Stycket

5.NJA 1989 s. 80 (Grums lastbilscentral) gällde ett fall av uteslutning av en åkare — Helge J — ur en lastbilscentral organiserad som ekonomisk förening. Föreningens stadgar föreskrev i fråga om uteslutning ur föreningen följande: Bryter medlem mot stadgarna, eller skadar han föreningen, eller motverkar han dess intressen eller ändamål, och rättar han sig icke efter erhållen skriftlig varning från styrelsen, eller vanvårdar han uppenbarligen sin ekonomi, eller har han icke inom sex månader, sedan han upphört med den verksamhet, som föranlett hans inträde i föreningen, uppsagt sig till utträde, må styrelsen utesluta honom ur föreningen. Målet kom att gälla såväl frågan om uteslutningen var materiellt berättigad som om det formella procedere som stadgarna föreskrev för uteslutning hade iakttagits av föreningen då den beslöt om uteslutningen. Helge J hade dels kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen dels vid en tankcentral, till vilken de till föreningen anslutna åkarna hade nycklar, efter att ha kopierat en annan åkares nyckel, tankat diesel till sina egna bilar på den andres konto. För detta tillgrepp dömdes Helge J till villkorlig dom och dagsböter. Helge J hade blivit varnad av föreningens styrelse på grund av att han kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen men däremot inte för det olovliga utnyttjandet av kamratens konto, men när stölderna blev kända beslutade föreningens styrelse omedelbart att utesluta Helge J ur föreningen. Någon ny varning utfärdades sålunda inte. — Helge J väckte talan mot föreningen och yrkade att uteslutningsbeslutet skulle förklaras ogiltigt. Vad först den materiella frågan beträffar gällde målet frågan om utnyttjandet av kamratens konto kunde anses omfattad av de grunder som stadgarna angav för uteslutning. I den frågan uttalade Högsta domstolen att den ifrågavarande stöldbrottsligheten visserligen inte riktade sig mot föreningen som sådan utan mot en enskild föreningsmedlem. Brottsligheten var emellertid ägnad att skada sådan verksamhet som föreningens åtaganden syftade till att främja, och den innefattade upprepade tillgrepp av sådana förnödenheter som det föll inom ramen för föreningens uppgifter att förmedla till medlemmarna. Med hänsyn härtill måste det anses att Helge J genom brottsligheten motverkade föreningens ändamål. Vad så gällde frågan om den varning som föreningens styrelse utfärdat gällde den, så som framgår av referatet ovan, inte stölderna av dieselolja utan det förhållandet att Helge J kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen. Högsta domstolen konstaterade att det inte förelåg något sakligt samband mellan de förhållanden som föranledde varningen och grunden för uteslutningen. Emellertid kan, säger Högsta domstolen därefter, stadgarnas krav på att uteslutning skall föregås av varning med anledning av visst illojalt beteende inte rimligen tilläggas den innebörden att, om medlem varnats med anledning av visst illojalt förfarande från hans sida, föreningen därefter skulle vara förhindrad att utan ny varning utesluta medlemmen om denne på nytt gör sig skyldig till illojalt förfarande, låt vara av annan art än tidigare — med undantag möjligen för det fall att medlemmen inte utan vidare kan förutsättas inse det illojala i sitt handlande. ”Om sådant fall är dock här ej fråga.” Slutligen konstaterade Högsta domstolen att varningen åtminstone i sin huvudsakliga del hade täckning i stadgarna och i sak inte var obefogad. Justitierådet Höglund var dock av åsikten att den utfärdade varningen inte borde kunna åberopas i det aktuella fallet eftersom de båda anförda grunderna inte stod i sådant sakligt samband med varandra att varningen för det ena förfarandet skulle kunna åberopas i anledning av det andra. Höglund ansåg det t.o.m. kunna ifrågasättas om oljetillgreppen, som riktade sig mot en annan medlem i föreningen, alls kunde sägas ha skadat föreningen eller inneburit motverkan av dess intressen eller ändamål. 4.6 Klander av föreningsstämmobeslut I FL 7 kap. 17 § stadgas att om ett beslut av föreningsstämman inte har kommit till i behörig ordning eller i övrigt strider mot föreningslagen eller mot stadgarna, talan kan föras mot föreningen om att beslutet skall upphävas eller ändras. Taleberättigad är bland andra föreningsmedlem. Den tid inom vilken talan skall föras är enligt huvudregeln tre månader från beslutsdagen. I tre fall gäller dock inte denna begränsning. Bland annat kan talan föras senare än tre månader efter beslutsdagen om samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte har getts. Till följd av en hänvisning i BRL 9 kap. 14 § är detta stadgande tillämpligt även på bostadsrättsföreningar. — I NJA 1996 s. 679 uppkom fråga om det nu nämnda undantaget från tremånadersregeln var tillämpligt även på stämmobeslut enligt BRL 9 kap. 16 § första stycket punkt 2 och som avser beslut som innebär att en lägenhet som upplåtits med bostadsrätt kommer att förändras eller i sin helhet behöva tas i anspråk av föreningen med anledning av en om- eller tillbyggnad. För sådana beslut krävs enligt det nu nämnda stadgandet i BRL endera att bostadsrättshavaren skall ge sitt samtycke till ändringen eller att två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och det dessutom har godkänts av hyresnämnden. I det aktuella målet fann såväl tingsrätt och hovrätt som tre av Högsta domstolens ledamöter att ett ovillkorligt krav på samtycke från viss eller vissa medlemmar inte gäller enligt BRL 9:16 första stycket punkt 2 eftersom samtycket kan ersättas genom att stämmobeslutet har fattats med kvalificerad majoritet i förening med att beslutet godkänts av hyresnämnden. Högsta domstolen kom emellertid inte desto mindre till resultatet att beslutet kunde klandras trots att tremånadersfristen överskridits — en av de tre ledamöter som medgav klanderrätt ansåg nämligen att fråga var om en tillåtlig fastställelsetalan, för vilken någon särskild tidsfrist inte gällde. HD:s domskäl kom därmed att bestämmas av de två övriga ledamöter som ingick i majoriteten. I dessa skäl framhålls bland annat att det skydd som den aktuella regeln var avsedd att lämna bostadsrättshavarna i stor utsträckning skulle sättas ur spel om ett ombyggnadsbeslut skulle få verkställas om det inte klandrats inom angiven tid, och detta även om beslutet fattats med enkel majoritet. För att den i BRL avsedda prövningen av hyresnämnden inte skulle kunna underlåtas när det föreligger ett sådant fall som avses i BRL 9 kap. 16 § första stycket punkt 2 skulle de berörda medlemmarna normalt vara nödsakade att klandra beslut av nu aktuellt slag inom tre månader. Det synes, sägs det, inte kunna antas att regleringen har avsetts få denna innebörd. Och ännu mera tydligt är det att, om hyresnämnden genom lagakraftvunnet beslut har avslagit en framställning från föreningen om godkännande av stämmobeslutet, sistnämnda beslut måste betraktas som en nullitet i nu aktuellt hänseende. Om medlemmen i ett sådant fall anser sig ha anledning att utverka en dom på att beslutet har förlorat sin verkan kan uppenbarligen inte bestämmelsen om tre månaders klandertid vara tillämplig. 4.7 Registreringsfrågor RÅ 83 Ref 2:36: Beslut av länsstyrelse att registrera nya stadgar för ekonomisk förening ansågs inte vara överklagbart enligt 1951 års FL.s. 69