkning.s. 567
22.Frågan om en dödsbodelägare som bodde kvar på jordbruksfastigheten hade ställningsfullmakt att agera för dödsboets räkning prövades i NJA 1998 s. 304. Här hade dödsbodelägaren lämnat andra personer lov att uppföra en garagebyggnad på en plats på fastigheten, dock utan att ha haft uttrycklig fullmakt från övriga delägare att företräda dödsboet och utan att de övriga konkludent i efterhand godtagit upplåtelsen av mark. HD fann härtill att delägaren inte haft ställningsfullmakt att ingå avtalet. Härvid fästes särskilt avseende vid att delägaren, till följd av sitt boende, kunde binda dödsboet i frågor som rörde den löpande förvaltningen av gården. Emellertid betraktades upplåtelse av mark som ”en ovanlig och jämförelsevis omfattande rättshandling” som inte täcktes av den allmänna ställningsfullmakt som han haft på grund av att han bodde på gården och skötte den.s. 567
23.I NJA 2001 s. 191 I, NJA 2001 s. 191 II och NJA 2002 s. 244 prövades frågan om banktjänstemans behörighet. I det förstnämnda avgörandet hade ett företag beviljats ytterligare kredit av en bank och banken som säkerhet erhållit en generell borgen från en privatperson. I målet var det ostridigt att en banktjänsteman som var ställföreträdande regionchef och vice VD hade träffat en muntlig överenskommelse med borgensmannen om en tidsbegränsning av borgensförbindelsen. Banken ansåg dock att tjänstemannen inte haft behörighet att ingå överenskommelsen. Enligt HD finns det anledning att anse att en banktjänsteman i chefsställning genom sin ställning och oavsett de interna reglerna har erforderlig behörighet. Ett särskilt skäl härför är enligt HD att det för bankkunder mestadels är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom om hur ”beslutsbefogenheterna är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken”. HD fann att tjänstemannen haft ställningsfullmakt särskilt mot bakgrund av att han hade en hög befattning inom banken, att hans uppgift vid mötet med privatpersonen var att å bankens vägnar föreslå att privatpersonen skulle ingå en borgensförbindelse samt att han måste anses ha haft rätt att diskutera invändningar och begränsningar i förbindelsen. NJA 2001 s. 191 II rörde ett fall där en banktjänsteman tillika kontorschef, i strid mot lagregleringen om kreditgivning, å bankens vägnar ingått ett avtal enligt vilket låntagares betalningsskyldighet begränsades till vad som kunde utfås ur en fastighet. Enligt Bankföreningen är verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet beroende av att ”bindande överenskommelser när det gäller en rad olika tjänster kan träffas med andra än sådana befattningshavare som har firmateckningsrätt”. Föreningen anförde vidare att endast om kunden har anledning känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om personens befogenhet eller behörighet är det rimligt att kunden kontrollerar de formella förutsättningarna. Med hänsyn till vad föreningen anfört om rådande sedvänja fann HD att tjänstemannen till följd av sin ställning haft behörighet att ingå kreditavtal av den aktuella omfattningen och att behörigheten principiellt måste anses omfatta utformningen av villkoren i det enskilda fallet, även om villkoren i det enskilda fallet fått en ”ovanlig konstruktion”. Fritagandet från personligt betalningsansvar var dock enligt HD inte av sådan betydelse från ekonomisk eller principiell synpunkt att en överenskommelse med sådana villkor föll utanför tjänstemannens behörighet.s. 567
24.I NJA 2002 s. 244 hade en säljare av ett bolag före försäljningen förhandlat med en banktjänsteman, tillika delegat, och av banken erhållit två bankgarantier om totalt 50 MSEK betalbara på ”första skriftliga anmodan”, i vilka det också angavs att de ställts ut mot bakgrund av företagsförsäljningen. Enligt HD gav varken Bankföreningens yttrande eller förhörsutsagorna stöd för att den gängse uppfattningen var att en bank måste infria en bankgaranti som utfärdats av en person i den aktuella tjänstemannens ställning. Enligt HD fick detta åtminstone delvis hänga samman med att de praktiska skäl som åberopades av Bankföreningen i 2001 års båda mål inte i samma utsträckning gjorde sig gällande när en ”banktjänsteman gör ett åtagande till förmån för en beneficient som inte i egenskap av bankkund står i förbindelse med banken”. Härtill kom att det inte var visat att bankgarantier var vanligt förekommande på bankkontor av det slag där tjänstemannen var anställd och att det därför inte skulle leda till nämnvärda praktiska olägenheter om åtminstone vid sådana kontor kunden måste styrka behörigheten. I det föreliggande fallet märktes också enligt HD att förbindelserna var på avsevärda belopp jämfört med kontorets omsättning (250 MSEK). Banktjänstemannen kunde med hänsyn till detta inte anses ha haft allmän ställningsfullmakt. Domskälen medför att det kan föreliggande betydande utredningsproblem för den som har att göra med en bank. För att utröna om tjänstemannen har en ställningsfullmakt skall motparten sålunda normalt — om avseende fästs vid vad HD faktiskt anförde — ta hänsyn till att om man sedan tidigare är kund i banken eller på kontoret, om den transaktion man önskar genomföra är vanlig eller ovanlig för kontoret och om den inbegriper belopp som är stort i jämförelse med kontorets omsättning.s. 568
25.Utöver de i avtalslagen reglerade fullmaktsformerna synes framgå av rättspraxis att huvudmannen kan bli bunden också i andra fall. Ett exempel på en sådan fullmakt är den s.k. toleransfullmakten (jfr särskilt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1964, s. 244 ff. och Grönfors under medverkan av Dotevall, Avtalslagen, 3 uppl. 1995, s. 124 f.), där kravet på sedvänja ersatts av rekvisiten (i) upprepade representationshandlingar från mellanmannens sida och (ii) passivitet eller annan underlåtenhet att ingripa från den som mellanmannen anger sig agera för (”huvudmannen”). Denna form av fullmakt anser Adlercreutz vara endast ett exempel på en speciell ställningsfullmakt, till skillnad från den allmänna ställningsfullmakten eller ställningsfullmakt enligt AvtL (se Adlercreutz, Avtalsrätt I, 12 uppl. 2002, s. 201 ff.). En annan form av speciell ställningsfullmakt är vad Grönfors benämnt kombinationsfullmakt, där sedvanerekvisitet ersatts av vissa andra fakta i särskild kombination med varandra. I det ovan refererade NJA 1985 s. 717 stannade HD inte i sin prövning efter att ha konstaterat att det inte styrkts att sedvana förelåg som gav mellanmannen behörighet. Tvärtom anförde majoriteten att tredje man inte ”visat att något beteende från” huvudmannens sida hade ”gett honom tillräckligt fog att räkna med att” mellanmannen ”hade behörighet att ingå leveransavtal på bolagets vägnar”. Minoriteten (2 JustR) fann tvärtom att vissa omständigheter medförde att tredje man ”haft fog för att anta att” mellanmannen ”hade en sådan behörighet och att förhandlingarna avslutats så att avtalshandlingen innefattade ett slutligt anbud”. Hellner har härvid sammanfattat den regel som tycks kunna uppställas i dessa fall som att ”om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt, att tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet, så ansvarar huvudmannen på grund av det, medan eljest behörigheten inte sträcker sig längre än som följer av styrkt sedvana” (se Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 4 uppl. 1993, s. 55). I NJA 1990 s. 591 anförde HD, efter en allmän behandling av den s.k. kombinationsfullmakten och den doktrin som behandlat denna i bl.a. anslutning till 1985 års fall, att det p.g.a. vissa omständigheter (se strax nedan) inte kunde anses ha ålegat huvudmannen att fästa tredje mans uppmärksamhet på att mellanmannen saknade behörighet och att det i stället var tredje man ”som tog en risk genom att sluta avtalet utan att förvissa sig om att” mellanmannen ”var behörig att företräda” huvudmannen ”i det särskilda hänseendet. De omständigheter HD härvid fäste särskild vikt vid var att huvudmannen i och för sig kände till att mellanmannen skulle diskutera tredje mans hävning av maskinen, men att huvudmannen inte varit införstådd med att mellanmannen också skulle kunna komma att utan någon föregående diskussion med huvudmannen träffa en uppgörelse i tvisten med betydande ekonomiska förpliktelser för huvudmannen.s. 568
26.I NJA 1998 s. 304, som rörde frågan om en dödsbodelägare som bodde kvar på jordbruksfastigheten hade ställningsfullmakt att på visst sätt agera för dödsboets räkning, hade dödsbodelägaren lämnat andra personer lov att uppföra en garagebyggnad på en plats på fastigheten, dock utan att ha haft uttrycklig fullmakt från övriga delägare att företräda dödsboet och utan att de övriga konkludent i efterhand godtagit upplåtelsen av mark. HD, som fann att allmän ställningsfullmakt ej omfattat rättshandlingen, prövade härefter om dödsbodelägaren genom att tidigare ingå avtal med samma parter utan att dödsboet framfört några erinringar häremot kunde anses ha förvärvat en tolerans- eller kombinationsfullmakt av sådant slag att den gav honom behörighet att vidta den aktuella rättshandlingen. Personerna hade här åberopat tre rättshandlingar till stöd för att sådan fullmakt förelegat. HD beaktade dock enbart en av dessa eftersom de övriga två omfattades redan av den allmänna ställningsfullmakt dödsbodelägaren haft. Beträffande denna tredje rättshandling, som konstaterades ligga utanför den allmänna fullmakten, hade dödsbodelägaren undertecknat ett upplåtelseavtal i eget namn, vilket ansågs ha kunnat ge personerna intrycket att dödsbodelägaren hade en vidare behörighet. Emellertid anförde HD här att det skulle ”föra för långt att tillmäta denna enda och för länge sedan företagna rättshandling så stor vikt att den i förening med den nämnda allmänna ställningsfullmakten anses konstituera en sådan speciell ställningsfullmakt att” dödsbodelägarens löfte kunde anses binda dödsboet.s. 569
27.I NJA 1986 s. 596 fann HD, liksom i NJA 1985 s. 717 (se ovan), att en försäljare av monteringsfärdiga småhus inte hade behörighet att för husfabrikantens räkning träffa avtal med tredje man. Den behörighet mellanmannen/försäljaren hade haft omfattade att motta anbud för fabrikantens räkning. HD fann här att ”om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal utgångspunkten vara, att vad försäljaren insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren”. HD fann vid en tillämpning av denna regel att mellanmannen borde ha insett risken för att konsumenten skulle uppfatta avtalet på visst sätt, att mellanmannen trots det underlåtit att klargöra att en sådan tolkning inte var korrekt och att därför huvudmannen var bunden av konsumentens tolkning av avtalet. Här står det klart att konsumentskyddsaspekter spelat en betydande roll vid avgörandet, även om det inte är säkert att den aspekten varit avgörande för frågan rörande vad som skall tillräknas huvudmannen.s. 570
28.Om persons behörighet, se också NJA 1987 s. 259 (nedan, avsnitt 5.3.3). 1.2.1.2 Fullmäktiges befogenhet Av allmänna mellanmansrättsliga regler följer att huvudmannen kan bli bunden av att en mellanman agerat utanför sin befogenhet men inom behörigheten. Sålunda stadgas exempelvis i 11 § AvtL att om fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, så är rättshandlingen inte gällande mot denne om tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen överskred sin befogenhet. Även om en delvis annan terminologi tillämpas i ABL, framgår av 8 kap. 35 § ABL att motsvarande gäller om VD överskrider sin befogenhet. Frågan om VD överskridit sin befogenhet och om tredje man varit i god tro rörande VD:s befogenhetsöverskridande prövades i NJA 1995 s. 437. Här hade VD tillika firmatecknare avtalat om att bolaget som han var VD för, M, skulle förvärva aktier, optionsrätter och konvertibla skuldebrev i ett annat bolag, O, till ett värde av sammanlagt nära 22 500 000 kr som skulle få till följd att M:s andel av rösterna skulle öka från 49 till 54 % och från 31 till 38 % av kapitalet och sålunda medföra bl.a. att O i fortsättningen redovisades som ett dotterbolag i stället för ett intressebolag. M hade tidigare utnyttjat ett särskilt bolag och där parkerat aktier motsvarande 2 % av rösterna för att undvika att bolaget blev ett dotterbolag. Förvärvet kunde enligt HD inte anses rymmas inom den löpande förvaltningen, något som motparten måste ha insett. Eftersom VD:n inte fått något särskilt uppdrag från styrelsen att genomföra affären och han som VD inte i egenskap av firmatecknare fick företräda M i vidare mån än vad som följde av reglerna om rätten att företa alla åtgärder inom den löpande förvaltningen (dåvarande 8 kap. 6 § och numera 8 kap. 35 § ABL). Den återstående frågan var dock om tredje man varit i god eller ond tro. Enligt HD åvilar bevisbördan för att medkontrahenten inte var i god tro det bolag vars ställföreträdare vidtagit rättshandlingen, vilket ger uttryck för att medkontrahenter i allmänhet skall kunna räkna med att firmatecknare har erforderligt uppdrag från styrelsen. Vid bedömningen av om medkontrahenten varit i god tro beaktades att denne väckt frågan när VD:n redovisade olika alternativ för koncernens framtida organisation, där det stått klart för medkontrahenten att det inte skulle finnas någon för honom acceptabel position i den nya organisationen och att medkontrahenten visste att styrelsen i M inlett en utredning om en eventuell fusion med O men ännu inte fattat beslut i frågan. Även om medkontrahenten haft anledning förmoda att avtal med VD:n skulle godtas av M:s styrelse och VD:n angivit att priset var förankrat med M:s styrelseordförande, medförde dessa omständigheter att medkontrahenten borde ha insett att VD:n saknade uppdrag att träffa avtalet. 1.2.1.3 Huvudmannens ansvar på annan grund Om en huvudman undgår avtalsbundenhet till följd av att mellanmannen saknat erforderlig behörighet kan huvudmannen ändå bli ansvarig för rättshandlingen. Av 3 kap. 1 § skadeståndslagen följer att arbetsgivaren har ett principalansvar för ren förmögenhetsskada som ”arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott”. I vissa fall kan arbetsgivaren i sin tur regressvis göra gällande ett anspråk mot arbetstagaren med stöd av 4 kap. 1 § skadeståndslagen. Vid tillämpning av 3 kap. 1 § är det av avgörande betydelse att handlingen företagits ”i tjänsten”. Denna fråga prövades i NJA 2000 s. 380, där en jurist på en advokatbyrå efter att ha förskingrat medel från ett klientmedelskonto avsett för inköp av en bostadsrätt upptog ett lån i klientens namn men utan dennes vetskap hos en långivare som sedan krävde tillbaka pengarna. Av förarbetena till skadeståndslagen följer, såsom HD anförde, att det skall råda ett visst, funktionellt samband mellan skadevållande handlingen och arbetstagarens verksamhet för arbetsgivarens räkning, att arbetsgivaren har ett vidsträckt ansvar för handlingar som ligger utanför arbetstagarens egentliga tjänsteåligganden samt att ett minimikrav beträffande de sistnämnda handlingarna är att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada. Vid uppsåtligt skadevållande av en arbetstagare är vidare försiktighet påkallad eftersom ett vidsträckt ansvar annars lätt skulle leda till resultat som ter sig obilliga mot arbetsgivaren, varför det bör krävas att det är ”fråga om en risk som framstår som åtminstone i någon mån beräknelig och inte helt onormal för verksamheten i fråga”. Denna bedömning kan bli strängare mot principalen om det föreligger ett avtalsförhållande mellan principalen och den skadelidande. För just rena förmögenhetsskador gäller härutöver att det finns anledning att vara ”återhållsam med att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet, särskilt när övervakningsmöjligheterna är begränsade”. I det aktuella fallet fann HD att brottet visserligen förutsatt anknytning till advokatkontoret. Samtidigt konstaterades att långivaren inte var klient hos advokatkontoret och inte heller på något annat sätt stod i avtalsförhållande till kontoret, att juristen tagit kontakt med långivaren utan kontorets vetskap och inte heller för kontorets räkning. HD konstaterade också att kontorets möjligheter att förebygga brottet varit små. Dessa omständigheter var sådana att skadan inte kunde anses ha ett sådant nära samband med juristens tjänsteförhållande att kontoret kunde anses skadeståndsskyldigt enligt 3 kap. 1 §.s. 570
29.I NJA 1996 s. 252 bedömdes en kreditgivare vara ansvarig gentemot en entreprenör. Här hade en anställd hos kreditgivaren skickat ett brev till entreprenören i vilket angivits att ett spärrbelopp höjts genom att det också inkluderade moms, något som visade sig vara felaktigt eftersom byggherren inte överlåtit ytterligare medel till entreprenören genom en sådan höjning. Här anförde HD att entreprenören, som erhållit ett brev med ett tydligt innehåll, som varit skrivet på kreditgivarens brevpapper och som undertecknats i dennes namn, inte haft ”någon anledning … att göra särskilda efterforskningar om … [tjänstemannens] behörighet att i denna angelägenhet uttala sig för [kreditgivarens] räkning”. HD fann att avsändandet av brevet utgjort en oaktsam handling och att ansvaret för oaktsamheten fick anses åvila kreditgivaren. Eftersom kreditgivaren bestritt ansvar bl.a. med åberopande av att tjänstemannen saknat behörighet att göra några kreditutfästelser skulle uttalandet från HD:s sida att det saknades anledning att göra särskilda efterforskningar kunna uppfattas som en betydande utvidgning av arbetsgivarens ansvar för anställdas ageranden. Det är emellertid oklart hur uttalandet skall tolkas. 1.2.1.4 Osäkerhet om vem som är avtalspart I ett antal fall har HD prövat frågan om en rättshandling ingåtts av en juridisk person eller inte. I NJA 1983 s. 229 hade en privatperson gjort en abonnemangsanmälan om elleveranser den 29 april 1976 och där angivit abonnentens namn som Restaurang Elektra med visst registreringsnummer. Anmälan hade skrivits under av privatpersonen. Av protokoll från 14 november 1975 framgick att privatpersonen valts till styrelse i bolaget, att han ensam ägde teckna firma och att firman skulle vara ”Restaurant AB Elektra”. Registreringsanmälan till registreringsmyndigheten PRV hade inskickats samma dag och privatpersonen hade sedermera före anmälan registrerats som styrelse i bolaget och firmatecknare. Namnförslag ingavs till PRV efter abonnemangsanmälan och bolaget hade därför rätteligen ett annat namn vid denna anmälan. HD fäste här avseende vid att det av anmälans uppgift om Restaurang Elektra med visst angivet registreringsnummer måste anses ha framgått att ”anmälan utfärdats på det bolags vägnar, som hade detta registreringsnummer”. Att firman angivits felaktigt föranledde inte annan bedömning. I NJA 1987 s. 592 hade en person tidigare bedrivit verksamhet under firman Holma Stallinredningar. Verksamheten hade sedan övertagits av Holma Stallinredningar AB. Kungörelse om att bolaget registrerats i aktiebolagsregistret hade skett i april 1980 och kungörelse om att firman avregistrerats i handelsregistret hade skett i januari 1981. Beställningarna för vilka säljaren krävde ersättning av privatpersonen hade skett i början av 1982. Säljaren hade i huvudsak åberopat att privatpersonen, trots en fortlöpande affärsförbindelse, inte hade underrättat säljaren om bolagsbildningen och att privatpersonen vid flera tillfällen utan anmaning betalat leveranser mot fakturor utställda på firman och därvid t.o.m. använt giroblanketter med firmans beteckning. Säljarens talan ogillades av HD. Domstolen beaktade här särskilt att säljaren inte påstått något förhållande som gjort det omöjligt för denne att ta del av registeruppgifterna och att de skäl som åberopats av säljaren inte medförde att avsteg skulle ske från huvudprincipen att registerinnehållet skall anses känt av tredje man. En liknande fråga prövades i NJA 1991 s. 412. Här hade leverantören ingått ett avtal med en privatperson. Någon underrättelse om att privatpersonen drev rörelsen i bolagsform hade inte lämnats till leverantören. HD uttalade här att tidigare motivuttalanden i NJA II 1910 nr. 14, s. 154 alltjämt skulle tillmätas betydelse, varför det åligger varje person ”att, vid äventyr av rättsförlust, hålla sig underrättad om vad registret vid en viss tidpunkt innehåller”. Eftersom leverantören inte trätt i något rättsförhållande till privatpersonens aktiebolag före kungörelsen kunde leverantören inte till följd av kungörelsen anses ha fått kännedom om att bolaget skulle vara rätt motpart. 1.3 Tredjemansavtal och liknande avtal Enligt ett avtal mellan ett bolag och en kommun träffat 1954 stadgades att bolaget ”erhåller befrielse från anslutningsavgifter för all framtid ävensom framtida årliga avloppsavgifter för följande fastigheter”, däribland ett antal fastigheter som inte ägdes av bolaget utan av privatpersoner. I NJA 1994 s. 359 uppkom frågan om avtalet gav en självständig rätt till ägarna av dessa fastigheter. Vid en tolkning av bestämmelsen fann HD att det kunde antas att avsikten varit att ägarna till fastigheterna skulle vara befriade från avgiftsskyldighet och självständigt skulle kunna åberopa bestämmelsen. Avtalet fick därför enligt HD uppfattas som ett s.k. tredjemansavtal.s. 571
30.Mäklares rätt till mäklarprovision prövades i NJA 1991 s. 682. Här hade mäklaren medverkat aktivt till att avtal — certepartier — med visst innehåll ingicks mellan en redare och en befraktare. Huvudfrågan i målet var om mäklaren hade rätt att kräva av befraktaren att denne utgav gottgörelse för förlorad mäklarprovision för tiden efter det att befraktaren upphört att erlägga hyra för befraktningen av fartygen. Certepartierna innehöll en bestämmelse som reglerade mäklarens rätt till provision och något annat avtal om detta hade inte ingåtts mellan mäklaren och befraktaren. HD anförde här, med hänvisning till den rättsliga doktrinen (Braekhus), att det under de omständigheter som rådde i målet fick anses att de förpliktelser som enligt bestämmelsen åvilade befraktaren kunde ”anses ha ingått som en integrerande del av avtalsförhållandet mellan” mäklaren och befraktaren, varför mäklaren som avtalspart ägde åberopa bestämmelsen som grund för anspråket.s. 573
31.I NJA 1998 s. 520 prövades frågan om en bank kunde anses ha ett ansvar när banken lämnat ut aktier i en depå till ägaren som dock dessförinnan pantsatt aktierna till säkerhet för ett lån och banken denuntierats härom (jfr 1936 års lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man). HD uttalade här att det av förarbetena framgick att denuntiationen inte kunde anse medföra ett ansvar för tredje man att förvara och vårda egendomen om denna skyldighet inte förelåg av annan anledning. Emellertid låg i denuntiationen en anvisning till tredje man om att denne inte fick lämna ut egendomen till ägaren. Denuntiationen innebär därför enligt HD att tredje man får en skyldighet mot borgenären att inte lämna ut egendomen. Denna skyldighet, som också är skadeståndssanktionerad för att ändamålet med 1936 års lag skall uppnås, gäller oavsett att borgenären inte kan anses stå i något avtalsförhållande gentemot borgenären. Om skyldigheten systematiskt skall karakteriseras som ett tredjemansavtal, som en utomobligatorisk skadeståndsskyldighet baserad på culpa (jfr t.ex. NJA 1987 s. 692) eller på annat sätt förefaller vara av underordnad betydelse eftersom effekten blir densamma, nämligen att tredje man har en skyldighet gentemot borgenären som också är skadeståndssanktionerad.s. 573
32.Frågan om ett juridiskt ombud som bistått part med rättsskyddsförsäkring har en självständig rätt gentemot försäkringsgivaren prövades i NJA 1996 s. 400. Huvudfrågan i fallet var om ett juridiskt ombud hade bättre rätt till rättsskyddsförsäkringsersättningen än försäkringstagaren när den senare gått i konkurs och ombudet dessförinnan utfört arbete. HD fann här att det fanns en fast etablerad branschpraxis enligt vilken försäkringsersättningen betalades direkt till ombudet och inte till försäkringstagaren när denne inte ersatt ombudet och att denna praxis utgjorde del av rättsskyddsförsäkringsavtalet. Ombudet tillerkändes därför bättre rätt till försäkringsersättningen än försäkringstagarens konkursbo. Rättsskyddsförsäkringsavtalet bedömdes alltså vara ett avtal till förmån för både försäkringstagare och ombudet. Avtalet ansågs med andra ord vara ett tredjemansavtal som gav ombudet en självständig rätt mot försäkringsgivaren (se härom JustR Håstads särskilda yttrande i NJA 2000 s. 48).s. 573
33.Tredjemansavtalskonstruktionen har också använts i NJA 1995 s. 197. Här hade ett försäkringsbolag, Njord, i samband med att en bank lånat ut pengar utställt kreditförsäkringar genom att gå i borgen för låntagarnas förpliktelser mot banken. Låntagarna har i sin tur utfärdat motförbindelser gentemot försäkringsbolaget och ställt säkerhet härför genom panter och borgensåtaganden. Sedan försäkringsbolaget försatts i konkurs uppkom bl.a. frågan om banken hade rätt att av konkursboet få ut pengar som efter konkursutbrottet hade influtit på grund av låntagarnas motförbindelser och de av låntagarna lämnade säkerheterna. Här fann HD dels att låntagarnas säkerheter fick anses ställda till förmån för banken, dels att försäkringsgivarens återförsäkringsavtal fick anses slutna i bankens intresse. Enligt HD var det avgörande härvid vad som kunde anses ha avtalats eller förutsatts vid vidtagandet av aktuell rättshandling. Den avgörande frågan avseende låntagarnas motförbindelser och säkerheter var enligt HD om åtgärderna varit avsedda att tillsammans med andra åtgärder skapa förutsättningar för kreditgivning från banken. Om så varit fallet var det enligt HD mera naturligt att låta banken i egenskap av kreditgivare göra anspråk på säkerheten. Eftersom de som ställt säkerheter eller gjort borgensåtaganden velat medverka till att kreditgivningen kom till stånd befanns panterna och borgensförbindelserna lämnade till förmån också för banken.s. 574
34.Frågan om ett tredjemansavtal ingåtts som sålunda omedelbart berättigar tredje man måste avgöras genom sedvanlig avtalstolkning, vilket framgår av bl.a. av ovan nämnda NJA 1994 s. 359. Bevisbördan för att tredje man som inte är part i avtalet fått en självständig rätt enligt avtalet måste anses åvila tredje man. Detta bekräftas av HD i mål T 4233-01. Här var en huvudfråga om leasetagaren genom ett tredjemansavtal fått en självständig rätt mot en ny borgenär/leasegivare att kräva återbetalning av överbetalade leaseavgifter till förre borgenären/leasegivaren. Här kan jämföras med situationer där konsumentkreditlagen är tillämplig och där överlåtelse av krediten skett. Här gäller enligt 16 § 3 st. KKrL att om avbetalningsköparen eller leasetagaren (i de fall där avsikten är att leasetagaren skall bli ägare till varan) på grund av avtalet har anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, så svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Här har alltså konstruktionen med ett tredjemansavtal som ger tredje man/leasetagaren en självständig rätt skapats lagstiftningsvägen. Någon motsvarande reglering finns inte utanför konsumentskyddsområdet. Enligt HD låg det nära till hands att anta att samtliga rättigheter och skyldigheter överlåtits när en leasingstock bytt ägare. Detta antagande kunde enligt HD anses medföra ett lågt ställt beviskrav för att ett tredjemansavtal skulle anses vara för handen. Det borde sålunda enligt HD räcka med att leasetagaren dels visar att den nye borgenären åtagit sig att svara för överlåtarens skyldigheter, dels gör sannolikt att parterna avsett att ge leasetagaren en självständig rätt. Leasetagaren, som ej ens företett överlåtelseavtalet mellan borgenärerna, hade emellertid inte lyckats härmed. Vilket innehåll som skulle ha krävts för att tredjemanskonstruktionen skulle ha tillämpats framgår dock inte. Man kan dock fråga sig om det hade räckt med att avtalet stipulerat att ”samtliga” rättigheter och skyldigheter överlåtits eller vad som i övrigt skulle ha krävts för att gäldenären skulle ha ansetts ha gjort sannolikt att en självständig rätt givits gäldenären. Här kan jämföras med NJA 1956 s. 209, där klausulen angav att hyresgästen åtog sig att ”betala eventuell förhöjning av brandförsäkringspremier, som kan komma att påföras övriga hyresgäster i fastigheten på grund av hyresgästen bedriven verksamhet”. Vid bestämning av att det förelåg en självständig rätt för en viss hyresgäst att kräva ersättning av den hyresgäst som ingått avtalet fäste HD här särskild vikt vid att bestämmelsen inte förutsatte att ersättningsanspråk kunde riktas mot hyresvärden, utan att betalningsskyldigheten inträdde oberoende av hyresgästens ansvar gentemot övriga hyresgäster.s. 574
35.I FAL regleras i ett särskilt avsnitt försäkring av tredje mans intresse. Här stadgas bl.a. att om en försäkring har tagits för gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, skall försäkringen — om inte annat framgår av omständigheterna — anses gälla till förmån för ”envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat”. I NJA 1992 s. 414 hade i försäkringsvillkoren stipulerats att försäkringen avsåg endast försäkringstagarens intresse och fråga uppkom här om detta innebar att avtalet därför helt undantagit försäkring av tredje mans intresse. HD fann här att ett leasingföretag till följd av vissa övriga bestämmelser i avtalet fick anses ha en omedelbar på försäkringsavtalet grundad rätt till försäkringsersättning. Enligt HD inverkade inte det förhållandet att hyrestagaren stod risken för varan under hyrestiden på bedömningen. Jämför här NJA 2004 s. 534, där ett försäkringsvillkor tolkades som att försäkringen inte gällde till förmån för en företagshypotekshavare, främst pga. att villkoret explicit angav vem som var försäkrad.s. 575
36.Under denna rubrik finns det också anledning att nämna NJA 1997 s. 44 och NJA 2001 s. 711, som kan sägas utgöra två av många bekräftelser på att ett avtal normalt medför förpliktelser endast för parterna och att sålunda den icke kontraktsbrytande parten normalt saknar rätt att göra gällande påföljder mot den som i bakre led förorsakat kontraktsbrottet (jfr dock 46 § KKöpL och se härom generellt Zackariasson, Direktkrav. Om rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär, Ak. avh., Uppsala 1999). I NJA 1997 s. 44, som gällde frågan om en besiktningsmans eventuella ansvar gentemot beställaren genom brott mot vissa krav i bestämmelserna i Hus AMA 72. En fråga var här om dessa föreskrifter utgjorde del av avtalet. HD uttalade här att ”den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande”. I NJA 2001 s. 711 hade bankfackskunder genom inbrott i banken blivit bestulna på innehållet i bankfacken. En fråga var här om försäkringsbolaget, som utgett ersättning till bankfackskunderna, skulle anses ha rätt att regressvis göra gällande krav mot bevakningsföretaget. HD konstaterade här att bevakningsavtalet tecknats mellan banken och bevakningsföretaget och att bevakningsföretagets vårdslöshet därför utgjort ett kontraktsbrott i förhållande till banken. Härefter uttalade HD att bevakningsföretaget inte stod ” i något kontraktsförhållande till bankfackskunderna, och i enlighet med den huvudregel som gäller i svensk rätt (se t.ex. NJA 1997 s. 44) skulle de därmed inte ha kunnat vända sig mot [bevakningsföretaget] på kontraktuell grund”. Eftersom bankfackskunderna inte heller skulle ha kunnat göra gällande ett utomkontraktuellt skadeståndsanspråk gentemot bevakningsföretaget befanns försäkringsbolaget inte ha något regressanspråk. 1.4 Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse 1.4.1 Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg eller som annars skett av misstag När en person av misstag utgivit ett belopp eller när en gäldenär utgivit för mycket uppkommer frågan om betalningsmottagaren skall ha en skyldighet att återbetala beloppet. Principerna om condictio indebiti ger svar på denna fråga. Enligt denna rättsgrundsats skall hänsyn tas till ett stort antal förhållanden, där två av de väsentligaste och motstridiga synpunkterna naturligtvis är dels att återbetalning som utgångspunkt bör ske eftersom någon grund för betalningen inte förelegat, dels att en betalningsmottagare skall kunna känna sig trygg att betalningen verkligen tillkommer honom, i vart fall sedan viss tid förflutit från betalningen (den s.k. omsättningens säkerhet). I ett antal avgöranden har HD prövat när återbetalning skall ske.s. 575
37.I NJA 1989 s. 224 befanns ett bolag vara återbetalningsskyldigt för vad en person, M, erlagt för mycket efter krav från säljaren på kompensation för indexhöjningar. Bolaget hade emellertid åberopat principerna om condictio indebiti till stöd för att återbetalning inte skulle behöva ske. Enligt HD var de vägande invändningar som hade särskilt intresse i målet dels (i) hur betalningsmottagaren uppfattat eller haft fog att uppfatta betalningen, dels (ii) passivitet hos betalaren. Avseende den första frågan (i) anförde HD att säljaren haft visst stöd för sitt påstående att M:s betalningar hade varit ägnade att inge bolaget uppfattningen att hon godtagit bolagets inställning till betalningsskyldigheten. Emellertid hade säljaren redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringarna genom att inte bara personen utan även andra köpare kontaktat säljaren i frågan. En annan köpare hade härutöver i brev ifrågasatt säljarens rätt till tilläggsköpeskilling och ytterligare andra hade uppmärksammat säljaren på att det pågick flera rättegångar om motsvarande frågor. Enligt HD hade säljaren ”därför inte kunnat känna sig säker på sin rätt att ta ut tillägget”, varför köparen i och för sig inte ansågs förhindrad att återfå det som erlagts för mycket. I den andra frågan (ii) om köparens passivitet konstaterades att M inte under omkring två och ett halvt år efter den sista betalningen vidtagit någon åtgärd för att uppmärksamma bolaget på att hon betalat ersättningen utan att anse att bolaget var berättigat härtill. Det konstaterades också att förklaringen härtill varit att hon inte insett möjligheterna att få tillbaka pengar förrän en annan köpare efter en dom i TR fått rätt till återbetalning. Som ett argument i motsatt riktning kunde dock anföras att det för bolaget måste ha ”framstått som en högst påtaglig risk” att också andra köpare skulle återkräva utbetalade belopp om de köpare som inlett rättslig process vann bifall och att denna osäkerhet måste ha bestått under hela den tid rättegångarna pågick. Ett annat argument i samma riktning var att bolaget måste ha insett att M betalat i förlitan på att bolagets uppgifter varit riktiga. Emellertid kunde det enligt HD sättas ifråga om inte en passivitet av motsvarande slag i ett affärsmässigt mellanhavande skulle ha medfört att betalaren hade gått miste om sin rätt. Till följd av utvecklingen på konsumentskyddsområdet fann HD emellertid att bl.a. ”kan en betalningsmottagare inte förvänta sig att vid en betalning som görs av konsument kunna på betalaren ställa samma krav på omdöme och aktivitet som fordras av en näringsidkare”, varför det ansågs att M:s återkrav framställts inom skälig tid.s. 576
38.Misstaget att betala ett belopp kan sålunda bestå i att en part i ett avtalsförhållande till följd av motpartens avtalsstridiga krav kräver för mycket betalt. Ett liknande fall bedömdes i mål T 4233-01, där leasegivaren krävt högre leaseavgift än han hade rätt till enligt en räntejusteringsklausul. När leasetagaren önskade återbetalning hade leasegivaren invänt att han enligt principerna om condictio indebiti hade rätt att behålla medlen. HD fann emellertid att leasegivaren, som fastställde leasingavgifterna, borde ha insett att överdebiteringarna stod i strid med klausulens innebörd. Det saknade därför betydelse att leasegivaren ”må ha inrättat sig efter betalningarna”.s. 577
39.I NJA 1999 s. 575 hade banken S kontaktats av en representant för bolaget L som uppgav att 295 MSEK skulle överföras från banken N till L:s konto, något som också bekräftades av en person som uppgav sig arbeta i N. Representanten uppdrog åt S att överföra drygt 9 MSEK till företaget F:s konto i annan bank. Efter att S anat oråd kontaktade S F och angav att den en timme tidigare gjorda betalningen skulle frysas. Det visade sig senare att banken utsatts för bedrägeri. Banken krävde betalningen åter av F under åberopande av bl.a. condictio indebiti. HD anförde här att huvudregeln är att betalaren har rätt att återfå betalningen men att motstående intressen medfört åtskilliga modifikationer, ”särskilt för fall då den som tagit emot betalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen”. Beträffande den sedan den romerska rätten gällande principen, som också bekräftats i rättspraxis, om att återkravsrätt inte föreligger när någon av misstag betalat en annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären har ställt medel till förfogande för betalningen anförde HD att denna rättspraxis numera inte utan vidare borde anses vägledande. Det som i stället skulle vara vägledande var om omständigheterna var sådana att ”skäl av samma art som de som ligger till grund för återkravsrätt vid traditionella condictio indebiti-situationer är för handen”. Ett skäl som bär upp principen om återbetalningsskyldighet är att betalningsmottagaren annars skulle göra en obehörig vinst. Här hade emellertid F fått betalt för en fordran och den enda möjligheten att medge en återkravsrätt var enligt HD att den egentlige gäldenären saknat betalningsförmåga och betalningsmottagaren betraktat fordringen som värdelös. Ett annat skäl som bär upp rätten till återbetalning var enligt HD att mottagaren av betalningen ofta har samma eller bättre möjligheter att överblicka och bedöma de förhållanden som inverkat på betalningen. Här hade F varken haft överblick över vad som föranlett bankens betalning eller varit oaktsamt. S hade däremot gjort sig skyldig till ”viss oaktsamhet” avseende de kontroller som banken borde ha företagit. Också detta talade emot en återgång av betalningen, liksom det allmänna intresset av trygghet i omsättningen (jfr NJA 1994 s. 177 nedan).s. 577
40.NJA 2001 s. 353 gällde en klassisk situation för tillämpning av condictio indebiti, nämligen att en part önskade återbetalning av vad som betalats ut för mycket till en motpart. Omständigheterna var att A, ett försäkringsbolag, betalat ut ett belopp motsvarande en pensionsskuld till M och därvid betalat ut ett för högt belopp till följd av att en handläggare gjort misstaget att inte beakta en viss post. Enligt HD hade M haft fog för att uppfatta A:s betalning som en slutreglering av pensionsskulden eftersom M inte självt kunnat räkna ut hur stor betalningen skulle vara och inte kunde anses ha haft anledning att ifrågasätta A:s beräkning. M kunde därför inte anses ha varit i ond tro. Återbetalningskravet hade framställts först nio månader efter betalningen och under mellantiden hade M:s räkenskapsår löpt ut, årsredovisning upprättats och bolaget överlåtits till ny ägare. Med hänsyn härtill och till att förhållandena hos M inte varit sådana att betalningen saknat betydelse för M ansågs M ha inrättat sig efter betalningen så att återbetalningsskyldighet inte kunde anses föreligga.s. 578
41.Misstaget att utge ett belopp kan också göras av annan än gäldenären, exempelvis av en betalningsförmedlare. Frågan är i dessa fall om principerna för condictio indebiti skall tillämpas eller annars vad som skall gälla. I NJA 1994 s. 177 prövades frågan. Här hade en bank, till följd av en felaktig tolkning av ett besked från utländsk bank, felaktigt förmedlat ett belopp till en kontohavare i banken i tron att beloppet kom från en gäldenär till kontohavaren. Kontohavaren, som vid betalningstillfället hade en fordran på gäldenären, hade vid betalningsbeskedet i god tro mottagit beloppet och krediterat gäldenären. HD uttalade här att i ”condictio indebitisituationerna har det skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund. Det förhållandet anses tala för att beloppet skall betalas tillbaka. Å andra sidan ligger det i betalningens rättsliga funktion att utgöra en avveckling av ett mellanhavande. Intresset av trygghet i omsättningen gör det angeläget att betalningsmottagaren kan utgå från att betalningen är slutlig. Vilket av de motstående intressena som förtjänar företräde beror på många olika faktorer som kan skifta från fall till fall.”s. 578
42.En sådan faktor var enligt HD vem av parterna som bäst kan överblicka och bedöma ”de förhållanden som inverkat på betalningen samt om någon av parterna förfarit oaktsamt i samband med betalningen”. Avgörande för HD var i tvisten att betalningen inte erlagts av en som trott sig vara gäldenär, att förmögenhetsökning inte skett, att bankens möjligheter att överblicka situationen varit långt bättre än kontohavarens och att tryggheten i omsättningen främjas om den som av oaktsamhet orsakat en felaktig betalning till en godtroende betalningsmottagare också får ta konsekvenserna härav.s. 578
43.I NJA 1988 s. 457, NJA 1994 s. 10 I och NJA 1994 s. 10 II prövades den speciella situationen att kommun uttagit för höga va-avgifter. I NJA 1988 s. 457 uttalade HD att det ”av vedertagna civilrättsliga och offentligrättsliga grundsatser får anses följa att återbetalningsskyldighet uppkommer” när avgifterna väsentligt överstigit vad som fick tas ut enligt lag ”såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning”. Enligt HD kunde en sådan särskild omständighet vara att ”huvudmannen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo”. Eftersom detta inte påståtts av staden och fråga var om en väsentlig avvikelse (18 procent under de aktuella åren) fick staden anses återbetalningsskyldig. I NJA 1994 s. 10 I och NJA 1994 s. 10 II prövades samma fråga i två fall där det också stod klart att överuttag skett. Här uttalades att överuttagna medel borde kunna användas för sakligt motiverade investeringsändamål i stället för att återbetalas. En förutsättning angavs dock vara att medlen användes inom en femårsperiod för investeringsändamål. Användning inom en sådan period fick enligt HD anses förenligt med principen att dagens brukare inte fick belastas med kostnader som rätteligen borde bestridas av framtida brukare. I NJA 1994 s. 10 I hade investeringar inte gjorts inom denna period, varför återbetalningsskyldighet ansågs föreligga. I NJA 1994 s. 10 II hade kommunen använt överuttaget för investeringar inom perioden och befanns därför inte återbetalningsskyldig. 1.5 Avtals ogiltighet 1.5.1 Ogiltighetens rättsverkningar Med ogiltighet i förmögenhetsrätten brukar avses att parterna i ett annars ömsesidigt förpliktande avtal inte är skyldiga att fullgöra sina åtaganden och att prestationer som helt eller delvis fullgjorts skall gå åter. Ogiltigheten skall som en utgångspunkt innebära en återställning till det läge som rådde före rättshandlingen eller rättshandlingarna. Det finns emellertid en mängd frågor som inte är fullt ut lösta beträffande ogiltighetens rättsverkningar. Detta kan illustreras av NJA 1982 s. 493 I och NJA 1982 s. 493 II, som gällde frågan om gåvoskatt skulle erläggas trots att de två gåvorna förklarats ogiltiga enligt i ena fallet allmänna förmögenhetsrättsliga regler och i andra fallet 33 § AvtL. En naturlig utgångspunkt hade här varit att jämställa situationerna med att gåvorna aldrig utfästs och fullbordats och att därför gåvoskatt inte skulle utgå. HD fann emellertid (i NJA 1982 s. 493 I ) att det var ”osannolikt att lagstiftaren åsyftat att en enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler ogiltig gåvohandling eller gåvoutfästelse inte skall medföra skattskyldighet” till följd av vissa i domen närmare redovisade förutsättningar. För skattskyldighet trots ogiltighet talade enligt HD vissa sakskäl. Man anförde här att ”i motsats till vad som gäller i fråga om sådan ogiltighet som inträder automatiskt och med verkan mot envar, är det en förutsättning för att verkningarna av ogiltighet enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler överhuvudtaget skall inträda att någon av kontrahenterna angriper den aktuella rättshandlingen och gör ogiltigheten gällande. Till dess så skett består rättshandlingen med alla de verkningar, såväl parterna emellan som i förhållande till tredje man, som normalt följer av rättshandlingar av detta slag. Det är med andra ord de enskilda parterna som så att säga själva härskar över rättshandlingens giltighet. Under sådana förhållanden är det naturligt att en rättshandling, som enligt sitt innehåll innebär eller syftar till en benefik förmögenhetsöverföring, när den en gång företagits skatterättsligt bedöms som en fullt giltig rättshandling även i fall då någon av de berörda parterna visar, att rättshandlingen är ogiltig och därför gått åter.” I NJA 1982 s. 493 II anfördes att departementschefen i förarbetena till lagen anfört att det inte fanns tillräckliga motiv för att utsträcka rätten till återvinning också till fall av förmögenhetsrättslig ogiltighet, varför det var ”uppenbart att den omständigheten att en gåvohandling eller gåvoutfästelse enligt förmögenhetsrättsliga regler eller grundsatser är ogiltig ej ger rätt till återvinning av erlagd gåvoskatt”.s. 578
44.NJA 1987 s. 845 I och NJA 1987 s. 845 II rörde båda vilka konsekvenserna skulle bli av en återgång av ett fastighetsköp. I båda fallen var skälet till återgången att avtalet var ogiltigt till följd av att parterna angivit fel pris. Detta fall, som numera inte innebär att hela fastighetsköpsavtalet blir ogiltigt utan endast ogiltighet av överenskommelsen, ansågs av HD vara speciellt eftersom båda parter fick antas ha varit i ond tro rörande ogiltighetsgrunden. I fallen görs dock vissa generella uttalanden om konsekvenserna av ogiltighet som torde ha allmängiltigt värde för återgångssituationer. Sålunda anförde HD i det senare avgörandet bl.a. att en tungt vägande synpunkt är att en uppgörelse bör medföra att det förmögenhetsläge som gällde innan det ogiltiga avtalet ingicks bör återställas och att ingendera parten sålunda skall slutligen vinna på en ogiltig transaktion. Vägledning för återgångens konsekvenser borde enligt HD kunna hämtas från reglerna i 5 kap. 1–3 §§ JB rörande konsekvenserna av att fastighet avträds till följd av klander och reglerna i 4 kap. 15 § om konsekvenserna när en prestation måste återbäras enligt de konkursrättsliga reglerna. 1.5.2 Psykisk störning och liknande Enligt 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning är utgångspunkten att sådana avtal är ogiltiga. Vad som är en psykisk störning, eller som det hette innan rubrikändringen 1991 rubbad själsverksamhet, är inte reglerat i lagen. Effekten av ogiltigheten är enligt första stycket andra meningen i lagens enda paragraf att det som tagits emot skall återlämnas eller att motsvarande värde skall utges. Av andra stycket framgår att en godtroende medkontrahent har rätt till ersättning för den förlust som föranletts av avtalet i den omfattning som prövas skäligt. Bestämmelsens båda stycken var föremål för bedömning i NJA 1985 s. 573. Här hade B och C ingått avtal med A om köp av fastighet och B erlagt hela handpenningen. Enligt handpenningsavtalet hade A rätt att behålla handpenningen som skadestånd om köpet till följd av avtal på köparsidan inte fullföljdes. I målet var ostridigt att avtalet för B:s del var ogiltigt med tillämpning av 1924 års lag och en fråga var i vilken utsträckning B hade rätt att återfå handpenningen. Enligt HD medförde bestämmelserna i 1924 års lag att grunden för den rättshandlandes förpliktelser faller, vilket medför att ”köparen har rätt att återfå prestation som han fullgjort utan att detta är beroende av huruvida någon förpliktelse kvarstår för medköpare”. Att det fanns förpliktelser för medköpare framgick av att köparna av en fastighet som utgångspunkt har ett solidariskt ansvar (något som framgår av NJA 1977 s. 160). Eftersom B erlagt hela handpenningen skulle han ha rätt att återfå hela betalningen. I målet prövades också vilken rätt till ersättning en godtroende medkontrahent skulle anses ha (se härom nedan om ersättning enligt det negativa kontraktsintresset). 1.5.3 Tvång, svek och ocker 1.5.3.1 Tvång Bestämmelsen om ogiltighet pga. annat tvång än råntvång (29 § AvtL) har under åren sedan avtalslagens ikraftträdande varit föremål för prövning endast vid ett fåtal tillfällen. Tvång i avtalslagens mening ansågs dock föreligga i NJA 1980 s. 1. Här hade ett bolag köpt ett område enbart i syfte att exploatera området som tomtmark. Före bygglovsprövningen ingick kommunen ett exploateringsavtal med bolaget och ägaren av en annan fastighet. Härvid hade kommunen krävt att ägarna åtog sig ett solidariskt ansvar för fullgörande av avtalet och angivit att detta var en förutsättning för beviljande av vad som då benämndes byggnadslov. Av förvaltningsrättsliga regler ansågs följa ett principiellt förbud mot att förbinda byggnadslov med villkor. Förbudet fick inte kringgås genom intagande av bestämmelser i ett avtal som annars inte skulle vara tillåtna. Före bolagets köp av området hade en kommuntjänsteman lämnat uppgift om att kommunen skulle lämna byggnadslov och vid detta tillfälle hade något solidariskt ansvar inte varit på tal. Enligt HD var den omständigheten att kommunen ”begagnat sitt inflytande över tillämpningen av bestämmelserna om byggnadslov till att ålägga bolaget ett solidariskt ansvar som inte är förenligt med dessa bestämmelser” vid angivna förhållanden att betrakta som tvång enligt 29 § AvtL, varför kommunen inte ägde göra gällande avtalet i fråga om det solidariska ansvaret. 1.5.3.2 Svek Avtalslagens bestämmelse om svek har varit föremål för prövning i några fall. Det avtalsrättsliga sveket har i princip sin motsvarighet i brottsbalkens bestämmelse om bedrägeri (9 kap. 1 § BrB). För tillämpning av båda bestämmelserna krävs att uppsåt kan konstateras. Frågan om uppsåt förelegat var uppe till bedömning i NJA 1985 s. 178. Här hade en leverantör till ett köpande varv ställt in leveranserna till köparen pga. köparens ekonomiska situation som lett till bl.a. betalningsinställelse. Köparen, som fört förhandlingar med svenska staten om medel till tryggande av verksamheten där man träffat en rekonstruktionsuppgörelse, hade härefter skickat ett brev till säljaren där det angavs att ”ytterligare kapital tillskjutits varvet, så att verksamheten nu har tryggats för framtiden”. Brevet föranledde säljaren att leverera varor till köparen. Staten beslutade sedermera att inte delta i rekonstruktionen och köparen försattes i konkurs. Här åberopades bl.a. svek som grund för ogiltighet och separationsrätt. Av utredningen framgick att varvsledningen haft övertygelsen att en principöverenskommelse med statlig arbetsgrupp utgjorde en de facto bindande utfästelse och att fortsatt drift därmed var säkrad och att denna övertygelse lagts till grund för ledningens agerande. Enligt HD kunde det inte tas för gott att varvet ”haft uppsåt att vilseleda leverantörerna att återuppta leveranserna utan krav på kontant betalning eller ställande av säkerhet” även om man från varvets sida hade uppmärksammat brevets missvisande utformning.s. 580
45.Att 30 § AvtL är en svag ogiltighetsgrund framgår genom att bestämmelsen för fall där det svikliga förledandet skett av annan än medkontrahenten ställer upp kravet på att medkontrahenten ”insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan”. Att det för ogiltighet krävs att den onda tron förelegat när rättshandlingen vidtogs bekräftas indirekt av NJA 1999 s. 575, där ett bolag ansågs ha varit i god tro vid mottagandet av en betalning från en bank och där omständigheterna inte var sådana att re integra-regeln i 39 § andra meningen AvtL kunde tillämpas. Av betydelse är här också de krav som HD ställer upp på innehållet i ett meddelande för att detta skall anses försätta medkontrahenten i ond tro. Bankens meddelande innehöll att betalningen skulle frysas och att en säkerhet som ställts av tredje man inte skulle återlämnas, ”eftersom det var något som inte stod rätt till med betalningen”. Enligt HD innebar meddelandet inte att betalningen återkallades och det ”innehöll inte heller någon upplysning om att betalningen framkallats genom svek”, något som sålunda krävs för att ondtrosrekvisitet skall anses vara uppfyllt.s. 581
46.I NJA 2003 s. 194 prövades en fråga som endast indirekt berörde rekvisiten för att svek skall anses föreligga. Här hade en bank vilseletts att utbetala medel som innestått på ett aktiebolags konto. Härefter hade en person som medverkat till vilseledandet inträtt som ställföreträdare för bolaget. Enligt HD följde av allmänna principer att den person som medverkat till vilseledandet av banken ”själv inte skulle ha kunnat hävda något anspråk mot banken på att utbetalningen skett utan samtycke av behörig ställföreträdare för” bolaget, ”eftersom det vilseledande till vilket han medverkade just syftade till att inge banken uppfattningen att det inte fanns något hinder mot utbetalningen”. Eftersom personen som en följd av vilseledandet blivit ställföreträdare för och indirekt ägare av samtliga aktier i bolaget ansågs också bolaget, omedelbart i och med personens inträde, ha förlorat rätten att göra gällande att utbetalningen skett utan samtycke av behörig företrädare för bolaget. 1.5.3.3 Ocker I NJA 1980 s. 263 var 31 § 1 och 2 st. AvtL föremål för prövning. Här hade en 76 årig dam som ägde 5/6 av en fastighet vid offentlig auktion förvärvat hela den fastighet på vilken hon bodde. Den som biträdde henne upprättade samma dag köpekontrakt och en vecka senare köpebrev avseende försäljning av fastigheten till den biträdandes son. Av utredningen i målet hade framkommit att damen inte haft någon önskan att sälja fastigheten och att hon tvärtom varit ytterst angelägen om att bli ensam ägare till fastigheten för att kunna bo kvar där så länge hon kunde och med viss hjälp utnyttja den så som hon önskade. Hon hade emellertid inte kunnat få lån i bank för köpet och ansåg sig beroende av biträdarens medverkan. När han vägrade att gå i borgen för henne eller själv låna henne pengar ansågs sig damen, enligt vad biträdaren också insett, ”vara i en mycket brydsam belägenhet”. Enligt HD innebar dessa omständigheter i och för sig att avtalet kunde anses tillkommet under utnyttjande av damens trångmål (jfr 31 § 1 st. AvtL). En tillämpning av avtalslagens bestämmelse kräver enligt sin ordalydelse att trångmålet utnyttjas vid tillkomsten av en rättshandling. När köpekontraktet skrevs på ägde damen inte hela fastigheten och därför kunde inte ett formellt giltigt köp anses ha kommit till stånd förrän när köpebrevet utfärdades. HD fann här att damen säkerligen ansett att utfärdande av köpebrev var en formalitet som hon var skyldig att uppfylla till följd av köpekontraktet. Med anledning härav ansågs tidpunkten för tillkomsten av köpekontraktet vara den relevanta för utnyttjandet av trångmålet. Vid bedömning av om förmånen stod i uppenbart missförhållande till vederlaget konstaterade HD att damen till följd av bl.a. avtalets utformning inte kunde ha insett hur ”ytterligt oförmånliga” avtalsvillkoren var för henne, något som biträdaren otvivelaktigt haft klart för sig. Eftersom biträdaren fortlöpande hållit sin son informerad om vad som förekommit och samrått med denna ansågs att ”de insikter av betydelse i förevarande sammanhang som” biträdaren haft fick tillskrivas också sonen.s. 582
47.I NJA 1981 s. 718 hade en person i gåva emottagit fyra frimärksalbum. Enligt HD framgår av tydliga uttalanden i förarbeten och rättslig doktrin att straffbarhet enligt ockerbestämmelsen i 9 kap. 5 § BrB vid gåva förutsätter att ”gärningsmannen med utnyttjande av situationen på något sätt har förmått eller påverkat den andre att ge honom gåvan”. Det är vidare klart, som framgår av förarbeten och rättslig doktrin, att 31 § AvtL för tillämpning förutsätter att ”mottagaren på ett eller annat sätt har förmått givaren till rättshandlingen”. Enligt gärningsbeskrivningen var det som lades mottagaren till last att denne utnyttjat givarens oförstånd. Det hade emellertid inte gjorts gällande att mottagaren förmått eller påverkat givaren att ge honom frimärksalbumen, varför det inte kunde vara fråga om ocker. 1.5.4 Förklaringsmisstag I NJA 1980 s. 145 hade på försäkringstagares begäran den i avtalet bestämda premiebetalningstidens längd förkortats. Emellertid hade, till följd av ett misstag på försäkringsgivarens sida, de sammanlagda premierna för den återstående betalningstiden bestämts till ett belopp som var lägre än det som enligt tillämpade försäkringstekniska grunder skulle ha utgått med hänsyn till den utfästa pensionens storlek och löptid. Försäkringstagaren krävde att återbäring på försäkringen skulle utgå med belopp motsvarande det som skulle ha utgått om rätt uträknade premier hade erlagts. Ekonomiskt sett gällde tvisten enligt HD om försäkringsgivarens misstag skull medföra inte bara att denne ostridigt skulle svara för huvudförpliktelsen utan också till försäkringstagaren utge ”vad som kan sägas svara mot resultatet av en förvaltning av medel som” försäkringsgivaren till följd av sitt misstag inte fått att förvalta. Enligt HD är innebörden av den tillitsteori som ligger till grund för 32 § AvtL att ”godtroende medkontrahent har anspråk på att avtalet tillämpas som om avtalet vore ett riktigt uttryck för den andra kontrahentens vilja. Något anspråk för godtroende medkontrahent på att avtalet i visst hänseende tillämpas på ett särskilt sätt just därför att ett misstag blivit begånget synes däremot inte kunna utläsas”. En tillämpning av den princip som motsatsvis framgår av 32 § 1 st. AvtL gav enligt HD försäkringstagaren ”ett befogat anspråk på att avtalet, trots att premierna satts för lågt till följd av ett misstag som han varken insett eller bort inse, skall tillämpas som om den i avtalet bestämda premiesumman vore den riktiga”. Denna tillämpning innebar att återbäringen skulle beräknas på faktiskt erlagda premier och att försäkringstagaren inte hade ett befogat anspråk på att återbäringen beräknades på de högre premier som skulle ha erlagts om försäkringsgivaren inte hade gjort sig skyldig till misstag.s. 582
48.Förklaringsmisstagsregeln i 32 § tillämpades i NJA 1986 s. 495. Här hade en kommun lämnat tomträttshavare ett skriftligt förslag till ändring av tomträttsavgälden. Härefter hade tomträttshavarna tillställt kommunen ett skriftligt förslag som innebar en halvering av den av kommunen föreslagna avgälden. Förslaget lämnades genom att tomträttshavarna målade över avgäldsbeloppet, tog en kopia av blanketten och därefter skrev in det halverade beloppet på samma plats på blankettkopian. Man hade också tillfogat orden ”eget förslag” inom parentes och skrivit under fotokopian. Av utredningen i målet stod det klart att kommunens underskrift skett av misstag och i tron att avgäldsbeloppet var det av kommunen föreslagna. För bundenhet krävdes att tomträttshavarna varit i god tro. Enligt HD stod det klart att åtminstone de kommuner som upplåtit ett stort antal tomträtter ägnar betydande uppmärksamhet åt vilka principer som skall tillämpas vid bestämning av avgälden. Denna omständighet fick enligt HD den betydelsen att tomträttshavarna i och för sig haft anledning anta att avgälden rörande deras tomträtt skulle behandlas på åtminstone i huvudsak samma sätt som frågan om avgäld för andra liknande tomträtter”. Tillsammans med förslaget till avgäld hade kommunen skickat utförlig information om grunderna för kommunens förslag där det bl.a. framgick vad kommunfullmäktige beslutat i frågan, varför de enligt HD borde ha ”förstått att kommunen knappast skulle vara beredd att utan någon som helst diskussion till sådan grad frångå de av kommunfullmäktige beslutade principerna för beräkningen av tomträttsavgälden”. Eftersom de härutöver inte borde ha förbisett möjligheten att kommunen inte observerade orden ”eget förslag” ansågs att de borde ha insett att kommunens accept berott på ett misstag. HD:s resonemang bygger delvis på att den normala tomträttshavaren haft kunskap om kommunens ansträngningar och behov av enhetliga principer. Utan sådan kunskap i det enskilda fallet är det osäkert om utgången skulle ha blivit densamma.s. 583
49.Regeln om förklaringsmisstag har också varit föremål för prövning i NJA 1991 s. 3 I och NJA 1991 s. 3 II, som båda rörde leveranser av elektrisk ström där leverantören under flera år debiterat avgifter för väsentligt mindre kvantiteter än de kvantiteter som faktiskt förbrukats. Enligt HD kunde det anses framgå av rättspraxis och rättslig doktrin att det vid frågan om ytterligare betalningsskyldighet är av betydelse ”om den mot vilken kravet riktas haft anledning att uppfatta en tidigare gjord betalning som en slutlig reglering av skulden”. Vid bedömning av om abonnenten i NJA 1991 s. 3 I bort inse den felaktiga debiteringen fäste HD inledningsvis avseende vid att abonnenter normalt bör kunna förlita sig på att gjorda debiteringar är riktiga till följd av den kontroll och de åtgärder som vidtas av elleverantörerna. Detta ansågs i sin tur medföra att abonnenter i allmänhet inte bör ha någon närmare undersökningsplikt. Det borde vidare beaktas att grunden till den felaktiga debiteringen var att elleverantören tillhandahållit en mätare som med de rutiner som tillämpades inte var tillfyllest. Av viss betydelse ansågs också vara att de felaktiga debiteringarna kunde fortgå i flera år utan att leverantören uppmärksammade dem och vidtog åtgärder. Trots dessa omständigheter skulle abonnenten kunna anses betalningsskyldig om ”det förelåg en sådan disproportion i fråga om kvantiteterna levererad och debiterad ström att” han borde ha insett att debiteringen var felaktig. Emellertid hade han övertagit förbrukningsstället, en gård, kort tid innan de felaktiga debiteringarna började och den faktiska debiteringsnivån kunde inte heller anses så uppseendeväckande att han borde ha insett att debiteringarna inte motsvarade förbrukningen. I det andra fallet, NJA 1991 s. 3 II, bestod misstaget i att den elmätare som installerats av leverantören endast registrerade 1/20 av strömförbrukningen och att leverantören underlät att multiplicera mätarställningens förbrukning med 20 vid debiteringen. Också här fäste HD avseende vid att misstaget berodde på leverantören och att misstaget kunnat fortgå i flera år. Vid prövningen av om sådan disproportion förelegat att abonnenten därigenom bort inse misstaget beaktades att abonnenten inte haft någon tidigare erfarenhet av vad som var normal strömförbrukning, att debiteringen motsvarade vad som kunde avläsas på mätaren, att man inte fått underrättelse om att markerad kvantitet skulle multipliceras med 20 vid debitering samt att räkningarna innehöll andra kostnadsposter som medförde att det debiterade beloppet utgjorde en tredjedel till en fjärdedel av den debitering som borde ha skett. Diskrepansen kunde därför inte anses ha varit ”så uppseendeväckande att den, med de låga krav i fråga om kontroll som i detta sammanhang kan ställas på förbrukare av elektrisk ström, borde ha fått” abonnenten att inse att debiteringarna inte motsvarade hela strömförbrukningen. 1.5.5 Tro och heder, förutsättningsläran och andra grunder för ogiltighet 1.5.5.1 Tro och heder 33 § AvtL har varit föremål för prövning i bl.a. NJA 1982 s. 691, NJA 1985 s. 178, NJA 1986 s. 748 och NJA 1989 s. 505, i alla fyra fallen utan framgång. I NJA 1982 s. 691 skulle köparen, som erlagt viss köpeskilling såsom preliminärt belopp, som slutlig köpeskilling erlägga det högsta försäljningspris statlig långivande myndighet fastställde för fastigheten. Härefter skulle köpebrev upprättas. Det säljande bolaget lät emellertid upprätta köpebrev med den preliminära köpeskillingen angiven, trots att säljaren var medveten om att detta inte var rätt belopp. Trots att det i och för sig förelåg omständigheter som gjorde att köparen borde ha haft anledning att ifrågasätta beloppet, fann HD att det mot köparens bestridande inte kunde antas att han känt till att köpebrevet upptog felaktigt och för lågt belopp. På grund härav och då det inte ansågs strida mot tro och heder att utan insikt som nyss sagts göra köpebrevet gällande mot säljaren befanns köparen inte vara skyldig att erlägga mer än vad som angavs i köpebrevet.s. 584
50.I NJA 1985 s. 178, där en leverantör till ett köpande varv ställt in leveranserna till köparen p.g.a. köparens ekonomiska situation, hade köparen, som fört förhandlingar med svenska staten om medel till tryggande av verksamheten där man träffat en rekonstruktionsuppgörelse, härefter skickat ett brev till säljaren där det angavs att ”ytterligare kapital tillskjutits varvet, så att verksamheten nu har tryggats för framtiden”. Brevet föranledde säljaren att leverera varor till köparen. Staten beslutade sedermera att inte delta i rekonstruktionen och köparen försattes i konkurs. I målet var det inte visat annat än att varvsledningen hyste den övertygelsen att överenskommelsen utgjorde en de facto bindande utfästelse. HD fann här att avtalet ”under sådana förhållanden … inte heller med stöd av 33 §” AvtL kunde förklaras ogiltigt. En tillämpning av tro och heder-bestämmelsen skulle sålunda ha krävt att varvsledningen, medveten om det felaktiga i att rekonstruktionen inte var tryggad, hade utnyttjat leverantörens tro om motsatsen.s. 585
51.33 § AvtL har också i NJA 1986 s. 748 varit föremål för prövning, efter det att HD i NJA 1985 s. 373 beviljat prövningstillstånd för prövning i HovR eftersom det bedömdes vara av vikt för rättstillämpningen att frågan prövades. Fallet avsåg en handling enligt vilken en person i direkt anslutning till en krock mellan två personbilar påtog sig hela ansvaret för skadorna på den andra bilen. Beträffande omständigheterna vid handlingens tillkomst kunde konstateras att krocken endast givit upphov till lindrigare skador på bilarna och att utfärdaren av handlingen såvitt framgick av utredningen inte genom krocken till följd av chock eller annan orsak försatts i sådant sinnestillstånd att han inte kunde klart bedöma den uppkomna situationen. Dessa omständigheter kunde inte anses vara av sådan beskaffenhet att 33 § AvtL skulle tillämpas. Utfärdandet av handlingen hade vidare lett till att polis inte hade tillkallats och i förlängningen till att någon prövning av vållandefrågan inte gjorts genom en polisutredning. Eftersom detta berott på utfärdarens eget agerande kunde inte heller den omständigheten att det inte blivit utrett vem som varit vållande till krocken tillmätas betydelse vid en tillämpning av 33 § AvtL.s. 585
52.I NJA 1989 s. 505 prövades om det stred mot tro och heder för hyresvärden att åberopa att en lokalhyresgäst sagt upp hyresavtalet i avsikt att få till stånd en förlängning av avtalet på ändrade hyresvillkor utan att begära förlängning när hyresvärden varit införstådd med syftet med uppsägningen. Vid bedömning av vilken uppfattning hyresvärden haft om hyresgästens avsikter fäste HD, som fastställde HovR:ns dom, betydande vikt vid reglerna i 12 kap. JB om uppsägning för omförhandling, där det kunde konstateras att även dessa regler kan leda till att hyresgästen måste flytta om parterna inte kan enas om villkoren för en förlängning av avtalet. Hyresgästen hade dock — enligt egen utsago — inte haft för avsikt att flytta oavsett förhandlingsresultat. Det var emellertid enligt HD, mot bakgrund av reglerna i JB, naturligt för hyresvärden att utgå ifrån att uppsägningen ytterst kunde leda till avflyttning. Såvitt framgick av bevisningen hade hyresvärden också haft denna uppfattning. Det kunde därför inte anses strida mot tro och heder att göra gällande hyresgästens rättshandling som en uppsägning för avflyttning.s. 586
53.33 § AvtL åberopades i NJA 1996 s. 3 av två låntagare som tecknat lån i bank för köp av konvertibla skuldebrev i det bolag där de var anställda. HD fann emellertid att det inte fanns något skäl att tillämpa 33 § i det aktuella fallet (se om fallet nedan under 36 § AvtL, avsnitt 1.5.6.6). 1.5.5.2 Förutsättningsläran I NJA 1981 s. 269 uttalade HD att ”där en förutsättning varit väsentlig för part och detta också insetts eller bort inses av motparten, torde — låt vara i snäv omfattning — rättslig betydelse kunna tillerkännas förutsättningar, och detta även på det sättet att förutsättnings bristande kan medföra att avtal förklaras ej vara gällande”och att det dock bör krävas ”att särskilda omständigheter föreligger som gör detta lämpligt och rimligt”.s. 586
54.I NJA 1985 s. 178 hade en leverantör till ett köpande varv ställt in leveranserna till köparen pga. köparens ekonomiska situation som lett till bl.a. betalningsinställelse. Köparen, som fört förhandlingar med svenska staten om medel till tryggande av verksamheten där man träffat en rekonstruktionsuppgörelse, hade härefter skickat ett brev till säljaren där det angavs att ”ytterligare kapital tillskjutits varvet, så att verksamheten nu har tryggats för framtiden”. Brevet föranledde säljaren att leverera varor till köparen. Staten beslutade sedermera att inte delta i rekonstruktionen och köparen försattes i konkurs. HD fann att köparen inte gjort sig skyldig till svek och att 33 § AvtL inte kunde tillämpas. I sista hand hade säljaren åberopat 36 § AvtL alternativt förutsättningsläran. HD anförde här beträffande valet mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran att när det ”görs gällande att avtalet som sådant är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar vid avtalets ingående, ligger det närmast till hands att först pröva om ogiltighet föreligger enligt förutsättningsläran”. Vid tillämpning av läran konstaterade HD att utgångspunkten måste vara att en part själv står risken för att hans förutsättningar brister. Enligt HD hade köparen emellertid haft ett särskilt ansvar för att påståendet om att företagets ekonomiska kris var överstånden var väl underbyggt och man hade också haft bättre möjligheter att bedöma om rekonstruktionsavtalet var hållbart. Till detta kom att köparen ingett säljaren en ”överdriven föreställning om hur pass definitiv den träffade rekonstruktionsuppgörelsen var och på så sätt försvagat deras incitament att själva företa en bedömning av uppgörelsens villkor och närmare innebörd”. Enligt HD talade dessa omständigheter ”med sådan styrka för att varvet skall bära risken av att den för parterna gemensamma förutsättningen, att en hållbar uppgörelse om kapitaltillskott förelåg, var felaktig” så att säljaren skulle anses ej bunden av avtalet.s. 586
55.I NJA 1996 s. 410 hade ett bolag i samband med köp av en fastighet ingått ett låneavtal med en bank enligt vilket bolaget till säkerhet för lånet skulle lämna blivande pantbrev i fastigheten. Till följd av att fastigheten visade sig ej vara registerfastighet och säljarens lagfartsansökan förklarades vilande, bifölls inte ansökan om inteckning i fastigheten. Banken erhöll därför inte avtalad och förutsatt säkerhet. Efter det att bolaget försatts i konkurs önskade banken med stöd av förutsättningsläran att lånet skulle gå åter, där förutsättningen varit att pantbrev skulle kunna tas ut i fastigheten. HD uttalade här att av bl.a. ”NJA 1981 s. 269 och 1985 s. 178, jfr t.ex. 1957 s. 770 och 1974 s. 508” den slutsatsen kunde dras att ”ogiltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmän förutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas. Förutsättningsläran kan med andra ord ses som ett komplement till främst avtalstolkning och ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.” I det enskilda fallet konstaterade HD att säkerhet skulle lämnas enligt ett uttryckligt avtalsvillkor, att följden av en underlåtenhet att uppfylla avtalsvillkoret också reglerades i avtalet och att denna följd var att avtalet kunde hävas. Att säkerheten inte överlämnades utgjorde därför ett kontraktsbrott, vilket också skulle ha varit fallet om överlämnad pant hade varit ogiltig. Mot denna bakgrund saknades utrymme att tillämpa förutsättningsläran.s. 587
56.I NJA 1989 s. 614 hade makarna vid äktenskapsskillnad ingått avtal om att makan vid makens död skulle erhålla hälften av makens efterlevandepension. Förordnandet visade sig vara omöjligt att förverkliga eftersom det stred mot försäkringsgivarens avtalsvillkor. Makan åberopade bl.a. förutsättningsläran för att maken skulle åläggas en annan förpliktelse. HD konstaterade att förutsättningsläran i rättspraxis hade kommit till användning när part påstått att han inte är bunden av en rättshandling. Det kunde också enligt HD förekomma att läran används för jämkning av en avtalsförpliktelse. Mot bakgrund av införandet av 36 § AvtL och de möjligheter den bestämmelsen ger saknades det enligt HD anledning att i rättstillämpningen ge förutsättningsläran en mera vidsträckt tillämpning. HD konstaterade vidare att makans talan i realiteten innebar ett krav om ersättning enligt det positiva kontraktsintresset och prövade därför även om förutsättningsläran kunde läggas till grund för ett sådant anspråk. Härvid konstaterades att man överlag varit negativ till en sådan tillämpning i den rättsliga doktrinen och att det fann möjligheter att erhålla sådant skadestånd ”när det är fråga om kontraktsbrott liksom möjligen också i vissa kvalificerade fall av s.k. culpa in contrahendo”. Mot den bakgrunden fann HD att det inte fanns anledning att vidareutveckla läran så att den som gör gällande ogiltighet eller jämkning med stöd av läran också ges rätt att erhålla skadestånd enligt det positiva kontraktsintresset.s. 587
57.I NJA 1997 s. 5 lät en bostadsrättsförening uppföra 225 lägenheter, där tanken var att alla skulle säljas som bostadsrätter. En bostadsrättslägenhet köptes av en person. Året efter ingicks en överenskommelse mellan föreningen och några intressenter enligt vilken 215 av lägenheterna köptes av intressenterna och sedan hyrdes ut. Köparen av lägenheten hävde sedermera köpet och gjorde gällande att avtalet var ogiltigt till följd av att hon ingått avtalet under felaktiga förutsättningar. HD fann att det hade varit en väsentlig förutsättning för köparen att hon erhöll en lägenhet i bostadsrättsmiljö, att hon inte skulle ha ingått bostadsrättsavtalet om hon kunnat förutse hur förhållandena skulle utvecklas samt att föreningen måste ha insett detta. Angående relevansprövningen anförde HD att en situation där det får anses lämpligt och rimligt att lägga risken för att en förutsättning slår fel på motparten är när en part — i detta fall föreningen — ”vid sitt agerande … uppträtt på ett sätt som är klandervärt”. HD fann dock att föreningens agerande haft till syfte att föreningen skulle kunna fortleva trots den drastiskt minskade efterfrågan på bostadsrätter och att de som tecknat sig för lägenheter inte skulle drabbas av extra kostnader, något som medförde att föreningen inte kunde lastas för att förutsättningen brast.s. 588
58.Möjligheterna att ogiltigförklara en rättshandling med stöd av förutsättningsläran prövades också i NJA 1999 s. 575, där en bank, efter att till följd av svek felaktigt ha antagit att det på ett företags konto fanns medel som täckte betalning, utfört en betalning för företagets räkning till en betalningsmottagare som emottagit beloppet i god tro. Här anförde HD att det med tillämpning av förutsättningsläran någon gång kan, ”efter en objektiv bedömning, anses lämpligt och rimligt att lägga risken för att en förutsättning slår fel på motparten”. Enligt HD förelåg inga sådana omständigheter i det aktuella fallet. Den omständighet HD fäste särskilt avseende vid var här att betalningsmottagaren saknat ”överblick över de förhållanden som inverkade på betalningen”.s. 588
59.I NJA 1999 s. 793 hade en bank A överfört ett belopp från ett företags, D, konto i en annan bank B till ett annat företags, C, konto i A. Härefter hade B vägrat godta överföringen, varför A dels debiterade C:s konto och vägrade utbetala beloppet. Som grund för att A skulle anses ha haft rätt att agera på så sätt åberopades bl.a. att A inte blivit betalningsskyldig gentemot C eftersom bankens förutsättning att den skulle erhålla valuta brustit och C med hänsyn till omständigheterna är närmast att bära risken för detta. HD konstaterade att det stod klart att A:s åtgärder ägt rum under den bestämmande förutsättningen att B skulle acceptera överföringen och att C insett detta. Utgångspunkten måste emellertid enligt domstolen vara att det var A:s sak att hos B kontrollera att B godtog överföringen. Eftersom A underlåtit att utföra denna kontroll krävdes enligt HD starka skäl för att risken skulle anses falla på C och inte på A. Ett sådant skäl kunde enligt domstolen vara att C känt till att företaget D inte disponerade över medel som räckte till betalningen, något som emellertid inte kunde styrkas. Ett annat skäl skulle enligt HD ha kunnat vara att C eller D lämnat uppgifter till den ansvarige tjänstemannen på A som föranlett denne att underlåta den kontroll som bort ske innan kontot krediterades. Att så skett hade emellertid inte ens påståtts.s. 588
60.I NJA 2004 s. 682 förde HD ett resonemang som antyder en tillämpning av förutsättningsläran. Här anfördes som en utgångspunkt för prisbestämning vid uppdragsavtal att part är berättigad till skäligt pris om annat inte följer av avtalet. Har parterna avtalat om ett lägre pris än vad som kan anses vara skälig ersättning kan detta bero på att uppdragstagaren explicit eller implicit utgått från vissa faktiska förutsättningar. Även om dessa förutsättningar inte tas in i avtalet kan förutsättningen enligt HD ha varit så ”väsentlig och synbar att den skall beaktas vid tillämpningen av avtalet”. Visar det sig sedermera att förutsättningen var oriktig eller om den efter avtalsingåendet brister, så kan uppdragstagaren ha rätt till högre ersättning än den avtalade. 1.5.5.3 Andra grunder för ogiltighet Avtalslagens ogiltighetsgrunder är naturligtvis inte uttömmande. Särskilda problem kan härvid uppkomma vid fastighetsköp i fall där köparen redan erhållit lagfart på egendomen. Problemen är emellertid endast delvis av avtalsrättslig karaktär och delvis av processuell karaktär. I NJA 1986 s. 205 prövades om ett medgivande om återgång av ett fastighetsförvärv alltid skall godtas av domstolarna. HD konstaterade här att mål rörande fastighetsförvärvs ogiltighet generellt är dispositiva tvistemål. Emellertid konstaterades att ”annars dispositiva mål kan innehålla indispositiva moment, vilka domstolen alltså har att underkasta en mer eller mindre långtgående officialprövning”, där bl.a. på fastighetsrättens område hänsynen till tredje man och till allmänna intressen gör sig gällande ”på ett sätt som kan begränsa parternas dispositionsfrihet.”. Vid just återgång p.g.a. hävning eller ogiltighet blir effekterna i flera hänseenden andra än om fastigheten måste återköpas av den ursprungliga säljaren, bl.a. avseende lagfartskedjan, skyldigheten att utge stämpelskatt och ställningen för tredje man som efter det ursprungliga förvärvet förvärvat panträtt, nyttjanderätt eller servitut i fastigheten. Enligt HD fick övervägande skäl anses tala för att en domstol inte utan vidare skulle godta ett medgivande av ett yrkande om att en fastighetsöverlåtelse skall annulleras, även om någon längre gående undersökningsplikt inte borde vila på domstolen. Det var emellertid inte acceptabelt att domstolen medverkade till en dom på återgång eller hävning när det omedelbart framgick att de rättsliga förutsättningarna för en sådan dom vid bestridande saknades. I avgörandet konstaterades att ett underförstått villkor om köpeskillingens erläggande som inte blivit uppfyllt inte kunde föranleda hävning, eftersom ett sådant villkor enligt 4 kap. 3 § 1 JB måste tas in i köpehandlingen. Däremot kunde det tänkas att en rättsligt underbyggd talan om köpets overksamhet till följd av oriktiga eller bristande förutsättningar beträffande köparens möjlighet att finansiera köpet eller beträffande de fördelar köparen skulle dra av förvärvet skulle kunna gillas. Talan härom ansågs dock av HD inte vara rättsligt underbyggd. I NJA 1993 s. 319 var frågan likaledes om domstolen skulle acceptera en återgång av ett fastighetsköp efter det att köparen, ett handelsbolag, erhållit lagfart. Här hade ett antal privatpersoner sålt en fastighet till ett av dem ägt handelsbolag på inrådan av en skatteexpert för att härigenom uppnå skattemässiga fördelar. Emellertid visade det sig att försäljningen fick förödande skattekonsekvenser för säljarna, varför överlåtelsen kom att helt motverka sitt enda syfte. HD fann här att ”den avgörande förutsättningen för transaktionen har på detta sätt brustit utan parternas förskyllan. I denna speciella situation får en oriktig förutsättning beträffande skatt anses kunna grunda ogiltighet enligt allmänna rättsgrundsatser (jfr även om gåva NJA 1982 s. 493, särskilt s. 496)”. HD torde här närmast syfta på ogiltighet till följd av en tillämpning av förutsättningsläran. Beträffande den processuella frågan fann HD att talan i detta fall var så väl rättsligt underbyggd att det inte kunde anses föreligga hinder mot att bifalla köpets ogiltighet. Se om eventuella begränsningar i avtalsfriheten även NJA 1998 s. 99 (nedan under hävning).s. 588
61.Ett avtal eller avtalsvillkor som strider mot konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § konkurrenslagen är ogiltigt enligt 7 § i samma lag. I NJA 2004 s. 804 bedömdes om en klausul som tillkommit genom sådant förbjudet samarbete skulle anses ogiltig också när klausulen använts av en part i ett följdavtal med tredje man. Enligt HD är det inte möjligt att besvara frågan generellt utan svaret får bero ”bl.a. av vilken koppling som finns mellan det förbjudna avtalet och följdavtalet samt av vilken vikt som i det enskilda fallet skall ges åt det offentligrättsliga intresset av en fungerande konkurrens”. I fallet avsåg bedömningen en klausul som gav elbolag rätten att justera priset upp eller ner ”om leverantörens kostnader skulle ändras genom ny eller ändrad lagstiftning eller förordning eller genom annan åtgärd från det allmännas sida” som en köpare av elkraft menade var ogiltig till följd av att den tillkommit genom ett förbjudet samarbete mellan elbolagen. Samarbetet gav emellertid enligt HD inte upphov till ett mellan de samarbetande parterna gällande avtal eller bindande beslut och gav därför inte heller upphov till sådana rättsliga verkningar som träffades av ogiltighet enligt 7 § konkurrenslagen. Av lydelsen av 7 § fick vidare anses framgå att endast avtal eller avtalsvillkor som omfattas av förbudet i 6 § träffas av ogiltighet. Enligt HD borde därför utgångspunkten vara att ”avtal eller avtalsvillkor i sig måste strida mot 6 § för att träffas av ogiltighet”. Eftersom omständigheterna i det aktuella fallet inte var sådana att anledning till frångående av denna huvudregel förelåg, fann HD att det saknades anledning att ta ställning till om branschöverenskommelsen stred mot 6 §. HD fann till sist att klausulen i parternas avtalsförhållande, betraktad isolerad, inte kunde vara förbjuden enligt 6 §. 1.5.6 Oskäliga avtalsvillkor 1.5.6.1 Skiljeklausuler Ett stort antal avgöranden från HD avseende en eventuell tillämpning av generalklausulen i 36 § AvtL har rört giltigheten av skiljeklausuler. I tre av dessa avgöranden — NJA 1981 s. 711, NJA 1982 s. 800 och NJA 1983 s. 510 — hade avtalen ingåtts mellan å ena sidan en näringsidkare och å andra sidan en konsument. I det förstnämnda avgörandet, NJA 1981 s. 711, hade konsumenten ingått ett entreprenadavtal om uppförande av småhus. HD fäste här inledningsvis avseende vid att det redan i förarbetena till 36 § AvtL (se SOU 1974:83, s. 188 ff. och prop. 1975/76:81, s. 147) anförts att skiljeklausuler i relationen näringsidkare-konsument ofta väcker betänkligheter, vilket främst beror på kostnaderna för förfarandet som kan utgöra en tung börda för konsumenten. Risken för kostnader kan i sin tur leda till att konsumenten inte vågar annat än att avstå från att söka göra sin rätt gällande. Häremot kunde dock i viss utsträckning vägas att skiljeförfarande är speciellt lämpade att avgöras genom skiljedom till följd av att tvisterna ofta är tekniskt komplicerade. Synpunkten ansågs dock mindre framträdande när avtalet avser uppförande av småhus. HD tillade också att Marknadsdomstolen något år tidigare funnit att sådana villkor var oskäliga enligt 1971 års lag om förbud mot oskäliga avtalsvillkor samt att det framförhandlade standardavtalet ABS 80 inte innehöll en skiljeklausul. Med anledning härav befanns klausulen oskälig och den lämnades därför utan avseende. Även NJA 1982 s. 800 avsåg avtal om uppförande av småhus. Skillnaden var dock att näringsidkaren var ett mindre företag. HD konstaterade att man i 1981 års avgörande funnit skiljeklausuler i sådana avtal oskäliga och att de därför skulle lämnas utan avseende. Enligt HD gällde skälen härför även om näringsidkaren var ett mindre företag. Utgången blev däremot en annan i NJA 1983 s. 510, som också avsåg avtal om uppförande av småhus. Här föreskrevs i skiljeklausulen emellertid att näringsidkaren skulle svara för skiljemannakostnaderna utom när beställaren helt eller delvis förlorade tvisten, då beställaren kunde åläggas att svara för högst 10 procent av skiljemannakostnaderna, dock aldrig mer än vad som motsvarar hälften av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde vid tvistens anhängiggörande. Enligt HD borde klausulen uppfattas så, att den begränsade beställarens kostnadsansvar inte blott parterna emellan utan också i förhållande till skiljemännen, som genom accept av skiljemannauppdragen fick anses ha godtagit att beställaren inte kunde åläggas att betala mer av skiljemannakostnaderna än som följde av begränsningsregeln. Enligt HD framgick vidare av klausulen att den utgjorde en maximibestämmelse och att man inom ramen för klausulen skulle tillämpa vanliga regler om kostnadsfördelning. Klausulen gjorde det sålunda möjligt för konsumenten att med ”tämligen stor säkerhet i förväg uppskatta de kostnader som högst kommer att drabba honom”. Det kunde mot denna bakgrund inte anses att klausulen var oskälig.s. 590
62.Verkan av en skiljeklausul har också prövats i tvist mellan ett fackförbund och medlem i förbundet (NJA 1982 s. 853). Här prövades, i en tvist mellan förbund och medlem om den senares rätt att utträda ur förbundet, skäligheten i en klausul som föreskrev att tvister bl.a. mellan förbund och enskild medlem skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän med en nämnd bestående av fem skiljemän, där ordföranden skulle utses av parterna gemensamt eller, om enighet inte kunde uppnås, av LO:s landssekretariat. Den avgörande frågan var om bestämmelsen uppfyllde kraven på rättssäkerhet. HD fann här att bestämmelsen var ägnad att inge allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, bl.a. till följd av att det i LO:s kommentarer till bestämmelsen angavs att skälet till den särskilda ordningen för utseende av femte skiljeman var behovet av att person utsågs som uppfyllde kraven på speciella kunskaper om ”den fackliga rörelsen, dess uppbyggnad och synsätt”. Härtill kom att det av LO:s kommentarer till normalstadgan uttalades att fackföreningsrörelsens ”principiella inställning till utträdesrätt för medlem ur ett fackförbund är den, att sådan rätt saknas", något som medförde att klausulen i vart fall inte kunde godtas, eftersom den som skulle utse den femte skiljemannen ”redan från början givit uttryck för sin principiella inställning till den grundläggande tvistefrågan”. Den generella frågan om skäligheten i en skiljeklausul med för skiljeförfaranden normalt kostnadsansvar för medlemmen berördes inte i domen. Här kan jämföras med NJA 1981 s. 1205, där enligt avtal tvister rörande en tjänstegrupplivsförsäkring skulle avgöras av en permanent skiljenämnd, där tre skiljemän skulle utses av två arbetsgivarorganisationer och tre ledamöter skulle utses av tre arbetstagarorganisationer och där ordföranden skulle utses av de övriga. HD fann här att denna klausul inte kunde föranleda åsidosättande enligt 36 § AvtL pga. nämndens sammansättning (och inte heller till följd av att nämnden var permanent). De huvudsakliga skälen för att sammansättningen inte kunde anses oskälig var enligt HD att det inte kunde antas att skiljenämnden dominerades av intressen som var motsatta försäkringstagaren och att det härvid var av betydelse att intressebalans skapats genom att lika många ledamöter utsågs av arbetstagar- och arbetsgivarsidan. Härtill kom enligt HD att det inte fanns ”någon anledning till antagande att vid prövningen av enskilda ärenden åtskillnad görs mellan organiserade och oorganiserade arbetstagare”.s. 591
63.I NJA 1986 s. 388 prövades skäligheten i en skiljeklausul i ett förlikningsavtal mellan en arbetsgivare och en anställd rörande bl.a. rätten till vissa patent. Talan kunde inte anses som en arbetstvist eftersom den främst avsåg privatpersonens rätt till ersättning för att han genom avtalet förlorat rätten att exploatera ett patent. Beträffande skäligheten i skiljeklausulen konstaterade HD att privatpersonens intresse i tvisten var av kommersiell natur, att klausulen klart framgick av avtalet mellan parterna och att avtalet tillkommit efter ingående förhandlingar där parterna varit företrädda av advokat. Det ansågs därför att privatpersonen i målet inte påvisat sådana förhållanden att han skulle anses inta en så underlägsen ställning som avtalspart att skiljeklausulen borde lämnas utan avseende.s. 592
64.Skäligheten i en skiljeklausul har också bedömts i ett antal fall där ingendera parten varit konsument eller annan privatperson. I NJA 1992 s. 143 avsåg tvisten skäligheten i en skiljeklausul i ett avtal mellan ett byggbolag och en bostadsrättsförening. Här uttalade HD att det i allmänhet får godtas att skiljeförfarande tillämpas som tvistlösningsform vid entreprenadtvister också mellan byggbolag och bostadsrättsföreningar. Det huvudsakliga skälet härtill var enligt HD att kostnadsrisken är utspridd på ett kollektiv och därför spelar betydligt mindre roll än för enskilda konsumenter. I den aktuella skiljeklausulen hade emellertid avtalats att bostadsrättsföreningen inte skulle utse sin skiljeman utan att denne skulle utses av Svenska kommunförbundet. HD fann här att den omständigheten att ”föreningen ensidigt avtalat bort en så väsentlig rätt som att utse skiljeman i ett skede då föreningen i praktiken knappast kan ha förvärvat någon egentlig självständighet i förhållande till bolaget medför att skiljeklausulen får anses oskälig och därför bör lämnas utan avseende.” Klausulen frånkändes emellertid inte giltighet eftersom byggbolaget förklarat att föreningen fritt skulle få utse skiljeman efter eget val om HD kom fram till att klausulen var oskälig.s. 592
65.Enligt förarbetena till 36 § AvtL bör skiljeklausuler i avtal mellan jämställda näringsidkare i regel inte kunna jämkas (se prop. 1975/76:81, s. 147). Skäligheten i skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare har prövats vid ett antal tillfällen. I NJA 1979 s. 666 hade två näringsidkare avtalat att tvister skulle "avgöras enligt svensk lag efter säljarens val av svensk allmän domstol eller genom skiljedom enligt lag". Säljaren var här ett etablerat företag med stor erfarenhet av affärsförhållanden, medan köparen enligt HD ”hade begränsade ekonomiska möjligheter och var oerfaren i fråga om handelsavtal av” ifrågavarande art. Köparen var vidare ”angelägen om att erhålla de beställda varorna och hade inte något annat svenskt företag att vända sig till”. Av betydelse för bedömningen var enligt HD att klausulen gav den starkare parten rätt att ensidigt bestämma om skiljeförfarande skulle användas eller inte. Härtill kom att klausulen intagits i ett på baksidan av offert och orderbekräftelse tryckt formulär med allmänna villkor och inte berörts i samband med avtalsingåendet. Mot denna bakgrund befanns klausulen oskälig. Samma bedömning gjordes i NJA 1987 s. 639, där parterna ingått ett handelsagentavtal med en skiljeklausul som tydligt framgick av avtalet. Av utredningen framgick att huvudmannen var ett relativt litet bolag som sålde hus. Beträffande agenten stod det klart att hon slutit det skriftliga avtalet i egenskap av näringsidkare, att hon inte var näringsidkare vid tiden för avtalsingåendet utan då hade en tillfällig vikariatsanställning på annat håll, att hon ”var väsentligen hänvisad till agenturen för sin försörjning” och att hon verkade ha saknat erfarenhet av avtal av aktuellt slag. Hon hade också enligt HD i vissa avseenden intagit ”en föga självständig ställning i förhållande till bolaget; bl.a. hade bolaget hyreskontrakt och telefonabonnemang till den lokal där hon drev verksamheten”. Enligt HD framgick härav att avtalet skilde sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare och närmast företedde vissa likheter med ett anställningsavtal, varför agenten fick anses vara i behov av samma skydd som en konsument mot en skiljeklausul med den kostnadsrisk den innebar.s. 592
66.Utgången blev emellertid en annan i NJA 1984 s. 229, där tvisten avsåg en skiljeklausul i ett avtal om företagsförsäkring mellan ett försäkringsbolag och en näringsidkare, där den senares ställning från ekonomisk synpunkt befanns inte i mera avsevärd grad skilja sig från en konsuments. Här fann HD att utgångspunkten är att skiljeklausuler inte är oskäliga i försäkringsavtal av aktuellt slag. Härvid fästes avseende vid att skiljeförfarande normalt är ägnat att leda till ”sakkunnig, opartisk och snabb prövning” och vid att lagstiftaren inte ställt sig negativ till att vissa försäkringstvister med konsumenter på ena sidan prövas genom skiljeförfarande. Det som emellertid kunde leda till oskälighet var enligt HD om näringsidkarens ekonomiska underlägsenhet medförde att kostnadsrisken i ett skiljeförfarande i jämförelse med motsvarande risker i vanlig rättegång ledde till en annan bedömning. Här fann emellertid HD att risken att behöva ersätta skiljemännens kostnader uppvägdes av behovet i en rättegång av att förete kostsam sakkunnigbevisning i flera instanser som kunde undvaras eller avsevärt begränsas i en skiljetvist med sakkunniga skiljemän. Inte heller kostnadssynpunkter kunde därför anses medföra att skiljeklausulen var oskälig mot näringsidkaren.s. 593
67.Skiljeklausuls skälighet har också prövats i ett franchiseförhållande. I NJA 1992 s. 290 anförde HD att det inte finns skäl att generellt lämna en skiljeklausul i ett franchiseavtal utan avseende. Det huvudsakliga skälet härför är enligt HD att ett avtal om franchise är av utpräglat kommersiell natur där affärsmässiga överväganden styr. Detta överväger generellt att franchisetagaren intar en i vissa avseenden underlägsen ställning, exempelvis genom att denne endast har valet att acceptera avtalet på de villkor som accepterats av andra franchisetagare eller att avstå från avtal och genom att franchisetagarens ekonomiska resurser ofta är mer begränsade än motpartens. En skiljeklausul kan dock enligt HD vara oskälig om ”avtalet har likheter med ett anställningsförhållande eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett skiljeavtal”. Att så är fallet framgår av ovan refererade NJA 1987 s. 639 och NJA 1979 s. 666. 1.5.6.2 Borgen I NJA 1997 s. 524 hade en privatperson ingått borgen för dotterns sambos avtal om leasing av en lastbil. Kort tid efter borgensavtalet krävdes privatpersonen på en stor summa pengar av leasegivaren. Vid bedömningen av om borgensåtagandet skulle jämkas med stöd av 36 § AvtL fäste HD avseende vid att det i allmänna råd rörande borgensåtaganden som tagits fram av Finansinspektionen en tid efter borgensåtagandet underströks vikten av att borgensmannen informerades om innebörden av åtagandet. HD fäste också avseende vid att privatpersonen inte gått i borgen i vinningssyfte, att hon inte själv deltog i rörelsen, att hon haft visst fog för uppfattningen att åtagandet endast avsåg ett förhållandevis litet restbelopp samt att bestämmelsen som utgjorde grunden för betalningskravet varit undanskymd och avfattad på ett sådant sätt att hon svårligen kunde förutse att den skulle kunna utlösa betalningsskyldighet av den aktuella storleken. Skadeståndskravet om ca 450 000 kr jämkades därför ned till 50 000 kr.s. 593
68.I NJA 1999 s. 408 hade två privatpersoner ingått s.k. skötselborgen för ett lån givet till ett av dem genom annat bolag ägt fastighetsbolag. Enligt HD:s majoritet (3 JustR) måste det ha framstått som uppenbart för banken att personerna ”inte på långt när” skulle kunna återbetala lånet själva om de krävdes på betalning. Banken ansågs därför ha agerat i strid mot Finansinspektionens allmänna råd om borgen, där det då angavs att en skötselborgen borde accepteras ”endast om en kreditprövning av borgensmannen ger vid handen att borgensåtagandet inte är oskäligt med hänsyn till borgensmannens betalningsförmåga”. Eftersom borgensförbindelserna måste anses oskäligt betungande för borgensmännen, borde deras betalningsskyldighet jämkas.s. 594
69.I NJA 1983 s. 332 hade en köpare av ett varuparti tecknat borgen för säljarens förpliktelser gentemot dennes leverantör. Banken tillät, utan köparens kännedom, ändringar i varubeskrivningen i rembursen, så att de varor rembursen avsåg väsentligt avvek från beteckningen i den ursprungliga rembursen och menade att man haft stöd härför i ett avtalsvillkor. HD konstaterade att bankens tolkning av avtalsvillkoret skulle ha medfört att borgensmannen skulle ha blivit betalningsskyldig enligt borgensförbindelsen, trots att de varor som skulle levereras väsentligt avvek från de varor borgensmannen faktiskt köpt. Villkoret befanns oskäligt med hänsyn till att det avvek från vad andra banker tillämpade vid ingående av rembursförbindelser, att villkoret utformats av banken, att banken intagit en överlägsen ställning och att villkorets närmare innebörd inte diskuterats mellan parterna. 1.5.6.3 Långvariga avtal I NJA 1979 s. 731 önskade upplåtaren av arrende att arrendeavgiften för ett 49-årigt arrendeavtal skulle jämkas i höjande riktning. HD, som fastställde HovR:ns dom, fann att varken den långa arrendetiden eller ortens pris för jämförliga bostadsarrenden utgjorde skäl för höjning av arrendeavgifterna. Också NJA 1983 s. 385 rörde ett 49årigt arrendeavtal. Enligt avtalet skulle den årliga arrendeavgiften uppgå till 30 kr kontant och ”100 kg höstvete efter ett pris av den notering, som gäller den 1 jan. samma år arrendet betalas i förskott”. Vid tiden för avtalsingåendet 1950 motsvarade avgiften ortens pris för jämförliga arrenden. Avsikten med knytningen till priset på höstvete hade varit att kompensera jordägaren för en försämring av penningvärdet. Prisutvecklingen på höstvete hade emellertid varit betydligt sämre än den allmänna prisutvecklingen, så att arrendeavgiften framstod som ”anmärkningsvärt låg”. HD anförde att det fick antas att det funnits en begränsad erfarenhet av indexklausuler 1950 och att jordägaren därför inte kunnat förutse att indexklausulen skulle visa sig olämplig för sitt ändamål. På grund av det anförda borde arrendeavgiften enligt HD jämkas enligt 36 § avtalslagen.s. 594
70.I NJA 1994 s. 359, som rörde ett år 1954 träffat avtal enligt vilket ett visst antal fastighetsägare för all framtid skulle vara befriade från årliga avloppsavgifter, uttalade HD som generell princip att det visserligen ofta föreligger skäl för jämkning av avtal som avser ett framtida tillhandahållande av tjänster utan att betalning skall ske eller som skall utföras mot viss fast ersättning. Det kan dock enligt HD inte anses att sådana avtal ”under alla förhållanden skall lämnas utan avseende eller jämkas och att de således skall betraktas som oskäliga i och för sig”. Skäl för jämkning ansågs dock ändå föreligga, eftersom det av senare va-lagstiftning följde att avgiftsskyldigheten för ägare av fastigheter anslutna till va-anläggningen skulle fördelas efter skälig och rättvis grund och att avtal om andra avgifter i strid med taxan i huvudsak var förbjudna samt att skillnaden mellan avgiftsfrihet och taxeenlig avgift med tiden kommit att bli allt större. 1.5.6.4 Friskrivningsklausuler I NJA 1979 s. 483 prövade HD bl.a. en klausul enligt vilken säljaren vid köp mellan kommersiella parter friskrev sig — med undantag för fall av grov vårdslöshet — från skyldighet att till köparen ”utge någon som helst ersättning vare sig för personskada, skada på egendom, som icke omfattas av avtalet, utebliven vinst eller annan förlust eller indirekt skada”. Klausulen befanns ej gynna säljaren på ett obilligt eller otillbörligt sätt. Vid bedömningen tog HD hänsyn bl.a. till att medlemmarna hos de organisationer som antagit bestämmelserna lika ofta intog säljar- som köparställning, till att möjligheten att bedöma de ekonomiska riskerna av ett garantiåtagande varit framträdande som motiv för friskrivningar av aktuellt slag samt till att köparen hade större möjligheter att genom försäkring skydda sig mot följdförluster. HD framhöll här att reglerna gällande konsumentförhållanden bör beaktas också vid prövning av frågan när ena parten är ett litet företag. Eftersom friskrivningsklausulen enligt då gällande konsumentköpsreglering inte var att betrakta som obillig eller otillbörlig i och för sig fordrades tungt vägande skäl för en annan bedömning i relationen mellan två näringsidkare.s. 595
71.I NJA 2000 s. 462 prövades giltigheten av en ansvarsfriskrivning vid befordran av person med flyg enligt vilken det gällde en tvåårig preskriptionstid för en skadeståndstalan som grundades på uppsåt eller grov vårdslöshet. Eftersom bestämmelsen överensstämde med en motsvarande bestämmelse i luftfartslagen (9 kap. 29 §) kunde den enligt HD därför inte från denna synpunkt anses oskälig.s. 595
72.I NJA 1983 s. 865 var ett sålt hus behäftat med ett dolt fel. Enligt en friskrivningsklausul överläts fastigheten ”i det skick den nu befinner sig”. Vidare föreskrevs att ”köparen har beretts tillfälle att utföra noggrann besiktning och förklarar sig i anledning härav avstå från all rätt att klandra köpet eller yrka nedsättning av köpeskilling under åberopande av att mark eller byggnad skulle avvika från vad som utfästs eller haft anledning räkna med vid köpet”. HD åsidosatte emellertid bestämmelsen med stöd av 36 § AvtL. De huvudsakliga skälen härför var att (i) fråga var om överlåtelse av ett bostadshus från en kommun till privatperson, (ii) att huset utannonserats på ett sätt som givit spekulanterna intryck av huset höll en god standard, (iii) att köparna därför haft avsevärt fog att utgå från att byggnaden i vart fall skulle vara i ett acceptabelt skick och (iv) att felen var grundläggande och omfattande.s. 595
73.I NJA 1985 s. 397 I prövades bl.a. om en ansvarsfriskrivning enligt vilken ansvaret för fel och brist som visade sig under garantitiden begränsades till att avse brist och fel som har sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören. Enligt tingsrätten, vars dom fastställdes av HD, torde bestämmelsen ha ”förestavats av ett allmänt önskemål att avtalsförhållanden av ifrågavarande slag skall kunna avvecklas inom en begränsad tid, avsevärt kortare än den allmänna preskriptionstiden.” Önskemålet ansågs gälla även fall där entreprenören var näringsidkare och beställaren konsument. Någon jämkning eller något åsidosättande ansågs det därför inte finnas anledning till. 1.5.6.5 Försäkringsvillkor I NJA 1989 s. 346 fann HD att ett avtalsvillkor om försäkringsgivares ansvar för stöld inte omfattade fall där s.k. falsk nyckel, d.v.s. en obehörigen framställd replik eller kopia av en originalnyckel, använts. Enligt försäkringsgivaren omfattades inte fall av aktuellt slag eftersom detta skulle öka risken för anmälningar om fingerade försäkringsfall, vilket av HD ansågs vara en rationell motivering som föranledde att villkoren inte kunde anses vara oskäliga i sig. Varken innehållet i villkoren eller omständigheterna vid avtalets tillkomst var enligt HD sådana att skäl för jämkning förelåg. Därför återstod att pröva om jämkning skulle ske med hänsyn till senare inträffade förhållanden. Enligt HD tedde det sig sannolikt att försäkringstagaren, om han hade föreställt sig att stöld av det inträffade slaget inte skulle omfattas av villkoren, skulle ha avstått från att deponera nycklarna hos ett bevakningsföretag på sätt som skett ”eller att han på annat sätt skulle ha sörjt för skydd gentemot ett sådant tillvägagångssätt”. Deponeringen hade skett på direkt föranstaltande från försäkringsgivaren men det kunde inte läggas försäkringsgivaren till last att denne inte klargjort riskerna med förfaringssättet. Enligt HD fick emellertid förhållandet betydelse vid skälighetsbedömningen på så sätt att övervägande skäl fick anses tala för att villkoren var oskäliga gentemot försäkringstagaren och därför inte kunde åberopas som begränsning av ansvaret. Vad som utgjorde den efterföljande omständigheten som medförde ansvar är oklart.s. 596
74.Frågan om försäkringsvillkors giltighet avsåg i NJA 1992 s. 782 ett villkor enligt vilket försäkring började gälla dagen efter att betalning erlagts. I det aktuella fallet hade betalning enligt HD erlagts den 9 maj vilket var samma dag som brandskadan inträffat, varför försäkringen enligt sin lydelse inte gällde. Frågan var därför om skäl fanns att jämka villkoret så att skadan skulle ersättas enligt försäkringen när båda parter var näringsidkare. En grund härför kunde ha varit att försäkringsgivarens information rörande sista betalningsdag och verkan av för sent erlagd premie varit bristfällig. Emellertid hade försäkringstagaren företrätts av sakkunnigt ombud som fick antas ha haft fullt klart för sig villkorens innehåll, något som skulle tillräknas försäkringstagaren. Ett annat skäl för jämkning som åberopades av försäkringstagaren var att man genom postandet av betalningsordern visat en beredskap att erlägga premien och att detta borde föranleda att skadan skulle täckas av försäkringen. HD anförde här, med en motivering som avviker väsentligt från den i NJA 1989 s. 346, att en jämkning ”enbart av det skälet att en betalningstransaktion har inletts, skulle i själva verket innebära att man, utan att några särskilda omständigheter föreligger, vägrar att ta konsekvenserna av den avtalsfrihet som i detta hänseende råder utanför konsumentförsäkringslagens område”. Jämkningen skulle enligt HD ”närmare bestämt … ta sig uttryck i att domstolen kompletterar ett allmänt tillämpat standardvillkor med en regel som innebär att med betalning likställs visad betalningsvilja i form av en påbörjad betalningstransaktion trots att villkoret befunnits … anknyta till sedvanliga civilrättsliga principer”. Med anledning härav fann HD att grund saknades för att jämka försäkringsvillkoret.s. 596
75.I NJA 1994 s. 712 I och NJA 1994 s. 712 II prövades skäligheten i ett försäkringsvillkor som gav försäkringsgivaren i en grupplivförsäkring ensam beslutanderätt i frågan om parterna kunde anses ha varit sammanboende enligt försäkringsvillkorens mening. Vid denna bedömning beaktades särskilt ”— förutom att bestämmelserna har förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syftet att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt — att försäkringstagaren har möjlighet att anmäla sin sammanboende som förmånstagare; därmed kan han förhindra att försäkringsbolaget utövar sin rätt att slutligt avgöra om samlevnad enligt försäkringsvillkoren föreligger.” Enligt HD medförde denna omständighet att den ensidiga bestämmanderätten inte kunde anses oskälig. I NJA 1994 s. 712 III prövades skäligheten i att försäkringsgivaren förbehållit sig rätt att ensamt avgöra om den bevisning som åberopas rörande frågan om arbetslös arbetstagare, som villkor för försäkringsersättning, stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande var tillräcklig. HD fann här att försäkringstagaren eller dennes förmånstagare helt utestängdes från möjligheten att få bevisning i frågan prövad i rättslig ordning. HD fann därför att, ”trots att detta undantag förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syftet att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt”, bestämmelsen i den delen skulle lämnas utan avseende med stöd av 36 § AvtL.s. 597
76.I NJA 1980 s. 145 fördes ett resonemang som närmast kan karakteriseras som avtalstolkning men som ger ett exempel på en villighet att pröva avtalsbestämmelser utifrån skälighetsaspekter och parts befogade förväntningar (se nedan under skälighetsinriktad tolkningsmetod).s. 597
77.Ett något säreget fall är NJA 1982 s. 390, som rörde frågan om en försäkringstagare enligt en grupplivsförsäkring hade skriftligen meddelat försäkringsgivaren om ett förmånstagarförordnande. För att vara gällande som förordnande föreskrivs i 103 § FAL att det skall meddelas försäkringsgivaren, d.v.s. vara försäkringsgivaren till handa. Försäkringstagaren hade emellertid upprättat ett förordnande den 11 september och avlidit den 12 september och förordnandet hade inte inkommit till försäkringsgivaren den dagen och inte ens postats den dagen; det senare hade betydelse eftersom försäkringsgivaren anfört att man skulle ha beaktat handlingen om den hade postats den 12. HD anförde härvid att försäkringstagaren ”med de åtgärder han vidtog avsåg att till försäkringsbolaget överbringa ett skriftligt meddelande att” en viss person skulle vara förmånstagare enligt grupplivförsäkringen. ”Att han inte vidtog mer ändamålsenliga och tillförlitliga åtgärder bör godtas med hänsyn till vad som upplysts om hans sjukdomstillstånd vid tiden för åtgärderna och till att han kort tid efter dessa avled”. Till följd härav fann HD sålunda att ett giltigt förordnande ”under angivna särskilda förhållanden” fick anses ha skett. Grunden för detta åsidosättande av kravet i 103 § FAL angavs inte närmare. 1.5.6.6 Övriga fall I NJA 1994 s. 130 hade en bostadsrättsköpare ingått ett avtal enligt vilket ett företag med anvisningsrätt — som även var köparens arbetsgivare — hade rätt att anvisa ny bostadsrättshavare om köparen flyttade från lägenheten inom viss tid eller frånträdde sin tjänst inom samma period. Avtalet ansågs av köparen strida mot grunderna i en bestämmelse i bostadsrättslagen, enligt vilken villkor för medlemskap i en bostadsrättsförening var utan verkan om det innebar att den till vilken en bostadsrätt övergick skulle utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som enligt lagen gäller för inträde i en bostadsrättsförening, varför köparen ansåg att villkoret skulle åsidosättas. Av utredningen ansågs framgå att villkoret, som ingick i ett avtal mellan företaget och köparen, inte uppställts i föreningens intresse, utan motiverats av företagets intresse av att kunna erbjuda bostäder till sina anställda i syfte att underlätta rekryteringen av kvalificerad personal. Enligt HD framstod villkoret inte som något försök att kringgå lagbestämmelsen och det stred därför inte mot grunderna för bestämmelsen, varför det inte kunde anses oskäligt i sig.s. 597
78.I NJA 1984 s. 115 prövades skäligheten i en indexklausul som ingick som del i ett avtal om byggnadsentreprenad mellan en entreprenör och en konsument. HD uttalade här att en indexklausul vid byggnadsentreprenader ”i princip” får godtas. Eftersom den aktuella klausulen inte medförde krav på annat än faktisk kostnadshöjning kunde den inte sägas vara oskälig i sig. Den återstående frågan i målet var om jämkning skulle ske till följd av att entreprenören brustit i information rörande vid avtalsingåendet känd indexhöjning. Avtalet hade ingåtts mellan parterna 1 december 1977 och konsumenten hade då erlagt ett a conto-belopp till säkerhet för indexuppräkningen som skulle ske utifrån prisläget i november 1976. Vid avtalsingåendet innebar indexklausulen att uppräkning skulle ske med ett belopp som översteg a conto-beloppet. HD fäste här avseende vid att entreprenaden omfattade ett betydande antal hus, att arbetet varit utsträckt över betydande tid och att avtalen ingåtts under en lång tidsrymd. Dessa omständigheter medförde att konsumenten inte haft fog för att uppfatta entreprenörens tystnad som att indexökningen inte skulle överstiga a conto-beloppet. Härtill kom att konsumenten enligt egna uppgifter varit beredd att ingå avtalet även om indexklausulen medförde kostnader som översteg a conto-beloppet.s. 598
79.Här kan jämföras med NJA 1984 s. 280 som rörde frågan om konsumentens bundenhet av en indexklausul i ett entreprenadavtal. Här hade en representant för byggföretaget/säljaren vid ett informationsmöte lämnat uppgifter som gjorde att det bedömdes ha varit rimligt för de presumtiva köparna att utgå från att en indexhöjning, utöver ett à conto-belopp, kunde komma att uppgå till högst 2 000 kr. Enligt HD fick dessa lämnade uppgifter ”antas ha ingivit spekulanterna föreställningen att köpeskillingen skulle komma att hålla sig inom den av” representanten angivna ramen, något som denne borde ha insett. Vid denna bedömning fäste domstolen avseende vid att de presumtiva köparna ”uppenbarligen haft begränsade förutsättningar att bedöma indexfrågor” och att de mot denna bakgrund haft grundad anledning att betrakta representantens uppgifter som en ”tillförlitlig prognos, gjord med god kännedom om de faktorer som påverkar produktionskostnaderna vid småhusbyggande”. HD anförde härutöver att utredningen visade att representantens uppgifter saknat erforderlig underbyggnad. Det är dock oklart vilken självständig betydelse denna omständighet, om någon, hade för utgången. En köpare befanns till följd av uppgifterna ha saknat anledning att för egen del ytterligare undersöka innebörden av indexklausulen. På grund härav, och då köparen låtit sitt handlande bestämmas av uppgifterna, fann HD att byggföretaget/säljaren inte hade rätt att utkräva kompensation enligt indexklausulen utöver det inbetalade à conto-beloppet med tillägg av 2 000 kr. Om utfallet skall klassificeras som att indexklausulen jämkades (jfr Hellner, Högsta domstolen och avtalsrätten 1920–1989, i Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, del 2, s. 201 ff.) eller som att uttalandet kom att utgöra avtalsinnehåll som kompletterade indexklausulen torde vara av underordnad betydelse. Det som särskilt bör noteras i avgörandet är att konsumenten ansågs berättigad att förlita sig på representantens information, trots att informationen lämnats vid ett möte där konsumenten inte hade varit närvarande men där mäklaren närvarat och sedan vidarebefordrat informationen till konsumenten. Grunden för bundenheten uttrycktes av HD som att representanten ”måste ha insett att hans uppgifter kunde vidarebefordras på detta sätt”, varför betydelsen av uppgifterna fick bedömas på samma sätt som om de lämnats direkt till konsumenten.s. 598
80.NJA 2004 s. 804 avsåg bl.a. frågan om skäligheten i en prisjusteringsklausul som gav elbolag rätten att justera priset upp eller ner i enlighet med kostnadsändringen ”om leverantörens kostnader skulle ändras genom ny eller ändrad lagstiftning eller förordning eller genom annan åtgärd från det allmännas sida”. Någon prisjustering skulle enligt klausulen emellertid inte ske om hänsyn tagits till åtgärden från det allmänna vid bestämning av avgifterna i avtalet. Enligt HD framstod klausulen, som ingick i ett individuellt avtal mellan jämbördiga parter som ingåtts före konkurrenslagens ikraftträdande, med dess riskfördelning inte som en snedbelastning. Klausulen kunde därför inte anses oskälig ens om det bakomliggande samarbetet mellan elleverantören och andra elleverantörer skulle ha varit förbjudet enligt 6 § konkurrenslagen (se om denna bedömning ovan, avsnitt 1.5.5.3).s. 599
81.I ett fall, NJA 1982 s. 613, har HD prövat skäligheten i en handpenningsklausul vid köp av fast egendom enligt vilken den säljande privatpersonen vid den köpande privatpersonens avtalsbrott ägde ”häva köpet och erhålla samt behålla den överenskomna handpenningen som skadestånd”. Enligt HD kan ett sådant avtalsvillkor inte i och för sig anses oskäligt mot köparen. Emellertid kan det i det enskilda fallet föreligga omständigheter som medför att en jämkning är befogad. I målet fick enligt HD säljarens brådska med att få fram ett köpeavtal antas ha föranlett köparen att underteckna avtalet innan hon fått veta om banklån beviljades. Köparen hade vidare i nära anslutning till förhandlingarna underrättat säljaren om att hon inte kunde stå fast vid köpet. Dessa omständigheter ansågs av HD vara tillräckliga för att avtalsvillkoret skulle anses vara oskäligt.s. 599
82.HD har också prövat skäligheten i en klausul avtalad mellan leasegivare och leasetagare enligt vilken leasetagaren fått på sig överlåtet ”att utöva den rätt uthyraren har eller får gentemot leverantören på grund av avtalet med denne” (NJA 1988 s. 230). Ordalydelsen ansågs här innefatta en osäker rätt för leasetagaren mot leverantören. Enligt HD medförde klausulen en osäkerhet beträffande leasetagarens rätt att göra gällande felpåföljder gentemot leverantören och då särskilt beträffande skadeståndspåföljden, eftersom ordalydelsen gav vid handen att leasetagaren endast kunde åberopa leasegivarens skada och inte egen skada. Enligt HD var det emellertid möjligt att först vid tvist mellan leasetagaren och leverantören fastställa leasetagarens möjligheter till framgångsrik talan. Eftersom avtalet ingåtts mellan två jämbördiga näringsidkare fick villkoren emellertid vid en samlad bedömning anses inte vara oskäliga gentemot leasetagaren.s. 600
83.36 § AvtL har också åberopats i ett mål där fackförening valt teckna en kollektiv hemförsäkring med obligatorisk anslutning för medlemmarna och där en medlem menade att beslutet var oskäligt (NJA 1987 s. 394). Olägenheterna, som främst enligt medlemmen bestod i dubbelförsäkringssituationer, att KFL inte var tillämplig och att försäkringen var dyr, var emellertid enligt HD ”vare sig ekonomiskt eller eljest” av sådan omfattning att jämkning eller åsidosättande skulle ske.s. 600
84.I ett mål rörande banks kreditgivning åberopade två låntagare bl.a. 36 § AvtL till stöd för ett bestridande av betalningsskyldighet för lån som beviljats dem (NJA 1996 s. 3). Här hade låntagarna, som var anställda i ett bolag, upptagit lån för att finansiera köp av konvertibla skuldebrev i bolaget. De lånade beloppen hade betalats ut till bolaget som dock inte utfärdat några konvertibler och sedermera försatts i konkurs, varför banken krävde betalt för lånen. Betalningsskyldigheten bestreds bl.a. därför att banken enligt låntagarna brustit i kontroll av emissionsprospekt och senaste bokslut från bolaget. Det konstaterades dock att banken inte på något sätt medverkat i själva emissionen av konvertiblerna, att krediterna till de anställda beviljats efter individuella kreditprövningar och att det inte lämnats något generellt godkännande från bankens sida av konvertiblerna som säkerhet för lånen. Bankens begränsade uppdrag i samband med emissionen bedömdes inte innefatta att närmare än som faktiskt skett pröva emissionen. Någon grund för jämkning ansågs inte föreligga. HD uttalade rörande kraven på kreditprövning om banken har försummat att genomföra kreditprövningen på sätt som krävs, detta ”endast i undantagsfall” kan föranleda en befrielse från betalningsskyldighet närmast grundad på 36 § AvtL. Denna senare fråga var föremål för prövning i NJA 1999 s. 304. Här uttalade HD att utgångspunkten är att en lånesökande ”normalt är väl insatt i sina egna ekonomiska förhållanden och själv kan bedöma om han eller hon har förutsättningar att klara det tilltänkta kreditåtagandet”, att det är den lånesökande själv som ”bestämmer hur han eller hon vill använda sina ekonomiska resurser och vilka ekonomiska risker lånesökanden vill ta”, vilket innebär bl.a. att det inte anses ”föreligga någon principiell skyldighet för en bank att pröva det lämpliga i hur en låntagare avser att använda pengarna”. Av utredningen i målet framgick att det nya lånet skulle medföra en ökad belastning på den lånesökandes ekonomi med ett belopp som kunde rymmas inom denna och att det inte var visat att banken känt eller borde ha känt till att den ekonomiska ställningen hos det bolag som i sin tur lånat medlen mot konvertibelt skuldebrev i bolaget var sådan att bolaget inte skulle kunna fullgöra sina förpliktelser mot lånesökanden. Någon grund för jämkning ansågs därför inte föreligga.s. 600
85.I NJA 1996 s. 663 konstaterade HD obiter dictum att prisjämkning kan ske med stöd av 36 § AvtL. Eftersom mellandomstemat i målet endast avsåg en tillämpning av KöpL och eftersom 36 § för tillämpning kräver att vissa omständigheter åberopas fann HD att 36 § AvtL inte kunde prövas i målet (se nedan under bestämning av pris).s. 601
86.36 § AvtL kan också vara tillämplig vid bedömning av frågor i samband med tävling. Utgångspunkten är här enligt HD:s majoritet i NJA 2001 s. 511 att den som deltar i en tävling underkastar sig tävlingsreglerna och den ordning som gäller för tillämpningen av dessa. Vid efterhandsbedömningar, exempelvis om en tävlande varit dopad och därför brutit mot tävlingsreglerna på ett sådant sätt att den tävlande diskvalificeras, bör enligt HD utgångspunkten vara att de bedömningar som gjorts av behöriga organ i princip skall respekteras. Ett åsidosättande genom domstolsprövning av sådana bedömningar borde enligt majoriteten ske endast ”om bedömningen måste anses stå i uppenbar strid mot tävlingsreglementet eller stadgad praxis eller om det annars föreligger särskilda skäl”. 1.6 Tolkning av avtal 1.6.1 Inledande frågor 1.6.1.1 Inkorporering av standardvillkor Vid användning av standardvillkor av skilda slag uppkommer inte sällan frågan om dessa villkor skall anses utgöra del av parternas avtal. Av NJA 1978 s. 432 får anses framgå att standardvillkor — i fallet villkor som förhandlats fram mellan resebranschen och KO — även när ena parten är konsument skall anses utgöra del av avtalsinnehållet om konsumenter i allmänhet är medvetna om användningen av standardvillkor i branschen och villkoren finns tillgängliga i försäljningslokalen.s. 601
87.I NJA 1979 s. 401 hade i ett avtal om konsuments köp av monteringsfärdigt småhus av en näringsidkare intagits en bestämmelse som hänvisade till ett standardavtal. Frågan var om dessa villkor inkorporerats och sålunda utgjorde del av det enskilda avtalet trots att villkoren inte bifogats vid avtalsingåendet. Eftersom fråga var om ett avtal mellan näringsidkare och konsument och avtalet avsåg något som normalt för konsumenter är en engångsföreteelse skulle enligt HD ”tämligen stränga krav … uppställas för att villkor av ifrågavarande slag skall anses införlivade med avtalet”. Eftersom det omtvistade villkoret var såväl överraskande som oväntat fann HD att villkoret inte inkorporerats i avtalet.s. 601
88.I NJA 1980 s. 46 uppkom frågan om en skiljeklausul som fanns i AB 72 skulle anses inkorporerad i ett avtal mellan två näringsidkare när beställningen som accepterats av motparten angav att ”För upphandlingen gäller Svenska Teknologföreningens Allmänna Bestämmelser (AB 72)". Av tidigare rättspraxis (se NJA 1949 s. 609 och NJA 1969 s. 285) följde att det inte var tillräckligt för inkorporering av en skiljeklausul att hänvisning skett till ett standardavtal i vilket det fanns en sådan klausul. HD fann emellertid i NJA 1980 s. 46, med ändring av det tidigare rättsläget, att tillräckliga skäl för att anse, att skiljedomsklausulen ej ingått i det avtal som träffats mellan parterna inte förelåg. Ett huvudskäl härför var det väsentligt ökade bruket av standardvillkor. Numera är huvudregeln i AB 04 att tvister skall avgöras av allmän domstol om ”det omtvistade beloppet inte uppenbarligen överstiger 150 prisbasbelopp, exklusive mervärdesskatt” och att skiljenämnd skall pröva tvisten i annat fall. Frågan om en viss bestämmelse i AB 72 inkorporerats bedömdes också i NJA 1984 s. 795, där en bestämmelse i ett entreprenadavtal hänvisade till ett avtal slutet mellan entreprenören och kommunen enligt vilket entreprenören förband sig att uppföra ett antal småhus och enligt vilket kommunen hade rätt att anvisa köpare till husen. I detta s.k. husbyggnadsavtal fanns en hänvisning till AB 72. Köparen av ett småhus hade sedan hänvisat till en preskriptionsbestämmelse i AB 72 i tvist med entreprenören. HD fann, ”särskilt med hänsyn till att [entreprenören] självt slutit det för entreprenaden grundläggande avtal vartill kontraktet hänvisar”, d.v.s. husbyggnadsavtalet, att köparen måste anses berättigad att åberopa bestämmelsen i AB 72 mot entreprenören. I NJA 1985 s. 397 II utgjorde AB 72 ostridigt inte del av parternas avtal. Entreprenören, som sålt en fastighet där en byggnad enligt avtalet skulle uppföras, hävdade här att ansvaret efter garantitidens utgång begränsades till dolda fel som berott på grov vårdslöshet eftersom denna begränsning som gjorts i AB 72 utgjorde en kontraktsrättslig och entreprenadrättslig grundsats. HD anförde här att det visserligen var vanligt förekommande i entreprenadsammanhang med en ansvarsbegränsning till fall av grov vårdslöshet men att en sådan ordning för småhusentreprenader inte kunde antas ha ”vunnit sådan utbredning och stadga att den måste anses tillämplig även i entreprenadförhållanden där avtalsbestämmelse i ämnet saknas”.s. 601
89.I entreprenadsammanhang är det vanligt att beställaren ingår avtal med en entreprenör som sedan köper vissa tjänster av en underentreprenör. En viktig fråga i dessa relationer är om avtalsvillkor som ingår i avtalet mellan entreprenör och underentreprenör helt eller delvis skall anses ingå i avtalet mellan beställaren och entreprenören. Denna fråga kan ha betydelse exempelvis för entreprenörens ansvar gentemot beställaren eller, som i NJA 1997 s. 44, för en besiktningsmans ansvar gentemot beställaren. Här var huvudfrågan om det besiktande bolaget skulle ha undersökt om takrenoveringens utförande inneburit en avvikelse från Hus AMA 72. De kontraktsrättsliga fordringarna mellan beställaren och generalentreprenören hade inte innehållit någon hänvisning till Hus AMA 72, vilket däremot avtalet mellan generalentreprenören och underentreprenören gjort. HD uttalade här att ”den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande”. Enligt domstolen utgjorde det förhållandet att avtalet mellan beställare och entreprenör avsåg en totalentreprenad inte skäl att avvika från huvudregeln. Eftersom Hus AMA 72 inte utgjort del av avtalet mellan beställare och generalentreprenör, kunde besiktningsbolaget inte anses ha haft en skyldighet på kontraktuell grund att påpeka avvikelser från föreskrifterna i detta avtal. 1.6.1.2 Tolkning och utfyllnad Traditionellt skiljer man ofta på avtalstolkning och utfyllnad av avtalet, där man med det senare uttrycket avser att avtalet fylls ut och kompletteras. Ett exempel på utfyllnad ges i NJA 1998 s. 448, som rörde främst innebörden av en s.k. avbrottsförsäkring. HD konstaterade här att utredningen i målet tydde på att parterna inte särskilt under förhandlingarna om försäkringsavtalet avhandlade den aktuella frågan. Vidare konstaterades att det inte heller av formuleringarna i avtalstexten kunde dras slutsatsen att någon särskild innebörd varit avsedd. Eftersom båda parter företräddes i förhandlingarna av personer med erfarenhet och sakkunskap på försäkringsområdet låg det enligt HD ”närmast till hands att låta allmänna principer för avbrottsförsäkring gälla i sådana avseenden som inte reglerats särskilt i avtalet. Sådana principer kommer till uttryck i allmänt tillämpade försäkringsvillkor”. Enligt HD var ett genomgående drag i de standardvillkor från ett flertal svenska försäkringsbolag som åberopats i målet att rätten till ersättning begränsades på visst sätt, något som lades till grund för bedömningen av de enskilda fallen.s. 602
90.I NJA 1999 s. 629 klagade förlorande part i HD över domvilla i fråga om HD:s nyssnämnda dom och yrkade att domen skulle undanröjas, bl.a. under åberopande av att HD förfarit i strid mot regeln i 17 kap. 3 § RB genom att grunda sin dom på att handelsbruk förelegat trots att vinnande part inte åberopat att handelsbruk skulle utgöra en del av parternas avtal. Enligt HD är den omständigheten att ”ett standardvillkor allmänt används … inte detsamma som att det föreligger ett handelsbruk och HD:s hänvisning till ”allmänt tillämpade försäkringsvillkor” gav inte belägg för att domstolen grundat sin dom på handelsbruk. Närmast till hands låg enligt HD att läsa domskälen så, att ”domstolen, sedan försöket att tolka parternas avtal i det aktuella hänseendet visat sig resultatlöst, har utfyllt avtalet med allmänna principer för avbrottsförsäkring, vilka också kommit till uttryck i de ovan nämnda standardvillkoren. Utfyllning, som innebär att ofullständiga viljeförklaringar kompletteras enligt allmänna normer, vanligen genom användande av dispositiva rättsregler, såsom för avtalstypen naturliga avtalsvillkor (naturalia negotii) eller allmänna rättsprinciper, är ett förfarande av rent rättslig natur. De omständigheter som beaktas vid utfyllning är principiellt att hänföra till s.k. rättstillämpningsfakta som inte behöver åberopas”. Prövningen innebar därför inte ett åsidosättande av 17 kap. 3 § RB. 1.6.1.3 Betydelsen av avtalsingress En tydlig trend vid avtalsskrivandet, särskilt vid större kommersiella avtal, är att avtalen blir längre och längre med alltfler klausuler av standardkaraktär (s.k. boilerplates). Det blir också allt vanligare att parterna i inledningen, ingressen, till avtalet beskriver bakgrunden till att avtalet ingås. Det kan diskuteras i vilken omfattning ingressen skall anses utgöra del av avtalet och i vilken utsträckning parterna skall vara bundna av denna bakgrundsteckning. Frågan prövades i NJA 1993 s. 436, där ett konkursbo vid försäljning av rörelsen angivit i ingressen att av orderstockens ca 550 hus, 161 ”redan avropats för leverans”. I verkligheten visade det sig att endast 62 hus var avropade. HD anförde angående uppgiften att den inte kunde ”anses utgöra ett avtalsvillkor i vanlig mening. Innehållet i en ingress, vars funktion är att ange utgångspunkterna för avtalet, kan normalt förutsättas vara ostridigt mellan parterna”. Eftersom konkursboet ensidigt utformat ingressen i syfte att motivera försäljningen för andra intressenter i egendomen ansågs köparen ”ha haft rätt att utgå från att uppgiften var riktig, under förutsättning att omständigheterna inte föranlett annat.” 1.6.2 Språkinriktad metod 1.6.2.1 Avtalets ordalydelse Vid avtalstolkning finns ofta — och särskilt vid skriftliga avtal — anledning att fästa avgörande vikt vid avtalets ordalydelse. En rikhaltig rättspraxis bekräftar detta. I NJA 1978 s. 628 prövades exempelvis uttrycket ”det skadade beståndet” i ett försäkringsvillkor. Försäkringsgivaren hävdade härvid tolkningen att med uttrycket avsågs endast de träd som skadats genom storm. Enligt försäkringstagaren skulle uttrycket anses innefatta alla träd inom visst geografiskt område, bestämt på visst sätt. HD fann att uttrycket språkligt sett skulle tolkas så, att det inbegrep ”samtliga träd — skadade såväl som oskadade — inom ett efter en eller annan grund bestämt område, där skada inträffat”. Några andra omständigheter förelåg inte i fallet som föranledde HD att frångå den språkliga tolkningen av bestämmelsen. I NJA 1990 s. 24 avsåg tolkningstvisten uttrycket ”samtliga arbeten” i ett avtal som i övrigt reglerades av AB 72, där entreprenören påstod att uttryckets krav var uppfyllt när entreprenaden godkänts vid slutbesiktning medan beställaren menade att arbetena inte var slutförda förrän också fel och brister åtgärdats efter slutbesiktningen. Här förklarade HD att en naturlig utgångspunkt för tolkning av ett entreprenadavtal är vad uttrycket kan anses ha för innebörd i allmänt språkbruk och att det sedan måste undersökas om ”avtalens innehåll i övrigt eller branschpraxis ger anledning att tolka begreppet på ett särskilt sätt”. HD frågade sig om den vikt som i allmänhet tillmäts slutbesiktningen i standardavtalet AB 72 skulle vara avgörande för tolkningen av uttrycket. Eftersom det stod klart att parterna avsett att avvika från regleringen i AB 72 bl.a. i nu relevant hänseende fann HD att regleringen inte borde tillmätas någon större betydelse. NJA 1981 s. 848 avsåg en tvist där en säljare av en fastighet hade åtagit sig gentemot köparen att anlägga och underhålla utfartsväg från det som sedermera blev den försålda fastigheten fram till allmän landsväg. 25 år efter köpet hade en vägförening bildats som mot betalning övertog ansvaret för underhåll av vägen. Köparen krävde därför ersättning av säljaren för de avgifter han erlagt till vägföreningen under en viss period. HD fann här att avtalets lydelse inte gav stöd för att säljarens skyldighet att bekosta underhållet förutsatte att bolaget självt ombesörjde underhållet. Vidare konstaterades att även om säljaren avsett detta så var det inte visat att köparen insett eller bort inse detta. Vid bestämning av vilken ersättning köparen skulle anses berättigad till beaktades dels att det yrkade beloppet inte översteg vad vägunderhållet skulle ha kostat säljaren om denne själv ombesörjt väghållningen, dels att avgiften till vägföreningen i sig framstod som rimlig.s. 603
91.Ibland kan en bestämmelse uppfattas vara så klar och entydig att någon utvidgning av tillämpningsområdet utanför vad som följer av en språklig analys av ordalydelsen inte anses befogad. Så var exempelvis fallet i NJA 1987 s. 553, där tvisten avsåg tolkningen av en klausul i ett husförsäljningsavtal träffat mellan en näringsidkare och två konsumenter. I klausulen föreskrevs att köparna var berättigade att häva köpet utan annan kostnad än handpenningen vid ”långvarig sjukdom, dödsfall inom köparens familj eller upplösning av äktenskap, som väsentligen förändrat förutsättningarna för avtalets ingående”. Här hade köparna, ett sambopar, köpt huset för gemensam bostad och sedan hävt avtalet på grund av att samboförhållandet hade upplösts. HD, som fann att utgångspunkten för bedömningen var avtalets lydelse i objektiv mening, anförde att uttrycket upplösning av äktenskap är klart och entydigt och att varken rättslig reglering eller gängse uttryckssätt gav stöd för att analogivis intolka samboförhållanden i uttrycket. HD konstaterade därefter att bestämmelsen i förhållande till gällande rätt och andra standardavtal innebar en betydelsefull avvikelse till köparens förmån som inte uppvägdes av något särskilt villkor till fördel för säljaren. Det fanns därför ingen grund för att ”tolkningsvis utfylla avtalet med ytterligare undantag, även om undantaget skulle ha framstått som lika berättigat som de undantag som har gjorts”. Ett liknande fall utgörs av NJA 2001 s. 255, där ett försäkringsbolag i sina villkor under rubriken ”Uppgörelse i godo” föreskrivit att ”den försäkrade har … inte rätt att utan [bolagets] tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. Iakttar den försäkrade inte av [bolaget] lämnade föreskrifter är [bolaget] fritt från ansvarighet om inte kravet uppenbart var lagligen grundat”. En försäkringstagare hade ålagts betalningsskyldighet genom tredskodom och försäkringsbolaget menade att bestämmelsen skulle anses innefatta även ett sådant agerande. I rättsfallet NJA 1994 s. 566 (se härom strax nedan) hade HD uttalat att skäl kan ”anföras för att en försäkringstagare som underlåtit att gå i svaromål och sedermera att söka återvinning skall anses ha medgivit den skadelidandes krav”. Det fanns emellertid enligt HD i NJA 2001 s. 255 inte skäl att frångå försäkringsvillkorens ordalydelse som hade rubriken ”Uppgörelse i godo” och som inte innehöll någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet för försäkringsbolaget. HD fäste vidare avseende vid att det var försäkringsbolaget som hade författat försäkringsvillkoren och som, om avsikten varit att tredskodom mot försäkringstagaren skulle vara undantagen, borde ha angivit detta explicit, ”särskilt mot bakgrund av att försäkringen är obligatorisk och avser att skydda tredje man”.s. 604
92.Också i NJA 1987 s. 835 fäste HD avgörande vikt vid klausulens ordalydelse. Här tolkades en klausul som begränsade försäkringsbolags ansvar för skada som orsakats genom levererad egendom om skadan uppkommit ”till följd av oriktiga utfästelser angående levererad egendoms lämplighet för visst ändamål”. I målet var det ostridigt att försäkringstagaren inte lämnat en direkt garanti eller gjort en därmed jämförlig uttrycklig utfästelse. HD, som anförde att det vid tolkningen skulle beaktas att fråga var om en undantagsbestämmelse i ett standardavtal, fann att ordalydelsen, ”tolkad enligt vanligt språkbruk” gav ”föga stöd” för försäkringsgivarens påstående att enbart en försäljning av fiskmjöl med vetskap om att detta skulle användas som minkfoder ”är att anse som en utfästelse om mjölets lämplighet för visst ändamål”. Detta kan jämföras med NJA 1989 s. 346 avseende tolkningen av ett försäkringsvillkor enligt vilket försäkringsbolaget ansvarade för ”skada, t.ex. stöld och skadegörelse” genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in i lokal som uppfyller för försäkringen gällande krav på inbrottsskydd eller i värdeskåp” eller genom ”att någon tagit sig in i lokal eller i värdeskåp med för låset avsedd nyckel eller kod som åtkommits genom rån eller inbrott i annan lokal eller bostad”. Enligt HD var det ostridigt mellan parterna att inbrottet förövats med hjälp av falska nycklar vilka kopierats från dem som försäkringstagaren under viss tid hade deponerade hos det bevakningsföretag som försäkringstagaren anlitat. Av bestämmelsen framgick vidare att bestämmelsens uppräkning var uttömmande. Villkoren kunde enligt HD inte anses vara formulerade ”på ett sådant sätt att de objektivt sett ger utrymme för tvekan angående innebörden” och de gav inte intryck av en avsikt att ge ett heltäckande skydd mot stöld. Härtill kom att de enligt HD var konsekventa genom att de bara omfattade skador när våld eller dyrk använts och inte andra fall. På grund härav saknades enligt HD skäl att tolka bestämmelserna på annat sätt än enligt ordalydelsen.s. 605
93.I NJA 1994 s. 532 hade en beställare av en tjänst angivit att provningsanstalten skulle prova tyget med avseende på gnid- och ljushärdighet och i brevet upplyst om att tyget var avsett för utomhusbruk på trädgårdsmöbler. Beställaren hade dock inte angivit att anstalten skulle avge något omdöme om tygets lämplighet för ändamålet. HD fann här att även om beställaren avsett att begära ett uttalande i denna fråga, så kunde det inte antas att provningsanstalten insett eller bort inse detta. Uppdraget ansågs därför begränsat till att gälla provning av gnid- och ljuskänslighet.s. 606
94.I NJA 1998 s. 343 hade en person skrivit under ett köpeavtal avseende en bostadsrätt för ett aktiebolags under bildande räkning. När säljaren riktade krav mot personen invände denne att han inte skrivit under avtalet som privatperson utan som ställföreträdare för det utländska bolag som var stiftare till aktiebolaget under bildande. HD uttalade härvid att det inte av ”överlåtelseavtalet framgår … att [personen] undertecknat detta för [det utländska bolaget]. Inte heller är det visat att det på annat sätt framgått för [säljaren att personen] skrev på avtalet som ställföreträdare eller ombud för nämnda bolag. Härav måste anses följa att [personen] blivit personligen ansvarig för köparens förpliktelser i enlighet med överlåtelseavtalet”.s. 606
95.Andra exempel på fall där den språkinriktade metoden använts kan hämtas från några försäkringsrättsliga avgöranden. Huvudfrågan i NJA 1994 s. 566 var om en försäkringstagares passivitet som medfört tredskodom om skadeståndsskyldighet skulle anses vara detsamma som att försäkringstagaren utan försäkringsgivarens medgivande gjort upp i godo och därför inte var berättigad till ersättning. Här anförde HD att det saknades skäl att gå ifrån försäkringsvillkorens ordalydelse som hade rubriken ”Uppgörelse i godo” och som inte innehöll någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet. Ett annat exempel erbjuds av NJA 1992 s. 428, där HD i ett fall som rörde frågan vilket eller vilka års basbelopp som skulle läggas till grund för beräkning av det vårdbidrag som försäkringstagaren var berättigad till enligt en barn- och ungdomsförsäkring. En klausul i försäkringsavtalet föreskrev att utbetalning skulle grundas på de försäkringsbelopp och den självrisk som gällde vid den tidpunkt, då rätt till ersättning inträdde. Här fann HD att den avgörande frågan var från vilken tidpunkt rätten till ersättning kunde anses ha inträtt och att denna fråga i första hand skulle bedömas ”objektivt på grundval av föreliggande omständigheter”. Här skulle sålunda utgångspunkten vara den tidpunkt när den försäkrade drabbades av skada, sjukdom eller liknande. Emellertid kunde man inte bortse från försäkringstagarens insikter, även om det var naturligt att här ställa ”förhållandevis höga krav för att rätten till ersättning på grund av bristande insikter skulle anses ha uppkommit senare än den tidpunkt då rätt till ersättning objektivt förelåg”. Även om barnet visat tecken på avvikande utveckling redan 1978 var det först 1984 som läkare fastställde att barnet hade en sådan skada som berättigade till vårdbidrag och det var därför från denna tidpunkt som beräkningen skulle ske. 1.6.2.2 Ordalydelsen och supplerande normer Vid tillämpning av den språkinriktade metoden för avtalstolkning kan det ibland finnas anledning att fästa avseende vid inte bara själva ordalydelsen utan också de normer som kommer till uttryck i relevant lagstiftning i övrigt. I NJA 2003 s. 128 prövades sålunda om en bestämmelse i ett förlagslån om att ”skuldförbindelserna skall i händelse av bolagets likvidation eller konkurs medföra rätt till betalning ur bolagets tillgångar efter bolagets icke efterställda förpliktelser och jämsides (pari passu) med andra efterställda förpliktelser som inte uttryckligen är efterställda detta lån”. Frågan i målet var huruvida långivarna skall vara efterställda även vid ackordsförhandling under företagsrekonstruktion eller om efterställningsvillkoret endast gällde konkurs och likvidation. HD konstaterade efter en analys av gällande lagstiftning att lagstiftaren utgått ifrån att en fordran kan göras efterställd i vissa sammanhang men inte i andra, även om detta kan komma att stå i strid mot ”önskemålet att ha samma förmögenhetsrättsordning oavsett vilket insolvensförfarande som anlitas”. Att långivare godtar efterställdhet vid konkurs men inte vid ackord befanns dock vara naturligt med hänsyn till effekterna vid de båda förfarandena. Med hänsyn till dessa omständigheter fann HD att det inte kunde antas att långivarna i själva verket avsett generell efterställning eller att de förbisett vad som skall gälla vid ackordsförhandling under företagsrekonstruktion, varför långivarna inte skulle anses ha gått med på efterställning i större omfattning än som angavs i villkoren. I NJA 1989 s. 269 hade fem personer tecknat generell proprieborgen för bolags förpliktelser gentemot en bank. Banken friskrev sedermera två av dessa personer åberopandes en bestämmelse enligt vilken ”om säkerhet i annan form, såsom i form av borgen, ställts eller skulle komma att ställas för förpliktelse, som omfattas av förbindelsen, medgav borgensmannen att banken — utan minskning av borgensmannens borgensansvar — fick utan borgensmannens hörande medge ändring beträffande säkerheten och således även säkerhetens friställande”. Vid en tolkning av ordalydelsen fann HD:s majoritet att det inte klart framgick hur villkoret skulle tolkas, även om ordalydelsen snarast ansågs ge vid handen att villkoret avsåg annan säkerhet än den generella borgensförbindelsen. HD jämförde också med s.k. ”allmänna borgensrättsliga principer” enligt vilka det krävs särskilt förbehåll eller godkännande av övriga borgensmän för att borgenär skall kunna friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman. Bakgrundsrätten ansågs medföra att klausulen skulle tolkas restriktivt.s. 606
96.I NJA 1988 s. 512 hade en bank gått i borgen ”för rätta fullgörandet av hyresgästens skyldighet att erlägga hyra enligt kontraktet”. Enligt borgenären skulle härmed avses att garantin omfattade inte bara hyra under den tid hyresförhållandet bestod utan också ersättning för utebliven hyra för tiden härefter, något som bestreds av banken. HD konstaterade att reglerna i JB skilde på å ena sidan hyra och å andra sidan ersättning för hyresförlust. Enligt HD stod det bäst i överensstämmelse med dessa regler att vid tolkningen av bankgarantins uttryckssätt hålla isär hyresbelopp utgående under hyrestiden och hyresförlust som inträffar därefter. HD fann också att en tolkning enligt vilken formuleringen omfattade endast hyresbelopp under hyrestiden ”rimmar också bäst med den innebörd som uttrycket hyran har i lagstiftningen i övrigt … liksom i vanligt språkbruk”. Se också NJA 2002 s. 378, där den i hyresavtal vanligt förekommande klausulen om att hyresgästen får tåla ”sedvanligt underhåll” av lägenheten eller fastigheten i övrigt utan rätt till ersättning för hinder eller men som åtgärden medför. Här fann HD att bestämmelsen skulle tolkas på samma sätt som lagens motsvarande formulering (se 12 kap. 16 § 3 st. JB).s. 607
97.Den språkinriktade metoden med stöd av supplerande normer från gällande rättsliga principer på området tillämpades även i NJA 2000 s. 225, där tvisten avsåg frågan om försäkringstagares rätt till ränta enligt 4 § 4 st. RänteL på den försäkringsersättning försäkringsgivaren hade att utge för skada som drabbat klient/tredje man till följd av advokats brott (bl.a. grov förskingring). Enligt försäkringsvillkoren gällde försäkringen skada genom vissa brott som förövats av bl.a. advokat och som drabbat klient eller tredje man. HD, som konstaterade att utredning saknades rörande vad som åsyftats med uttrycket skada och att därför prövningen skulle ske utifrån ordalydelsen tillsammans med allmänna skadeståndsoch försäkringsrättsliga principer, analyserade här bl.a. skadebegreppet i jämförelse med dröjsmålsräntan. Enligt en annan bestämmelse i villkoren skulle ersättningen beräknas enligt ”allmänna skadeståndsrättsliga regler”, varvid beaktades att förlust av avkastning på ett förskingrat belopp kan utgöra en enligt försäkringen ersättningsgill post. Den lindring som ges i 4 § 4 st. RänteL i jämförelse med numera 4 § 3 st. RänteL med dess krav på skälig utredning medförde, tillsammans med att dröjsmålsräntan enligt 6 § RänteL ligger på en förhållandevis hög nivå och att 4 § 4 st. medför att ränta skall utgå från skadans uppkomst och sålunda under tid när försäkringsgivaren inte kunnat påverka utfallet, att det enligt HD skulle krävas ”ett uttryckligt åtagande” av försäkringsgivaren för att kravet skulle kunna baseras på 4 § 4 st. RänteL. Eftersom försäkringstagarna inte heller kunnat visa att man lidit skada i form av utebliven avkastning motsvarande den yrkade räntan kunde därför kravet inte bifallas. 1.6.2.3 Underliggande syfte med regleringen I NJA 1992 s. 130, där frågan var om en entreprenör betett sig grovt vårdslöst i den mening som avsågs i 5 kap. 8 § i standardavtalet AB 72 (jfr numera 5 kap. 6 § AB 04 som dock kräver väsentligt fel och vårdslöshet) anförde HD att det vid tolkning av begreppet i standardavtalet var naturligt att söka ledning i de bestämmelser i civilrättslig lagstiftning där samma begrepp användes. I NJA 1979 s. 483 gällde tvisten bl.a. tolkningen av vissa garantivillkor i ett fall där köparen erhållit leveranser från två leverantörer efter varandra av samma typ av vara. Av avtalet framgick bl.a. att garantivillkoren ”för den minimileverans … skall regleras enligt” standardavtalet IM 72. Enligt köparen betydde detta att IM:s villkor endast skulle gälla leveranser från en viss leverantör. Säljaren menade dock att bestämmelsen skulle gälla för samtliga levererade varor. HD konstaterade här att avtalstexten inte var så klar, att den kunde tillerkännas någon avgörande betydelse. Det som i stället fällde avgörandet i tolkningsfrågan var att köparens tolkning medförde att parterna i den praktiska tillämpningen fått arbeta med olika garantiregler beroende på vem som levererat varorna och att det tedde sig i hög grad osannolikt att säljaren skulle ha varit beredd att underkasta sig en sådan reglering. I samma avgörande tolkades också en bestämmelse om att leverantören skulle ”vidtaga sådana åtgärder att anläggningen kommer att fungera tillfredsställande”. Bestämmelsen ansågs av HD vara så ”allmänt hållen, att någon mera preciserad innebörd över huvud taget inte låter sig utläsas därur”.s. 608
98.Ett annat exempel på fall där det underliggande syftet med regleringen ansågs ha stor betydelse är NJA 1998 s. 364, där en byggherre ställt ut en spärrförbindelse enligt vilken leverantören hos kreditgivaren skulle ha rätt att självständigt lyfta vissa belopp. För lyftningsrätt krävdes dock att framställning om lyftning skulle göras ”före kredittidens utgång”, att utbetalning inte fick överstiga spärrbeloppet samt att ”leverantören genom [byggherrens] attest eller på annat för [byggherren] bindande sätt — genom lagakraftvunnen dom eller skiljedom om [kreditgivaren] det påfordrar — styrker att [byggherren] intill ifrågavarande belopp står i skuld till leverantören”. Byggherren medverkade inte till attest. När leverantören genom lagakraftvunnen dom styrkte lyfträtt vägrade kreditgivaren betala ut beloppet med hänvisning till att spärrförbindelsen upphört att gälla till följd av uppsägning. Enligt HD var det fullt möjligt att läsa texten så, att leverantören hade rätt till lyft om begäran gjorts när krediten löpte, säkerheten var betryggande och leverantören sedermera styrkte sin rätt. HD konstaterade vidare att syftet med spärrförbindelsen var att utgöra en säkerhet för leverantören. En tolkning som tvingade leverantören att under gällande kredittid utverka lagakraftvunnen dom skulle göra att leverantörens rätt blev i så hög grad beroende av byggherrens medverkan genom attest att ”det skulle kunna ifrågasättas om den rättighetsöverlåtelse som spärrförbindelsen syftar till att åstadkomma över huvud taget är meningsfull”. Detta talade starkt för att spärrförbindelsen skulle anses innebära att leverantörens rätt att erhålla betalning för verkställda leveranser ur byggnadskreditivet förutsatte att framställning om lyftning gjordes under kredittiden men att leverantörens rätt inte föll bort om vederbörande styrkte sin rätt först sedan byggnadskreditivkontraktet upphört att gälla. Relevant var också enligt HD att denna tolkning enligt bankföreningens yttrande var avsedd när villkoren utformades.s. 609
99.Ytterligare ett exempel där syftet med regleringen haft betydelse för bedömningen är NJA 1991 s. 319, där en mäklare av en fastighet enligt avtal hade rätt till förmedlingsprovision om anbudet hade lämnats av ett företag, vars ”storlek, verksamhet och ekonomiska ställning [var] av sådan art att avsikten uppenbarligen [var] att förvärva fastigheten”. En person lämnade för ett fastighetsbolags under bildande räkning vad som betecknades som ett anbud med vissa villkor. De största intressenterna till bolaget var Skanska och Länsförsäkringar och det egna kapitalet angavs uppgå till 200 Mkr. Efter det att säljaren dragit sig ur uppkom frågan om rätt till provision förelåg. Eftersom parterna inte diskuterat den närmare utformningen av klausulen och det inte heller förelåg andra omständigheter som kunde bidra till klargöranden, förklarade HD att avgörande ”för bedömningen blir därför, förutom den språkliga utformningen av klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket de förekommer”. Att parterna med anbud inte avsåg ett rättsligt bindande anbud stod enligt HD klart, eftersom ett sådant inte kan lämnas enligt reglerna i 4 kap. 1 § JB. Det fick emellertid ”antas att avtalsparterna med ”anbud” åsyftat ett erbjudande som kännetecknas av ett visst mått av precision och stadga”, något som ansågs vara uppfyllt i det enskilda fallet. Eftersom den intressegrupp som stod bakom anbudet ”hade för avsikt att i bolagsform bedriva verksamhet på fastighetsmarknaden och att bland intressenterna ingick solida och välrenommerade företag” samt det inte fanns någon ”anledning att betvivla att dessa intressenter hade förmåga att, om enighet uppnåddes om villkoren för försäljningen, finna en lämplig juridisk form för att genomföra denna”, ansågs avtalets krav på ett företag med viss beskaffenhet vara uppfyllt. För HD återstod sedan att bedöma om klausulens krav på att avsikten var att ”uppenbarligen” förvärva fastigheten. Härvid fäste HD för det första avseende vid att klausulen skulle ses i ljuset av att mäklarens arbetsmetod var att utföra ett omfattande arbete för försäljning och därför ansåg det angeläget att undvika att provision inte utbetalades bara för att säljaren ej fullföljde försäljningen. Enligt HD var det naturligt att kräva att det med hänsyn till omständigheterna framstod som sannolikt att försäljning skulle ha kommit till stånd och att en relativt hög grad av sannolikhet skulle krävas eller med andra ord att det inte förelåg några allvarliga tvivel om att anbudet skulle ha lett till en försäljning av fastigheten om säljaren inte återkallat uppdraget.s. 609
100.I NJA 1996 s. 727 tolkades en undantagsbestämmelse i ett försäkringsavtal där det föreskrevs att rättsskydd inte gällde för ”tvist, som har samband med äktenskapsskillnad eller som avser andra frågor som vid äktenskapsskillnad aktualiseras mellan makarna — t.ex. vårdnad, underhåll, bodelning och äganderätt”. Frågan var om undantagsbestämmelsen träffade en tvist mellan de tidigare makarna rörande ett lån som maken löst och som makarna gemensamt tagit upp under äktenskapet för att betala skulder avseende utgifter för makarnas gemensamma konsumtion. Enligt HD hade denna fråga ett ”tydligt samband med upplösningen av de rättsliga relationerna mellan makarna i samband med äktenskapsskillnaden” och var ”nära besläktad med frågor som normalt uppkommer i samband med bodelning eller som angår fastställandet av vem av makarna som är ägare till olika förmögenhetsobjekt”. Det var därför enligt HD naturligt att, med särskilt beaktande av exemplifieringen i klausulen, tolka bestämmelsen på så sätt att tvisten mellan de före detta makarna omfattades av bestämmelsen.s. 610
101.Domen i mål T 4233-01 har ett betydande intresse som belysning av användningen av supplerande normer vid avtalstolkningen. Här hade ett bolag ingått avtal med en leasegivare om leasing av en lastbil där det i en räntejusteringsklausul föreskrevs att ”skulle ränteläget ändras på den marknad där leasegivaren finansierar sin verksamhet, äger han i motsvarande mån ändra angiven leasingavgift”. Enligt HD medförde klausulen att det ankom på leasegivaren att tillämpa klausulen på ett ”lojalt och konsekvent sätt”, vilket betydde att leasegivarens rätt att höja leasingavgiften motsvarades av en skyldighet att sänka avgiften vid en räntenedgång. Det huvudsakliga argumentet för denna slutsats synes ha varit att klausulen enligt sin ordalydelse gav leasegivaren en ensidig rätt att avgöra om en ändring av leasingavgiften var befogad. Argumentet kopplades dock till tolkningen av de bakomliggande syftena med klausulen som enligt HD kunde antas vara dels att säkerställa leasegivarens täckning av ökade upplåningskostnader till följd av höjda räntor, dels att placera risken för räntehöjningar på leasetagaren. I samma mål var en annan tvistefråga om man vid bestämning av refinansieringskostnaden skulle kunna beakta annat än förändringar i marknadsräntan, t.ex. att leasegivaren lånat pengar av moderbolaget. HD fäste här avgörande vikt vid att ordet marknad använts och fann därför att klausulen endast avsåg marknadsränteförändringar. NJA 1988 s. 408 avsåg tolkning av ett försäkringsvillkor i en konsumentförsäkring. Enligt villkoret hade konsumenten/försäkringstagaren inte rätt till ersättning för stulen stöldbegärlig egendom från bil om egendomen ”lämnats kvar” i bilen. Enligt försäkringsgivaren fick egendomen anses kvarlämnad om försäkringstagaren avlägsnat sig så långt att han inte längre hade uppsikt över egendomen. HD anförde dock att en möjlig tolkning av villkoret var att egendomen ej skulle anses vara kvarlämnad om försäkringstagaren under ett kortvarigt uppehåll lämnat bilen för ändamål som haft naturligt samband med färden och därvid förlorat den omedelbara uppsikten över bil och egendom. Härtill anförde HD att den snävare tolkningen skulle innebära en ingripande begränsning av försäkringsskyddet för åtskilliga ofta förekommande situationer. Med särskild hänsyn till att försäkringen var en konsumentförsäkring fann HD att det ålegat försäkringsgivaren att uttryckligen ange att försäkringen inte gällde om bilen lämnades utan omedelbar uppsikt om detta var avsikten med villkoret. 1.6.2.4 Ordalydelsen och det affärsmässiga sammanhanget I NJA 1999 s. 35 hade A hyrt ut ett helt lokalkomplex till B med rätt för B att i sin tur hyra ut lokaler. Sedan B träffat avtal med C om hyra av lokal, träffade A och C ett avtal där det bl.a. föreskrevs att ”skulle hyresförhållandet med [B] av någon anledning bringas att upphöra före hyrestidens utgång … godkänner [A] att gällande hyresavtal mellan [B] och [C], skall överföras på [A]” samt att ”[C] i sin tur förbinder sig att låta [A] träda in som hyresvärd i [B:s] ställe”. Efter det att C med B:s tillstånd överlåtit hyresavtalet på annan som i sin tur överlåtit avtalet och hyresavtalet mellan A och B upphört till följd av B:s underlåtenhet att betala hyra, menade A att nämnda bestämmelser innebar en skyldighet för C att låta A inträda i B:s ställe för det fall avtalet mellan A och B upphörde. Beträffande den generella tolkningsfrågan anförde HD att det inte påståtts att A och C vid avtalets ingående hade en gemensam uppfattning om innebörden av avtalet i de frågor som tvisten gällde och att utredningen inte heller gav ”stöd för att någon av parterna vid avtalsslutet utgick från att avtalet hade en viss innebörd i dessa frågor och att motparten insåg eller måste ha insett detta”. Till följd härav skulle det avgörande för tolkningen av avtalet vara ”främst avtalets ordalydelse, men hänsyn bör också tas till andra omständigheter, som det affärssammanhang i vilket det tillkom”. Efter att ha konstaterat att avtalet innebar ömsesidiga förpliktelser analyserade HD bestämmelsernas ordalydelse och fäste härvid stor vikt vid att bestämmelserna talade om att ”gällande hyresavtal” mellan B och C skulle ”överföras” på A samt att A skulle ''träda in som hyresvärd i [B:s] ställe'', formuleringar som enligt HD utgjorde ”ett starkt stöd för att, om [B:s] hyresförhållande med [A] upphörde i förtid, hänsyn skulle tas till vad som vid den tidpunkten gällde mellan [B] och [C]”. HD fann dock att det inte fanns stöd i avtalet för att A skulle ha rätt att påkalla ett nytt hyresförhållande sedan andrahandshyresförhållandet mellan B och C upphört.s. 610
102.I NJA 1997 s. 382 hade X och Y finansierat ett aktiebolags köp av samtliga aktier i ett annat bolag, Z. Tanken var att Z skulle säljas vidare efter det att vissa dotterbolag avyttrats. Vid finansieringen utgick X och Y från att vidareförsäljningen i princip var klar eftersom köparen mer eller mindre förbundit sig att köpa Z. Z blev emellertid inte vidaresålt och aktiebolaget försattes i konkurs. I finansieringsavtalet stipulerades att ”av de medel som inflyter från försäljning av bolag … skall amortering till [X] ske upp till ett belopp av SEK 80 000 000” och att ”X:s fordran på [aktiebolaget] därutöver skall vara efterställd Y:s fordran på grund av krediter vilka omfattas av detta avtal”. Efter konkursen uppkom tvist mellan X och Y om hur bestämmelsen skulle tolkas, där X menade att fråga var om ett efterställningsavtal vilket gav X rätt till betalning upp till beloppet vid en obeståndssituation, medan Y hävdade att klausulen endast gav X rätt till betalning före Y vid avyttring av aktier eller inkråm som var förutsatt inför en försäljning av Z. Frågan fick enligt HD besvaras ”med användning av vanliga principer för avtalstolkning, varvid inte bara lydelsen av avtalsvillkor utan även omständigheterna vid dessas tillkomst och vad som kan utrönas om parternas avsikter kan få betydelse”. HD anförde härvid bl.a. att ”även om ingen av de olika tolkningar av [bestämmelsen] som parterna hävdar i och för sig kan anses utesluten språkligt sett, talar avtalets utformning i övrigt för att inte heller den klausulen reglerar en reell obeståndssituation”. X hade härutöver hävdat att klausulen var meningslös om den inte tolkades på sätt som X hävdat. HD konstaterade emellertid att klausulen kunde vara motiverad även med den tolkning Y hävdat. Övervägande skäl fick enligt HD tala för Y:s tolkning.s. 611
103.I vissa fall kan part eller båda parter vara medvetna om att giltigheten eller rättsföljden av en rättshandling är osäker och därför välja att reglera verkan av att rättsföljden är av visst slag direkt i avtalet. Sådana förhållanden förelåg i NJA 1997 s. 307, där parterna i samband med köp av fastighet hade ingått ett avtal som ena parten var övertygad om utgjorde ett servitutsavtal och där den andra parten var osäker på om avtalet verkligen kunde ge rättsverkningar som ett servitut. Om servitut inte förelåg kunde fråga uppkomma om avtalet skulle tolkas som att annan rättighet upplåtits genom avtalet. Den part som varit osäker hade dock innan ingåendet av servitutsavtalet gjort förbehåll om att avtalet var ogiltigt för det fall upplåtelsen inte godtogs som servitut. Motparten, som var säker på rättsverkan av avtalet, hade inte ansett sig ha anledning att kommentera förbehållet. Genom att utan invändning ingå avtalet med kännedom om det gjorda förbehållet fick motparten anses ha accepterat detta, varför det enligt HD inte var möjligt att tolkningsvis komma fram till att i stället annan rättighet upplåtits.s. 612
104.I rättspraxis finns det också exempel på fall där den språkliga innebörden haft en stor roll för bedömningen men där det inte är helt klart varifrån HD hämtat det som anses utgöra den språkliga innebörden. Ett sådant fall är NJA 1989 s. 773, där tvisten avsåg betydelsen av att tillträde av en fastighet skulle ske ”när bostadshuset var inflyttningsklart”. I kontraktet hade parterna, en näringsidkare och en konsument, avtalat om att standardavtalet ABS 80 skulle gälla (numera ersatt av ABS 05). I besiktningsutlåtande upprättat enligt ABS 80 angavs att huset var inflyttningsklart, något som enligt säljaren var bindande för köparen. I andra hand menade säljaren att huset varit inflyttningsklart. HD fann emellertid att det inte i den omtvistade avtalsbestämmelsen gjorts någon hänvisning till kommande besiktningsutlåtande och att det inte fanns någon bestämmelse i ABS 80 som förbjöd köparen eller som tolkningsvis kunde anses ha innebörden att förbjuda en köpare att mot ett besiktningsutlåtande åberopa att huset inte var i inflyttningsklart skick. ABS 80 preciserade inte heller närmare vad som skulle avses med ”inflyttningsklart”. HD fann mot denna bakgrund att ett bostadshus vid tillämpning av ABS 80 skulle anses inflyttningsklart när ”det skäligen kan begäras att köparen tillträder huset oaktat vissa brister och fel föreligger även invändigt” och att bevisverkan av besiktningsmannens utlåtande skulle vara väsentlig. 1.6.2.5 Betydelsen av rättslig kvalificering En sedan länge gällande princip i svensk rätt är att det sätt på vilket parterna i ett avtal kvalificerar sin relation eller rättshandling har en begränsad betydelse för den rättsliga bedömningen. Ett exempel på en situation där HD gått bakom den av parterna begagnade terminologin för att fästa avgörande vikt vid den rättsliga relevansen av parternas agerande är NJA 2000 s. 685, där två parter hade ingått ett ramavtal i vilket parterna betecknades som ”beställare” och ”leverantör” och i ett annat avtal mellan samma parter som ”köpare” och ”säljare”. Enligt HD var denna ”terminologi … ett viktigt, men inte avgörande, tolkningsdatum då avtalens innebörd skall fastställas. En tolkning av avtalen där hela avtalssituationen beaktas, framför allt avtalsinnehållet i övrigt och den gemensamma partsavsikten, kan utvisa att avtalens reella innebörd är en annan än vad terminologin antyder”. Vid en analys av relationen mellan parterna fann HD att ena parten ”reellt sett uppträtt som kommissionär”. 1.6.2.6 Rättsliga prioriteringsregler Ibland kan ordalydelsen i en klausul vara klar men problem ändå uppkomma till följd av att denna betydelse strider mot en annan klausul i samma avtal. För dessa fall har utvecklats ett antal rättsliga prioriteringsregler som närmast har karaktären av tumregler. Exempel på sådana regler är att individuellt utformade regler går före standardvillkor, att annan skriven text än tryckt går före den tryckta texten, att muntliga överenskommelser går före tryckt text och att senare upprättade dokument har företräde framför äldre (se exempelvis Lehrberg, Avtalstolkning, 3 uppl. 2003, s. 171 f.). Principen om muntligt går före tryckt kan illustreras av NJA 1980 s. 398, där det i parternas avtal ingick en friskrivningsklausul rörande planförhållandena. Enligt klausulen skulle köparen av en fastighet bl.a. ”själv göra sig underrättad om innehållet i gällande planbestämmelser”. HD konstaterade emellertid att köparen uppfattat de upplysningar hon fått av säljaren ”i anledning av sina förfrågningar om eventuella väg- och bebyggelseplaner som en garanti för att planförhållandena inte utgjorde något problem för henne i egenskap av blivande ägare till fastigheten”. Med hänsyn särskilt till den vikt som köparen tillagt dessa frågor, något som enligt HD måste ha insetts av säljaren, befanns standardvillkoret ha satts ur spel.s. 612
105.Ett ytterligare exempel på en allmän rättslig prioriteringsregel utgörs av principen att preciserade avtalsbestämmelser går före mer generella bestämmelser. Som exempel kan anföras NJA 1993 s. 436, där uppgift i avtalsingressen ansågs bindande för säljaren konkursboet och där verkligheten var sämre beskaffad än vad som följde av uppgiften. Här uppkom frågan om konkursboet ansvarade härför. I avtalet hade intagits en allmän friskrivning enligt vilken ”Egendomen överlåtes i det skick den befinner sig på tillträdesdagen” och där köparen befriade säljaren ”från allt ansvar ifråga om egendomens beskaffenhet och skick”. Enligt HD kan lämnade ”uppgifter ... i viss utsträckning neutraliseras genom friskrivning. En allmän friskrivning, gällande allt ansvar för fel, anses dock inte ha någon verkan mot positiva uppgifter”. Emellertid ansågs friskrivningen inte tillräckligt tydligt frånta konkursboet ansvar för den lämnade uppgiften. Andra exempel utgörs av reglerna i 19 § KöpL och 17 § KKöpL som reglerar verkan av en klausul om att varan sålts i befintligt skick och av vilka följer att köparen trots klausulen i vissa fall kan göra gällande felpåföljder. Ett exempel på tillämpning av dessa principer utgörs av NJA 1996 s. 598, där fel ansågs föreligga trots att den sålda husbilen sålts i befintligt och uppvisat skick.s. 613
106.NJA 1996 s. 652 är ett exempel på ett fall där ordalydelsen i sig inte anses avgörande på grund av att annat intresse ansetts överordnat. Här var tolkningsfrågan hur ordet ”arvingar” i ett förmånstagarförordnande skulle tolkas och närmare bestämt om ordet skulle anses omfatta endast legala arvingar eller också universella testamentstagare efter försäkringstagaren. Här anförde HD att bestämmelsen tolkad enligt sin ordalydelse innebar att allmänna arvsfonden skulle ha beloppet som legal arvinge. Av tidigare rättspraxis, NJA 1976 s. 24, fick emellertid enligt HD anses följa att det avgörande var vad försäkringstagaren avsett och att det härvid skulle gälla en förhållandevis stark presumtion för att ordet arvingar innebar legala arvingar. För att ett annat innehåll skulle anses avtalat krävdes enligt HD att det fanns klara belägg härför. 1.6.2.7 Oklarhetsregeln Av den s.k. oklarhetsregeln följer att ett avtal skall tolkas mot den som skrivit eller lagt fram den otydliga texten. Regeln är relativt frekvent förekommande i svensk rättspraxis. Den har emellertid fått en något förändrad betydelse i och med de ändringar av reglerna om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) som infördes till följd av en anpassning till ett EG-direktiv på området (Direktiv 93/13/EEG), där det numera i 10 § AVLK stadgas att ”om innebörden av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling är oklar, skall vid en tvist mellan en näringsidkare och en konsument villkoret tolkas till konsumentens förmån”. Det framgår av bestämmelsen att oklarhetsregeln inte är självklar när fråga är om individuellt framförhandlade villkor i konsumentförhållanden. Detta skulle också kunna betyda att utrymmet för principen är litet när fråga är om tolkning av ett villkor mellan två näringsidkare.s. 614
107.I rättspraxis finns det exempel på fall där HD uttryckligen sagt sig använda principen. Ett sådant exempel är NJA 1981 s. 552 där en hembudsklausul var föremål för prövning. HD fann, med beaktande av hembudsklausulens oklarhet, att det måste anses rimligt att välja den tolkning som föranledde den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Ett annat exempel erbjuds av NJA 1981 s. 1072, som gällde frågan om köpare av tidningsprenumeration var skyldig att i efterhand erlägga mervärdeskatt när det på inbetalningskortet angivits att betalningen avsåg ”förnyelseavgift exkl mervärdeskatt!”. Här uttalade HD att konstruktionen med en rätt att i efterhand debitera moms framstod som mycket säregen, varför det måste ”krävas att förbehållet framställs på ett så tydligt sätt att det inte rimligen kan missförstås”. Eftersom klausulen inte haft denna tydlighet befanns säljaren ej ha rätt att i efterhand debitera moms. Också i NJA 1978 s. 223 torde oklarhetsregeln ha haft en avgörande betydelse. Här framgick av ett standardformulär att köparen av en fastighet skulle erlägga mervärdeskatt med vid tillträdesdagen gällande skattesats. Formuläret förutsatte att tillträdesdagen lämnades öppen. I avtalet hade dock dels mervärdeskatten angivits med viss procentsats, dels angivits tillträdesdag. Vid avtalsingåendet stod det klart att skattesatsen på tillträdesdagen skulle vara en högre än den angivna. HD fann att avtalet inte på ett tydligt sätt gav vid handen att säljaren skulle ha rätt till ersättning med det högre beloppet. Säljaren, en näringsidkare som hade kunskap om mervärdeskattereglerna, ansågs vara närmare än den köpande konsumenten att bära följderna av avtalets otydlighet. Vidare uttalade HD att ”kravet på ett rimligt avtalsinnehåll” inte kunde ”med erforderlig styrka anses tala häremot”. I NJA 1989 s. 269 anfördes, rörande tolkning av bestämmelse i borgensförbindelse, att eftersom villkoret upptagits i ”ett av banken använt formulär bör oklarhet i bestämmelsens formulering inte gå ut över borgensmännen”. Här användes oklarhetsregeln närmast som ett förstärkande argument.s. 614
108.I några fall har oklarhetsregeln närmast tillämpats på så sätt att HD ställt ett högt krav på tydlighet för att rättsföljden av bestämmelsen skall bli den som hävdas av part. Ett exempel härpå utgörs av NJA 1981 s. 323 där HD just uppställde ett krav på ett avtalsvillkor att det var så tydligt utformat att det inte rimligen kunde missförstås. Här hade en person parkerat på en privat parkeringsplats där en skylt angivit att ”parkering inom området innebar att avtal slutits” med säljaren. Eftersom det inte framgick av den aktuella avtalsbestämmelsen att avsikten var att använda ordet parkering på annat sätt än vad som följde av gällande lag och så att varje uppställning av bil ansågs utgöra parkering fann HD att säljarens krav på betalning inte kunde bifallas. Ett annat exempel är NJA 1985 s. 397 II, där parterna i ett entreprenadavtal hade överenskommit om en garantitid om ett år fr.o.m. tillträdesdagen. Entreprenören hävdade att detta innebar att han inte efter garantitidens utgång hade något ansvar för eventuella fel i entreprenaden och jämförde härvid med konstruktionen i AB 65/72. HD konstaterade emellertid att ”det förhållandet att parterna bestämt en viss garantitid inte i sig innebär att garantitidens utgång skall medföra preskriptionsverkan” och att garantibestämmelsen inte kunde uppfattas som en friskrivning. Enligt HD borde det vidare, i vart fall i ett entreprenadförhållande mellan en näringsidkare och en konsument, ”krävas att entreprenören, om han vill helt eller delvis friskriva sig från ansvar, låter detta komma till tydligt uttryck”. Ytterligare ett exempel erbjuds av NJA 2001 s. 255. Här hade försäkringstagaren genom tredskodom som vunnit laga kraft befunnits skadeståndsskyldig och frågan var om försäkringstagaren skulle anses berättigad till försäkringsersättning härför. Enligt försäkringsvillkoren hade försäkringstagaren, enligt en klausul med rubriken ”Uppgörelse i godo” inte rätt att utan bolagets tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. HD fann i bestämmelsen, där hänsyn togs också till bestämmelsens rubrik, inte någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet för försäkringsbolaget. HD anförde vidare att ”det är [försäkringsbolaget] som har författat försäkringsvillkoren och om avsikten varit att tredskodom mot försäkringstagaren skulle vara undantagen från rätt till betalning av försäkringsersättning borde detta ha skrivits klart ut, särskilt mot bakgrund av att försäkringen är obligatorisk och avser att skydda tredje man”.s. 615
109.I NJA 1981 s. 400 uttalade HD som en generell regel att när part genom en tilläggsöverenskommelse önskar ändra ett ingånget avtal det är ”angeläget” att parten ”ser till att motparten får detta förhållande klart för sig” och att om det uppstår oklarhet om giltighet eller innebörd av en sådan bestämmelse det finns ”anledning att inta en sträng hållning mot den part som tagit initiativ till denna”.s. 615
110.Två ytterligare exempel på fall där krav på tydlighet uppställts är NJA 1983 s. 808 och NJA 1986 s. 596. I NJA 1983 s. 808 hade köparen av en fastighet upptäckt en fukt- och mögelskada som berott på ett dolt fel som köparen inte haft anledning att räkna med vid köpet. Säljaren bestred ansvar med hänvisning till två friskrivningsklausuler som stadgade att ”egendomen överlåtes sådan den av köparen har besiktigats” och att ”köparen övertager säljarens rättigheter och skyldigheter gentemot säljarens entreprenörer”. HD konstaterade att något uttryckligt tal om friskrivning för fel inte förekommit före köpet. HD anförde som en generell regel att ”särskilt när avtal om fastighetsköp utformas ensidigt av säljaren eller dennes ombud måste det ställas höga krav på tydlighet för att säljaren skall kunna anses friskriven med stöd av avtalet från förpliktelser som annars skulle gälla för honom” och att detta gällde inte minst när frågan om friskrivning inte alls berörts i köpeförhandlingarna. Beträffande den förra bestämmelsen anförde HD bara att den inte kunde ”tilläggas betydelse av friskrivningsklausul”. I NJA 1986 s. 596 anförde HD att det vid avtal slutet mellan en näringsidkare och en konsument, när avtalet är av en art som för konsumenten normalt är en engångsföreteelse av stor ekonomisk betydelse (köp av monteringsfärdigt hus), ”måste ställas ganska stränga krav på näringsidkaren att denne bidrar till att avtalet utformas så att dess innebörd står klar för konsumenten. Särskilt gäller detta när, såsom i detta fall, näringsidkaren tillhandahåller kontraktshandlingarna och frågan rör en så viktig sak som priset.”s. 616
111.I NJA 1986 s. 670 I menade säljaren av ett radonhus att två klausuler i avtalet skulle anses vara friskrivningar från ansvar. I den ena föreskrevs att ”fastigheten, med vad därtill lagligen hör och tillvinnas kan, överlåtes i det skick den av köparen har besiktigats och godkänts” och i den andra att ”säljaren har för köparen lämnat uppgifter beträffande eventuella fel och brister i fastigheten” och att ”parterna är överens om att inga ytterligare överenskommelser avseende fastighetens skick träffats dem emellan”. HD fann att ”innehållet i dessa punkter är emellertid inte sådant att de kan tillmätas betydelse av friskrivningsklausul”.s. 616
112.I NJA 1982 s. 138 hade en hyresgäst erhållit ett s.k. avflyttningsmeddelande där det angavs att om hyresgästen inte ”accepterar ovanstående uppsägning har ni att inom tre veckor från emottagandet av denna handling hänskjuta tvisten till hyresnämnden”. I lagtexten talades det om att hyresvärden hade att meddela hyresgästen i fall där hyresgästen inte gick med på att flytta. Eftersom meddelandet enligt HD inte gav tillräckligt tydligt besked om att hyresgästen skulle tvingas att lämna lägenheten om han inte inom viss tid vände sig till hyresnämnden, befanns handlingen till följd av denna oklarhet inte kunna godtas som ett avflyttningsmeddelade.s. 616
113.Det finns emellertid i rättspraxis några fall som möjligen antyder att oklarhetsregeln undviks av HD och att domstolen i stället väljer att tillämpa andra metoder och principer för att komma fram till ett riktigt resultat (se härom Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 6 uppl. 2003, s. 199). Ett exempel härpå är NJA 2001 s. 750, som rörde tolkningen av en bestämmelse i en rättsskyddsförsäkring som föreskrev att ”vid varje tvist är självrisken 20 % av basbeloppet jämte 20 % av överskjutande kostnader”. Bestämmelsen tolkades av försäkringsgivaren så, att från ett bruttobelopp om 30 000 kr först drogs 20% av basbeloppet eller 7 200 kr samt 20% av skillnaden mellan 30 000 och 7 200 eller 4 560 kr. Enligt advokaten skulle avdrag göras med 7 200 kr. Något ytterligare belopp skulle emellertid inte dras av eftersom fordrat belopp om 30 000 kr understeg aktuellt basbelopp. Enligt HD medgav ordalydelsen i bestämmelsen att uttrycket tolkades i enlighet med vad såväl advokaten som försäkringsgivaren hävdat. HD uttalade dock som allmän princip att ”vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man emellertid att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln”. Vid en analys av de båda förespråkade tolkningsalternativen framkom att försäkringsgivarens tolkning medförde att självrisken var 100 % upp till kostnader om drygt 7 000 kr, varefter den var 20 % upp till försäkringens takbelopp, vilket enligt HD föreföll vara en rimlig ordning. Advokatens tolkning medförde emellertid att självrisken inledningsvis var 100 %, därefter 0 % upp till ca 36 000 kr och slutligen 20 % av överskjutande belopp, en lösning som enligt HD framstod som mindre rimlig. I brist på andra utslagsgivande faktorer gavs företräde åt den tolkning som försäkringsgivaren hävdat.s. 616
114.Det är naturligt att särskilda avtalstolkningssvårigheter uppkommer när parterna medvetet valt uttryck som är oklara. Ett område där sådan medveten otydlighet har varit särskilt frekvent förekommande är när moderbolag gjort uttalanden i samband med att dotterbolag lånat pengar eller ingått andra typer av förbindelser (s.k. stödbrev eller ”letters of comfort”). I NJA 1992 s. 375 hade en kommun till en kreditgivare uttalat att man hade blivit informerade om att kredit meddelats ett bolag som ägdes av en kommunal stiftelse, att kommunens avsikt var att vara och förbli majoritetsägare av bolaget under kreditens löptid samt att det var kommunens långsiktiga policy att bolaget skulle drivas på sådana sätt att det kunde fullfölja sina åtagande mot kreditgivaren. HD konstaterade att tolkningssvårigheterna med dessa letters of comfort ofta sammanhänger med den inte sällan åsyftade vagheten eller tvetydigheten i formuleringarna. När fråga uppkommer om en för framtiden bindande utfästelse lämnats skall frågan enligt HD lösas enligt vanliga avtalstolkningsprinciper, ”varvid inte bara olika nyanser i förklaringens lydelse utan också omständigheterna vid dess tillkomst och vad som kan utrönas om parternas avsikter kan få betydelse”. I det enskilda fallet fann HD att kreditgivarens tolkning de facto innebar att kommunen skulle ha åtagit sig en skyldighet för framtiden att gentemot banken svara för att bolaget skulle förbli solvent. Detta skulle i sin tur ha inneburit ett åtagande av sådan karaktär att det enligt kommunalrättsliga regler skulle ha fordrats stöd i ett beslut av kommunfullmäktige för att kommunen skulle bli bunden av åtagandet. Eftersom något sådant beslut inte fattats och kreditgivaren inte heller haft anledning att räkna med att något beslut av detta slag skulle föreligga, kunde kreditgivarens krav inte bifallas. I NJA 1994 s. 204 hade en ägare till ett bolag i ett brev till en av bolagets leverantörer informerat om att ägaren beviljat bolaget ett lån och att man ”declare that we intent to support” bolaget ”also for the future, if it should be necessary” (översatt till svenska att man ”förklarar att vi avser att stödja” bolaget ”även i framtiden, om det skulle bli nödvändigt”). Härefter hade leverantören levererat till bolaget, som dock redan tre veckor efter brevets utfärdande försatts i konkurs. Brevet ansågs av HD inte innebära att ägaren åtagit sig en omedelbar betalningsskyldighet för bolagets leverans och inte heller att ägaren garanterat att bolaget skulle fullgöra sina förpliktelser mot bolaget.s. 617
115.I det tredje rättsfallet rörande stödbrev, NJA 1995 s. 586, hade moderbolaget uttalat bl.a. att ”it is our intention to see that the borrower complies with all of the terms and conditions and to honour all of their respective obligations under the loan agreement”. Kreditgivaren hade ursprungligen önskat en garanti eller ett stödbrev som i realiteten var en garanti, något som dock avvisats av moderbolaget. Den slutliga lydelsen hade tillkommit väsentligen på förslag från moderbolagets sida. Enligt HD var den språkliga innebörden att moderbolaget utfäste sig att infria dotterbolagets förpliktelser enligt låneavtalet, en tolkning som inte motsades av stödbrevets lydelse i övrigt. HD uttalade vidare att det som förekommit under avtalsförhandlingarna ”inte varit av beskaffenhet att någondera parten bör på grund därav svara för det uppkomna missförståndet rörande avsiktsförklaringen”, varför avsiktsförklaringen fick ges den innebörd som framgick av själva lydelsen. 1.6.3 Norminriktad metod I NJA 1998 s. 3 hade en köpt bil vid kontrollbesiktningen befunnits inte uppfylla kraven beträffande avgasrening. I avtalet hade ett åtagande gjorts under rubriken ”Tillverkarens särskilda åtagande för fel i bilens avgasreningssystem”, där det angavs att åtagandet ”som följer av 12 § bilavgasförordningen (1987:586) kompletterar ägarens rättigheter enligt köpeavtalet … Avgasreningssystemet är felaktigt om bilens avgasutsläpp inte uppfyller de myndighetskrav som uppställts för bilar i trafik”. Under rubriken ”Tillverkarens ansvar för fel” angavs vidare att tillverkaren ”åtar sig att kostnadsfritt avhjälpa fel som visar sig inom fem år räknat från första registreringsdagen eller innan bilen har körts mer än 80 000 kilometer”. Enligt tillverkaren innefattade åtagandet endast en komponentgaranti, enligt vilken komponenter som direkt rörde avgasreningen skulle åtgärdas vid bristande uppfyllelse av avgaskraven. HD tolkade åtagandet i belysning av lagstiftningen rörande bilavgasrening och fann att åtagandet skulle uppfattas som en funktionsgaranti, vilken innebar att alla fel på bilen som orsakade att kraven på avgasrening inte uppfylldes omfattades av garantin och därför skulle åtgärdas.s. 618
116.I NJA 1986 s. 503 hade parterna i ett hyresavtal intagit en klausul som föreskrev att ”skulle under hyrestiden oförutsedda kostnader uppstå för fastigheten på grund av åtgärder som hyresvärden ålägges genom beslut av Kungl Maj:t eller annan myndighet, skall hyresgästen erlägga ersättning för å lokalen belöpande andel”. Härefter hade genom lagstiftning införts en s.k. hyreshusavgift som debiterades fastighetsägaren. HD fann att klausulens ordalydelse närmast talade för att den inte var tillämplig på skatter och allmänna avgifter. Huvudtankarna bakom JB:s bestämmelser om hyra, att hyran skulle vara till beloppet bestämd eller i varje fall beräkningsbar, motiverade enligt HD en viss återhållsamhet vid bestämmandet av klausulens räckvidd. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att förarbetena till lagstiftningen om hyreshusavgift inte föranledde annan bedömning, fann HD att klausulen inte kunde anses tillämplig på kostnader för hyreshusavgift.s. 618
117.I NJA 1985 s. 343 fann HD att en bestämmelse i fondbörsens inregistreringskontrakt särskilt p.g.a. den aktiebolagsrättsliga likabehandlingsprincipen ”avsetts täcka sådana offentliga erbjudanden om aktieförvärv som det har varit fråga om i målet, oavsett om erbjudandena faller inom rekommendationernas tillämpningsområde eller ej”.s. 618
118.I NJA 1989 s. 346 angavs att försäkringsgivaren ansvarade när skada uppstått till följd av att någon ”med dyrk tagit sig in i lokal som uppfyller för försäkringen gällande krav på inbrottsskydd eller i värdeskåp”. Vid tolkning av begreppet fäste HD först avseende vid innebörden av uttrycket ”dyrk” i vanligt språkbruk, vilket exemplifierades av hur uttrycket användes i lagstiftning rörande yrkesmässig försäljning av just dyrkverktyg. Vissa gränsdragningsproblem förelåg dock enligt HD och det var inte utan vidare klart att begreppet skulle tilläggas samma innebörd i alla sammanhang. Emellertid stod det klart att uttrycket inte omfattade ”falsk nyckel, d.v.s. en obehörigen framställd replik eller kopia av en originalnyckel”. Att det fanns vissa motivuttalanden till en bestämmelse i strafflagstiftningen som antydde något annat förändrade inte denna bedömning eftersom lagrummet innehöll en exemplifierande uppräkning och ett tidigare stadgande uttryckligen nämnt såväl falsk nyckel som dyrk.s. 619
119.En norm som i avtalstolkningshänseende kan likställas med lagstiftning är en allmän rättsprincip. Existensen av och innehållet i sådana principer kan ibland ha en avgörande betydelse för ett avtalstolkningsproblem. Ett exempel där en allmän rättsprincip hade betydelse för avtalstolkningen erbjuds av NJA 1989 s. 269, där fem personer verksamma i ett aktiebolag hade tecknat generell proprieborgen för bolagets förpliktelser. Särskild proprieborgen hade sedan tecknats av två andra personer för en kredit som lämnats. Fråga uppkom sedermera om banken med stöd av en bestämmelse i borgensvillkoren ägt friskriva två av fem som tecknat generell proprieborgen från ansvar. Enligt villkoret gällde att ”om annan borgen har ställts eller kommer att ställas för sådan förpliktelse får banken utan minskning av det ansvar som åvilar borgensman på grund av hans i denna borgensförbindelse tecknade borgen och utan dennes hörande medge ändringar beträffande säkerheten och således även bringa säkerheten att upphöra genom att lämna ut pant eller avstå från rätt mot annan borgensman”. Enligt HD var ordalydelsen oklar och gav närmast vid handen att villkoret avsåg annan säkerhet än den generella borgensförbindelsen och sålunda inte gav banken rätt att friskriva två av de fem borgensmännen från ansvar. HD sökte därför stöd i allmänna borgensrättsliga principer, enligt vilka en borgenär inte utan särskilt förbehåll får friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman, om inte de övriga borgensmännen godkänner åtgärden. Denna allmänna princip ansågs medföra att bankens villkor skulle tolkas restriktivt. HD fäste härutöver vikt vid att oklarheten inte skulle gå ut över borgensmännen, att banken inte klargjort innebörden i bestämmelsen för dem och att bankföreningarna i sina yttranden tagit avstånd från bankens tolkning. Banken ansågs till följd av dessa omständigheter inte ha haft rätt friskriva de två borgensmännen från ansvar. Ett annat exempel utgörs av NJA 1992 s. 782. Här hade en företagsförsäkring upphört att gälla. Försäkringsgivarens ansvar skulle enligt villkoren återinträda dagen efter den då premien betalades. Eftersom betalningsorder skickats den 8 maj, bokförts hos postgirot den 9 maj och brand utbrutit i fastigheten tidigt på morgonen den 9 maj uppkom frågan hur villkoren skulle tolkas. HD anförde här att det fick förutsättas att villkoret hade ”den innebörd som följer av vad som enligt allmänna civilrättsliga principer gäller i fråga om betalning”. Eftersom det av dessa principer, som kommit till uttryck i viss lagstiftning och rättspraxis, följde att betalning fick anses fullgjord när postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder hade betalning skett först den 9 maj. Eftersom ansvaret återinträdde först dagen därefter ansvarade försäkringsgivaren inte på denna grund för branden.s. 619
120.Ytterligare ett exempel på ett fall där HD använt sig av en norminriktad avtalstolkning utgörs av NJA 1993 s. 555, där parterna i ett hyresavtal överenskommit om en hyrestid om fem år fr.o.m. den 1 januari 1986, d.v.s. till den 31 december 1990. Avtalet innehöll också en bestämmelse som angav ”uppsägningstid 24 månader före avtalstidens utgång. Förlängning vid utebliven uppsägning tills vidare med 24 månaders uppsägning”. Här hade hyresavtalet sagts upp den 3 januari 1989 och frågan var om avtalet skulle anses upphöra den 3 januari 1991 eller först den 1 januari 1993. Enligt HD kunde någon bestämd slutsats inte dras av klausulens ordalydelse. Emellertid fick uppsägningstidens funktion i ett tillsvidareavtal enligt HD vara att ”ge parterna skäligt rådrum för att vidta erforderliga åtgärder i anledning av uppsägningen”. Detta syfte tillgodosågs enligt HD även om uppsägningen skedde innan den aktuella hyrestiden har börjat löpa. Med hänsyn härtill och till att det på hyresrättens område som huvudregel ansetts gälla att ett hyresavtal kan sägas upp omedelbart efter det att det ingåtts och oavsett om tillträde skett, medförde enligt HD att avtalet skulle tilläggas den innebörden att det upphörde den 3 januari 1991.s. 620
121.Bland de normer som kan ha betydelse för avtalstolkningen ingår inte bara lagstiftning och allmänna rättsprinciper utan även exempelvis fast etablerad branschpraxis. Ett exempel på fall där sådan praxis haft betydelse för avtalstolkningsfrågan utgörs av NJA 1996 s. 400, där tvist uppkommit mellan en försäkringstagares konkursbo och ombud om bättre rätt till ombudsersättning enligt en rättsskyddsförsäkring. Försäkringsavtalet kompletterades här med den fasta branschpraxis som rådde på marknaden enligt vilken betalning skedde till försäkringstagaren i de situationer där det kunde visas att denne ersatt ombudet och i övriga fall betalning skedde direkt till ombudet.s. 620
122.Det finns, som påpekas av Ramberg (Avtalstolkningsmetoder, i festskrift till Gösta Walin, 2002, s. 499) flera fall där HD valt att inte intolka förpliktelser i skiljeklausuler som inte uttryckligen avtalats mellan parterna. I dessa avgöranden har de överväganden som gjorts i samband med lagstiftning haft en stor och kanske avgörande betydelse för utgången. NJA 2000 s. 538 gällde frågan om parter i ett skiljeavtal skulle anses ha tystnadsplikt utan att sådan förpliktelse avtalats explicit. HD fann att det varken i svensk eller i utländsk ”doktrin och lagförarbeten [finns] en entydig och välgrundad uppfattning om tystnadsplikt för parterna”. HD ansåg att ett starkt stöd mot en tystnadsplikt fanns att finna i att en sådan princip ”inte kommit till uttryck i lagregleringen, i vart fall i den nya lagen om skiljeförfarande”. I NJA 2000 s. 773 hade parterna ingått skiljeavtal. Under pågående skiljeförfarande hade skiljenämnden uppmanat parterna att inbetala ett förskott på skiljedomskostnaderna. Härefter hade ena parten inbetalat begärt belopp och den andra parten förklarat att denne inte hade för avsikt att ställa förskott, vilket föranlett förstnämnda parten att inbetala också den andra partens andel. Inbetalande part hade sedan under förfarandet begärt att motparten skulle förpliktas att ersätta parten för inbetalningen av hälften av förskottet. HD fann här att en temporär regressrätt ger upphov till vissa rättstekniska komplikationer. Av väsentlig betydelse var enligt HD också att frågan övervägts i förarbetena till 1999 års lag om skiljeförfarande och att utredningen till följd av de komplikationer som kunde uppstå vid en sådan reglering beslutat avstå från att föreslå några regler som gav parten en sådan rätt. Under dessa förhållanden kunde det enligt HD ”inte vara ändamålsenligt att i rättspraxis införa en regel om temporär regressrätt utan att samtidigt kunna lösa de problem som en sådan regressrätt för med sig i olika hänseenden”. 1.6.4 Systeminriktad metod I NJA 1985 s. 397 I prövades bl.a. frågan om en bestämmelse om besiktning i AB 65 kunde anses ge köparen rätt att göra gällande felpåföljder. Enligt bestämmelsen fick talan inte föras rörande andra brister och fel än sådana som konstaterats föreligga vid besiktningen. Dock fick talan föras ”även rörande brist eller fel, som förefunnits vid besiktningen, men icke märkts och ej heller rimligen bort märkas”. Tingsrätten, vars dom fastställdes av HD, konstaterade dock att bestämmelsen förekom i det kapitel av AB 65 som behandlade besiktning av entreprenadarbeten och inte kunde antagas ha något mera vittgående syfte än att ”fastslå, som en följd av besiktningens karaktär av exklusivt bevismedel, att beställaren inte får påtala andra brister och fel än sådana som antingen konstaterats vid besiktning eller då förefunnits men inte märkts och inte heller rimligen bort märkas”. Ansvaret för fel och brist reglerades i stället i ett annat kapitel av bestämmelserna. I NJA 1990 s. 24 avsåg tolkningstvisten uttrycket ”samtliga arbeten” i ett avtal som i övrigt reglerades av AB 72, där entreprenören påstod att uttryckets krav var uppfyllt när entreprenaden godkänts vid slutbesiktning medan beställaren menade att arbetena inte var slutförda förrän också fel och brister åtgärdats efter slutbesiktningen. Här anförde HD, efter att ha analyserat ordalydelsen i bestämmelsen, att ”ett avtal bör ses som en sammanhängande helhet” och att man därför ofta kan ”hämta ledning i andra klausuler i avtalet”. Eftersom man i en annan bestämmelse i AB 72 hade använt en annan formulering ansågs detta i viss mån tala för att en annan tidpunkt åsyftats med det omtvistade uttrycket.s. 620
123.I NJA 1987 s. 266 hävdade DN att en bank gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång till en artikel författad av en DN-journalist. Banken hävdade emellertid att DN saknade talerätt eftersom man menade att upphovsrätten enligt kollektivavtalet mellan journalisten och DN tillkom journalisten. För att avgöra frågan granskade HD en bestämmelse i kollektivavtalet som tog sikte på fall där annan skulle utnyttja text eller bild som tagits fram av medarbetare på DN. HD fann att samtliga de analyserade bestämmelserna utgick från, ”som en tyst förutsättning”, att det var företaget som var överlåtaren och som genom överlåtelsen förfogade ekonomiskt över materialet. En genomgång av övriga regler i paragrafen visade i och för sig att det förelåg ”en viss bristande enhetlighet i paragrafens uppbyggnad och i konstruktionen av enskilda regler”. Om emellertid reglerna sågs i sitt inbördes sammanhang och jämfördes med tidigare reglering kunde bestämmelsen ”i dess helhet” anses ge stöd för nyss nämnda innebörd av reglerna, varför DN hade rätt att förfoga över journalistens verk.s. 621
124.I NJA 1992 s. 403 hade en återförsäljare, efter att huvudmannen krävt ett avtal med denne eftersom huvudmannen var missnöjd med återförsäljarens försäljningsprestation, ingått ett avtal enligt vilket ”Återförsäljaren skall för leverans under varje kalenderår under avtalstiden av Säljaren köpa en viss minimikvantitet av Produkterna” (p. 3.1). Fråga uppkom sedermera om detta var en skadeståndssanktionerad förpliktelse för återförsäljaren. Enligt HD kunde någon bestämd slutsats inte dras av bestämmelsens ordalydelse. Emellertid borde ett avtal ”ses som en sammanhängande helhet”, varför man vid ”tolkning av en avtalsbestämmelse kan … ofta hämta ledning i andra avtalsbestämmelser”. HD fäste härvid stor vikt vid att en bestämmelse i samma kapitel gav huvudmannen rätt att säga upp avtalet om återförsäljaren inte uppnådde minimikvantiteten (p. 3.4) samtidigt som det fanns en bestämmelse som gav huvudmannen rätt att säga upp avtalet till omedelbart upphörande om motparten bröt mot sina skyldigheter (p. 10.3). Enligt ytterligare en annan bestämmelse skulle återförsäljaren efter bästa förmåga aktivt verka för största möjliga avsättning av huvudmannens produkter (p. 5.1). HD konstaterade här att hävningsrätten enligt p. 3.4 inte förutsatte brott mot p. 5.1. Om också p. 10.3 skulle ha kunnat användas vid brott mot p. 3.1 utan att försumlighet förelåg, skulle p. 3.4 inte ha fyllt någon självständig funktion. Enligt HD fick det därför antas att endast p. 3.4 var tillämplig när minimikvantiteten inte uppfylldes och detta inte berott på försumlighet från återförsäljarens sida, vilket i sin tur utgjorde ett stöd för att bristande minimikvantitet inte avsetts vara ett skadeståndsgrundande kontraktsbrott. Härtill kom enligt HD några omständigheter som talade emot att p. 3.1 var en skadeståndsgrundande garanti, nämligen att det är vanskligt för en återförsäljare att garantera inköp av viss kvantitet, att detta var särskilt äventyrligt mot bakgrund av tidigare försäljningsresultat samt att det var huvudmannen som enligt avtalet bestämde priset.s. 621
125.NJA 1992 s. 414 avsåg tolkningen av ett försäkringsvillkor. Här angavs att ”försäkringen avser endast försäkringstagarens intresse”. 54 § FAL stadgar att om försäkringen tagits utan angivande av det intresse försäkringen avser, skall försäkringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses gälla till förmån för envar, som, i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta, har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat”. Mot denna bakgrund kunde bestämmelsens innehåll enligt ordalydelsen anses vara klar och betyda att någon försäkring av tredje mans intresse inte förelåg. HD konstaterade emellertid att andra bestämmelser i avtalet innehöll särskilda föreskrifter för situationen där varan köpts på avbetalning eller kredit eller där varan hyrts av försäkringstagaren, där det för den sistnämnda situationen angavs att försäkringsgivaren hade rätt att med befriande verkan lämna ersättning till ägaren. Mot denna bakgrund anfördes att ”försäkringsavtalet kan dock inte rimligen ha den innebörden, att rätten till försäkringsersättning tillkommer hyresmannen i egenskap av försäkringstagare men att försäkringsbolaget kan med befriande verkan betala ut ersättningen till fordonets ägare. Nämnda föreskrift måste därför antas ha en vidare innebörd än vad som omedelbart framgår av ordalydelsen”. Ägaren befanns därför ha en på försäkringsavtalet grundad rätt till försäkringsersättning. Här kan jämföras med NJA 2004 s. 534, som också huvudsakligen rörde frågan om vem som skulle anses vara försäkringstagare och där 54 § FAL spelade en betydande roll. Här hade i försäkringsvillkoren angivits att försäkringen gällde till förmån för försäkringstagaren och ”annan ägare av försäkrad egendom då denne inte kan få ersättning genom annan försäkring”. HD fann här att det inte enbart med stöd av 54 § kunde anses att en panthavare skulle vara berättigad till försäkringsersättning. Skälet var att nyss angivna bestämmelse uttryckligen angav vem försäkringen gällde till förmån för och att detta villkor inte kunde frånkännas betydelse. I samma fall tolkades också en bestämmelse som angav att ”om den som innehar rätt enligt företagshypotek för fordran anmäler namn och adress hos Skandia, så har denne … företrädesrätt till ersättning … Företrädesrätten gäller om ersättningsbeloppet överstiger 10 % av försäkringsbeloppet för ifrågavarande slag av egendom …”. HD:s tolkning av bestämmelsen utgör ett tydligt exempel på fall där innebörden enligt ordalagen läggs till grund när denna innebörd stöds av andra omständigheter i avtalet. HD anförde nämligen här att ordalydelsen närmast gav vid handen att företrädesrätten avsåg en rätt för företagshypotekshavaren att ta emot den försäkringsersättning som ”må tillkomma försäkringstagaren” och att denna tolkning stöddes av att rätten till utbetalning, till skillnad från situationen att hypotekshavaren skulle vara försäkringstagare, endast kunde göras gällande under särskilda förutsättningar. HD fann därför med beaktande av detta och ”av avtalets systematik (jfr däremot NJA 1992 s. 414)” att bestämmelsen inte innebar en utvidgning av kretsen försäkrade.s. 622