Stycket

33.NJA 1996 s. 293 (Balken II) utgör fortsättningen på första Balkenmålet. Sedan HD i det första målet bestämt att påkallandetidpunkten skulle vara bestämmande vad gällde tidpunkten för värderingen återstod så frågan hur denna skulle tillgå. HD konstaterade till att börja med att valet kunde sägas stå mellan två värderingsobjekt, aktierna eller bolaget. Oavsett vilken metod man använde var dock tanken den, att minoritetsaktieägarna skulle ges samma ekonomiska ställning efter tvångsinlösningens genomförande som de haft före denna. Att substansvärdet i vissa aktiebolag var högre än det samlade aktievärdet borde inte i sig påverka värderingen eftersom detta övervärde i normalfallet var oåtkomligt för aktieägarna. Att värderingen i sådana fall där någon omsättning av aktier i det bolag som var föremål för inköp inte gärna kunde göras efter annat än bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga medförde dock inte, att aktierna i övriga bolag inte i första hand borde värderas efter det värde aktierna hade på marknaden. Detta var för övrigt den idé på vilken särregeln (jfr ovan) byggde. Mot denna bakgrund kom HD till resultatet att börskursen är den norm som värderingen skall utgå från — dock sedan man först prövat börskursen som måttstock. — Sammanfattningsvis uttalar HD att det vid tvångsinlösen av minoritetsaktier är aktiernas verkliga värde som skall ersättas. Med det verkliga värdet förstås att värderingen skall grundas på marknadspriset om aktierna är noterade på börs eller föremål för liknande notering och i annat fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga. Om lösenbeloppet skall grundas på börskursen eller liknande notering måste emellertid kursens värde som måttstock prövas. En sådan prövning kan dock i regel göras ganska översiktligt.s. 52