B. SOU 2004:50

1.a. Huvudreglerna 7. I betänkandet (SOU 2004:50) Skolans ansvar för kränkningar av elever föreslår Skolansvarsutredningen en lag om förbud mot kränkningar av elever. I lagen ingår skadeståndsbestämmelser. Dessa innebär att den som bedriver verksamheten i skolan eller den utbildning av annan karaktär som den föreslagna lagen täcker (kommun, stat, landsting eller enskild) kan bli tvungen att betala skadestånd till den elev som utsatts för trakasserier av olika slag. Ansvaret täcker skada orsakad av handlande såväl av skolan själv som av dess elever. Regler om hur skolan bör uppträda direkt mot eleven upptas i 7 § (ej trakasserier mot eleven), 8 § (handlingsprogram måste upprättas), 10–12 §§ (förbud mot diskriminering) samt 13 § (förbud mot repressalier). Den fortsatta framställningen tar dock, som framgår av artikelns titel, enbart sikte på skolans ansvar mot eleven för andra skolelevers handlande, låt vara att mycket av vad som sägs nedan, ej minst under D och E, även är tillämpligt på trakasserier som skolan självt gjort sig skyldig till. Den bestämmelse som upptar skolans ansvar för elevers trakasserier av andra skolkamrater återfinns i förslagets 9 § och lyder: ”En skola som får kännedom om att en elev vid skolan anser sig ha blivit utsatt för trakasserier i samband med skolgången skall låta utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta alla åtgärder som rimligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier. Detsamma gäller om en skola annars får kännedom om att en elev har trakasserats i samband med skolgången.” Trakasserier används av Skolansvarsutredningen som ett mer vidsträckt begrepp än mobbning. Sexuella trakasserier i ord eller handling eller rasistiska uttalanden behöver inte vara mobbning, en ståndpunkt som överensstämmer med den vanliga uppfattningen. Även trakasserier som inte är mobbning kan emellertid vara skadeståndsgrundande enligt förslaget.s. 348

2.8. Det stadgande i förslaget som föreskriver skadeståndsansvar är 14 § som lyder: ”Om en skola åsidosätter sina skyldigheter enligt 7, 9, 10, 11, 12 eller 13 § mot en elev i skolan, skall den som bedriver verksamheten i skolan betala skäligt skadestånd till eleven för kränkning av någon betydelse och ersätta annan skada.s. 349

3.När skadestånd för kränkning bestäms, skall särskilt beaktas om kränkningen har diskriminerande inslag. Om det finns särskilda skäl, kan skadeståndet för kränkning falla bort.s. 349

4.I 17 och 18 §§ finns regler om bevisbördan i tvister om skadestånd.” Skadeståndsrätten kan behandlas från flera utgångspunkter: handlandet, skadan eller ersättningen. Den traditionella svenska skadeståndsrätten bygger på handlandet. Vid culparegeln blir det detta moment som först kommer i blickfånget, men härefter anknyts också till en skada av ett eller flera slag. 2 kap. 1 § SkL föreskriver skadeståndsansvar för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada. Vid strikt ansvar ligger startpunkten i stället i skadan, vid försäkringssystem som anknyter till skadeståndsrätten vid ersättningen. Skolansvarsutredningens förslag, som inte innehåller ett strikt ansvar och än mindre uppställer ett försäkringssystem, bygger naturligt nog på det traditionella mönstret, låt vara att det skärpta ansvaret (omvänd bevisbörda, se 9 nedan) gärna föranleder en större jämvikt mellan handlande och skada. Skolans handlande, underlåtenheten att ingripa för att förhindra skadan, är visserligen starkt markerad i förslagets 14 §. Men det är också kränkningen.s. 349

5.I likhet med vad som gäller enligt SkL görs som framgår av denna bestämmelse förslaget skillnad mellan kränkning och annan skada: personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Den omstrukturering av SkL:s bestämmelser som ägde rum genom 2001 års lagstiftning innebar just att kränkning kom på samma nivå som de övriga tre skadorna och härmed fick en helt annan principiell betydelse än tidigare. För att 14 § skall bli tillämplig krävs alltid att det föreligger en kränkning. Om begreppet kränkning som det används skall förstås som en skada (och inte ett handlande) innebär detta att de andra tre skadorna är följder av kränkningen. Med andra ord: kränkning är det överordnade begreppet som i sin tur kan vara tillräckligt för skadestånd men som också kan bli upphov till en ersättningsgill personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada.s. 350

6.9. Utredningen förordar att skolans skadeståndsansvar även i fortsättningen skall bygga på vållande. För att stärka den skadelidandes ställning föreslås emellertid en omvänd bevisbörda. Det är ej längre eleven som skall styrka vållande hos skolan. Det är skolan som för att undgå skadeståndsansvar skall visa att den inte varit vållande. Ett presumerat culpaansvar föreslås. 17 §, vartill 14 § 3 st hänvisar (se 8 ovan), lyder: ”Om en skola har fått kännedom om att en elev anser sig ha blivit utsatt för trakasserier i samband med skolgången eller att sådana trakasserier annars har förekommit, är det skolan som skall visa att den vidtagit alla rimliga åtgärder för att förhindra fortsatta trakasserier eller att trakasserierna inte har kunnat förhindras på detta sätt.” 10. Enligt utredningen skall vållandebedömningen vara sträng; skolan skall, som framgår av 17 §, ha ”vidtagit alla rimliga åtgärder”. Strängheten gäller från den skadelidandes sida sett. Från den ansvariges synpunkt sett blir den omkastade bevisbördan i realiteten inte så betungande. Har skolan väl ansträngt sig i sammanhanget bör det nämligen inte vara några problem att visa vad som har gjorts.s. 350

7.11. Det ögonblick från vilket skolan kan göra sig skyldig till vållande inträder först sedan skolan har fått kännedom om mobbningen. Som framgår av 17 § är det från den tidpunkten som skolan måste agera för att inte kunna belastas med oaktsamhet. Och det är från denna tidpunkt som den omvända bevisbördan sätter in. Först nu är det skolans sak att styrka att man vidtagit alla rimliga åtgärder.s. 351

8.12. Det krävs att eleven kan styrka ett orsakssamband mellan mobbning och skada. Detta torde normalt inte bereda några svårigheter. Men undantag kan tänkas. Antag att den mobbade eleven får en depression och begär skadestånd för kränkning. Skolan medger att mobbning förekommit men hävdar att andra omständigheter, dramatiska och omskakande händelser i den mobbades liv, har orsakat depressionen. Om detta går att styrka kan eleven inte erhålla något skadestånd. Kan inte uteslutas att mobbningen bidragit till depressionen torde fullt skadeståndsansvar kunna inträda. Men enligt de bevisprinciper som uppställts i rättspraxis och som gällt person- och sakskador, bör mobbningen dels ha varit sannolik i sig, dels också mer sannolik än de övriga omständigheter, åberopade av skolan. Hur långt dessa principer sträcker sig vid kränkning av det slag det blir fråga om enligt lagförslaget är dock ovisst. Möjligen skulle det här räcka att kränkningen varit en sannolik orsak i sig.s. 351

9.13. I ett särskilt avseende har Skolansvarsutredningen föreslagit att också orsakssambandet mellan försummelserna från skolans sida och kränkningen skall presumeras. Antag att skolan gör gällande att deras goda åtgärder ändock inte hade kunnat förhindra mobbningen, exempelvis därför att mobbarna var så förhärdade att alla ansträngningar i alla fall hade varit meningslösa. Skolan har här bevisbördan för sitt påstående. Det är nämligen skolan som enligt 17 § skall visa att trakasserierna inte hade kunnat förhindras trots att skolan vidtagit alla rimliga åtgärder för att förhindra en fortsättning av dessa.s. 351

10.14. Sammanfattningsvis blir enligt förslaget bevisbördan fördelad på följande vis. Skyldigheten för den elev som yrkar skadestånd enligt förslaget är att styrka att mobbning ägt rum, att denna tillfogat honom en kränkning samt möjligen även annan skada, att skadan på ett adekvat sätt har orsakats av mobbning samt att skolan fått kännedom om att mobbningen har förekommit. Det är sedan skolans sak att visa att den inte varit vållande samt att, om detta görs gällande av skolan, skadan hade inträffat även om skolan handlat aldrig så mönstergillt.s. 351

11.15. Om inte annat är särskilt föreskrivet skall, enligt dess 1 kap. 1 §, SkL tillämpas. Sådana särskilda regler som inte överensstämmer med SkL återfinns i förslaget. I första hand gäller detta den omvända bevisbördan (17 §). De föreslagna reglerna om kränkning (14 §) innerhåller också avvikelser av olika slag från SkL. b. Kränkningen 16. Ett särskilt skadeståndsansvar för kränkning kan i dag enligt 2 kap. 3 § SkL åläggas ”den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära.” Bestämmelsen erhöll detta utseende genom 2001 års lagstiftning om ersättning för ideell skada; före denna, som trädde i kraft den 1 januari 2002, var det endast vissa särskilt angivna typer av brott som kunde föranleda att skadestånd för kränkning kunde utgå. Den stora nyheten med Skolansvarsutredningens lagförslag är sålunda att svensk skadeståndsrätt för första gången förses med ett skadeståndsansvar för kränkning oavsett brott, låt vara på ett begränsat område.s. 352

12.Beroendet av brott vid kränkning har förmodligen ett samband med det tryckfrihetsrättsliga skadeståndsansvaret, där svensk skadeståndsrätt kopplats ihop med straffrättsliga regler i en märklig och internationellt sett ovanlig utsträckning. Skolansvarsutredningens lösgörande av sambandet med brott vid skadeståndsansvar för kränkning är förhoppningsvis början till slutet på en fullständig frigörelse från det straffrättsliga tänkandet när det gäller ersättning för skada orsakad av kränkning och andra angrepp på personlighetsskyddet.s. 352

13.17. 2 kap. 3 § SkL torde endast sällan kunna aktualiseras i samband med mobbning under skolgång, eftersom kränkning av skolkamrater inte brukar utgöra brott. Undantagsvis kan detta dock naturligtvis vara fallet, exempelvis genom att kränkningen inneburit ett ofredande eller en förolämpning. Som framgått avser utredningen inte att på något sätt ändra SkL. Skulle villkoren för skadeståndsansvar enligt 2 kap. 3 § SkL någon gång vara uppfyllda skall den lagregeln även i framtiden kunna tillämpas.s. 352

14.18. Nivån på den kränkning som förekommit och som kan medföra skadeståndsansvar är inte densamma i Skolansvarsutredningens lagförslag som enligt 2 kap. 3 § SkL, där det som framgått krävs att kränkningen varit ”allvarlig”. För skolelevernas del räcker det att kränkningen varit ”av någon betydelse” (14 § 1 st). Att man vid en bedömning enligt 2 kap. 3 § SkL finner att kränkningen inte varit tillräckligt svår för rätt till ersättning hindrar sålunda inte att skadestånd för kränkningen kan tänkas utgå enligt den föreslagna lagen om förbud mot kränkningar av elever.s. 353

15.19. Den skillnad som sålunda skulle uppkomma mellan lagförslaget och SkL har en viktig symbolisk betydelse. Den markerar hur allvarligt Skolansvarsutredningen sett på kränkning av skolelever. Det blir lättare att finna kränkning föreligga när de skadelidande är skolelever än i fall där 2 kap. 3 § SkL skall tillämpas och detta trots att den senare regeln ensam förutsätter att brott har begåtts.s. 353

16.20. Bestämmelsen i 6 kap. 1 § SkL om jämkning på grund av medvållande har lyckligtvis varken före eller efter 2001 års reform av ersättning för ideell skada kunnat tillämpas vid kränkning, eftersom lagtexten inte ger utrymme härför. En möjlighet att beakta ett medvållande finns dock inom ramen för dels frågan om kränkning förekommit över huvud, dels skadeståndets storlek. Samma principer skall enligt Skolansvarsutredningen gälla vid kränkningsersättning på grund av mobbning. En annan sak är att 6 kap. 1 § SkL kan tillämpas när det gäller skadestånd för ekonomisk förlust. Utredningen förordar här dock återhållsamhet när det gäller att avgöra om det är fråga om medvållande eller inte. c. Mobbningen 21. På ett mycket övertygande sätt klargör utredningen varför det är olämpligt att fastställa orsakerna till kränkningen eller vad som ligger bakom trakasserierna. Gränsdragningen mellan överträdelse av diskrimineringslagstiftningen (till exempel en kränkning grundad på hudfärg) och andra orsaker till kränkningen (exempelvis att den angripna eleven bara är ”tråkig”) är inte bara hopplöst svår att genomföra. Skall den tillmätas någon betydelse i sammanhanget blir den också orättvis. Icke desto mindre har eleven som framgått bevisbördan för att mobbning över huvud förekommit (jfr nr 14 ovan). d. Annan skada 22. Kränkningen kan vara så allvarlig att den mobbade eleven tillfogas personskada till vilket räknas ej blott fysisk utan även psykisk ohälsa. SkL:s regler blir då tillämpliga. Ersättning kan enligt 5 kap. 1 § SkL utgå för kostnader, inkomstförlust samt ideell skada. Har den mobbade avlidit till följd av trakasserierna betalas enligt 5 kap. 2 § SkL ersättning för vissa kostnader, förlust av underhåll samt personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.s. 353

17.23. Sakskada kan naturligtvis tänkas förekomma i sammanhanget men torde vara sällsynt.s. 354

18.24. Däremot kan det väl bli fråga om ren förmögenhetsskada, exempelvis orsakad av att den skadelidande tvingats flytta och härigenom tillfogats ekonomisk förlust.s. 354

19.I dag är rättsläget vid ren förmögenhetsskada orsakad elev genom kränkning följande. Stat och kommun svarar som arbetsgivare för ren förmögenhetsskada vållad av arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten enligt 3 kap. 1 § SkL men förutsättningen är då att skadan orsakats genom brott i tjänsten. Något krav på brott gäller däremot inte för ren förmögenhetsskada när skadan orsakats vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § SkL. För den skadelidande är det sålunda i princip fördelaktigare, om skadan orsakats vid myndighetsutövning än i samband med arbetsgivaransvar. Detta gäller även i ett annat avseende: det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 § SkL omfattar även vållande av andra till vilka ansvaret delegerats, något som inte på samma sätt gäller vid arbetsgivaransvar.s. 354

20.25. Den skillnad som nu angetts mellan arbetsgivaransvar och ansvar vid myndighetsutövning är besvärande; i Grumsmålet (se 1 ovan), där HD:s majoritet fann att det varit fråga om myndighetsutövning, fann också ett justitieråd att arbetsgivaransvaret var den rätta grunden för ett skadeståndsansvar för skolan. Det är en påtaglig fördel med lagförslaget att den distinktion mellan det ena och det andra, som är aktuell i gällande rätt, i stort sett kommer att sakna betydelse.s. 354