3 · Behörighetsreglerna

1.3.1 Forum för återgångskrav (art. 6.2 i konventionen) I fallet GIE Réunion européenne hade ett antal nya bilar som ett franskt bolag (Soptrans) förvarade på en bilparkering skadats vid en naturkatastrof. Soptrans hade försäkring mot skadorna hos ett antal franska försäkringsbolag. Vissa av de skadade fordonen tillhörde ett spanskt bolag (GME) och var försäkrade (även) hos ett spanskt försäkringsbolag (Zurich). Genom en förlikning ingången inför spansk domstol åtog sig Soptrans att ersätta skadorna på GME:s bilar. Medan förfarandet vid den spanska domstolen pågick, väckte Soptrans talan mot de franska försäkringsgivarna vid fransk domstol med krav på ersättning för det belopp som Soptrans skulle betala till GME. De franska försäkringsgivarna väckte i sin tur regresstalan mot Zurich vid samma franska domstol. Grunden för denna talan var att, i fall där samma intresse är försäkrat hos flera försäkringsgivare mot samma fara, ansvaret för den ersättning som tillkommer den försäkrade enligt fransk lag skall fördelas proportionellt de olika försäkringsgivarna emellan. En av Zurich rest behörighetsinvändning, som gick ut på att talan måste väckas vid Zurichs hemvistforum i Spanien, gav upphov till några spörsmål som hänsköts till GD för förhandsavgörande.s. 1098

2.Den första frågan var om en talan som den här förda går in under konventionens särskilda behörighetsregler för försäkringstvister (art. 7-12a). Dessa bestämmelser syftar till att skydda den part (oftast försäkringstagaren) som är ekonomiskt svagare och juridiskt mindre erfaren än motparten (försäkringsgivaren). Tillämpningen av dem kan inte sträckas ut till att omfatta personer som inte behöver detta skydd. I det aktuella fallet, där samtliga parter var näringsidkare inom försäkringsbranschen och ingen part kunde anses vara svagare än motparten, fanns det inte något behov av särskilt skydd för någon av parterna. Slutsatsen, för vilken GD också fann stöd i ordalydelsen av de särskilda behörighetsreglerna för försäkringstvister, blev att dessa bestämmelser inte är tillämpliga i mål där en försäkringsgivare riktar återgångskrav mot en annan försäkringsgivare.s. 1099

3.Övriga tolkningsfrågor knöt sig till art. 6.2. Enligt den bestämmelsen kan en talan som avser återgångskrav väckas vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom. I det aktuella fallet hade den av Soptrans förda talan mot de franska försäkringsgivarna och sistnämnda parters talan mot Zurich karaktär av ursprungligt käromål respektive talan avseende återgångskrav. I princip stod det därför klart att den franska domstolen var behörig med stöd av art. 6.2.s. 1099

4.En fråga som ställts av den föreläggande franska domstolen var dock om det för tillämpning av art. 6.2 krävs att det finns ett samband, och i så fall vilket slags samband, mellan det ursprungliga käromålet och återgångskravet. GD:s svar blev här att det i själva begreppet återgångskrav ligger att det måste finnas ett samband mellan de båda käromålen. Närmare bestämt måste det enligt GD kunna slås fast att forumreglerna inte kringgås på ett otillbörligt sätt genom tillämpningen av art. 6.2, dvs. att käromålet inte kan anses ha väckts endast för att få talan mot svaranden prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom. Det ankom på den föreläggande domstolen att kontrollera att det fanns ett sådant samband.s. 1099

5.GD tillade att art. 6.2 endast anger behörig domstol för prövning av återgångskravet och inte uppställer några egentliga sakprövningsförutsättningar (”admissibility properly so called”). Detta är en fråga för forumlandets nationella processrätt. De nationella reglerna får dock inte tillämpas på ett sätt som skulle begränsa verkan av konventionens bestämmelser om behörig domstol. 3.2 Behörigheten i försäkringstvister (art. 7–12a, särskilt art. 12, i konventionen) I fallet SFIP var sakförhållandet, med en viss förenkling, följande: Ett franskt bolag (Calland) hade byggt en enhet för osttillverkning för ett annat franskt bolags (Chatelards) räkning och därvid använt sig av paneler som tillverkats av ett tredje franskt bolag (SFIP), som var ett dotterbolag till ett belgiskt bolag (Recticel). Genom expertbevisning blev det fastställt att det fanns brister i konstruktionen och tillverkningen av panelerna som gjorde lokalerna olämpliga för sitt ändamål samt att det skulle kosta drygt 600 000 euro att återställa lokalerna i ursprungligt skick.s. 1100

6.SFIP var försäkrat hos flera franska försäkringsgivare samt indirekt även hos ett antal belgiska försäkringsgivare enligt en gruppförsäkring som tecknats av moderbolaget Recticel och som enligt ett tilläggsavtal gällde även för SFIP. Enligt en i detta avtal ingående klausul skulle tvister om avtalet slitas av domstol på den ort där försäkringstagaren hade sitt hemvist.s. 1100

7.Chatelard väckte skadeståndstalan vid fransk domstol mot Calland jämte dess försäkringsgivare samt mot SFIP och några av dess försäkringsgivare. SFIP väckte vid samma domstol regresstalan mot vissa belgiska försäkringsbolag hos vilka SFIP var indirekt försäkrad. Som grund för domstolens behörighet att pröva sistnämnda talan åberopade SFIP att talan mot försäkringsgivaren i fråga om ansvarsförsäkring enligt art. 10.I i konventionen kan väckas vid den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den försäkrade (om lagen i domstolsstaten tillåter det, vilket här inte var något problem). De belgiska försäkringsbolagen gjorde behörighetsinvändning och åberopade den ovan nämnda prorogationsklausulen. Enligt den klausulen hade SFIP måst väcka sin talan vid domstol i den ort i Belgien där försäkringstagaren (Recticel) hade sitt hemvist. Frågan blev då huruvida nämnda klausul kunde åberopas mot SFIP, som inte hade godkänt den. Det spörsmålet hänsköts till GD.s. 1100

8.GD:s svar är präglat av det ändamål som bär upp konventionens speciella behörighetsregler för försäkringstvister, nämligen att bereda ett ändamålsenligt skydd för försäkringsgivarens motpart såsom den ekonomiskt svagare parten i avtalsförhållandet. Detta skydd skall säkerställas bland annat genom en restriktiv tolkning av art. 12, som innehåller en uttömmande uppräkning av de fall då parterna genom prorogationsavtal kan avvika från bestämmelserna i fråga.s. 1100

9.Enligt art. 12.3 i konventionen kan en försäkringstagare och en försäkringsgivare, vilka vid försäkringsavtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma konventionsstat, (med ett visst, här ej aktuellt förbehåll) avtala att domstolarna i den staten skall vara behöriga även om skadan skulle inträffa i en annan stat. Härigenom förlorar försäkringstagaren visserligen sin möjlighet att väcka talan mot försäkringsgivaren vid domstolen i den ort där skadan inträffade (jfr art. 9). Att en sådan klausul tillåts enligt konventionen hänger samman med att försäkringstagaren ändå skyddas på ett ändamålsenligt sätt, eftersom han behåller sin rätt att väcka talan vid domstolen i den ort där han själv har sitt hemvist.s. 1101

10.Annorlunda förhåller det sig enligt GD när det gäller frågan om verkan av en prorogationsklausul enligt art. 12.3 gentemot en försäkrad som inte har tecknat försäkringen och som har hemvist i en annan konventionsstat än parterna i avtalet. I så fall skulle möjligheten att åberopa en sådan klausul få allvarliga följder för den försäkrade, som inte skulle kunna väcka talan mot försäkringsgivaren vare sig vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller vid domstolen i den ort där han själv har sitt hemvist. Dessutom skulle försäkringsgivaren vid en tvist med den försäkrade kunna väcka talan vid sitt eget hemvistforum. En sådan tolkning skulle innebära ett åsidosättande av skyddet för den ekonomiskt svagare parten och kunde inte godtas.s. 1101

11.Någon annan slutsats föranleddes ej heller av det av de belgiska försäkringsbolagen åberopade GD-avgörandet i fallet Gerling. I det fallet fann GD sig visserligen kunna godta en prorogationsklausul i ett försäkringsavtal som rörde en försäkrad tredje mans rätt att väcka talan. Skillnaden var emellertid att klausulen i det fallet var till den försäkrades förmån och åberopades av, inte mot, den parten.s. 1101

12.GD:s slutsats blev härefter att en prorogationsklausul i enlighet med art. 12.3 i konventionen inte kan åberopas mot den som är försäkrad genom avtalet men som inte uttryckligen har godtagit klausulen och som har sitt hemvist i en annan konventionsstat än den där försäkringstagaren eller försäkringsgivaren har sitt hemvist.s. 1101

13.Det är dock mycket möjligt att ett fall som detta skulle bedömas annorlunda vid tillämpning av Bryssel I-förordningen. Anledningen är att förordningen innehåller en bestämmelse i art. 9.1 b) som saknar motsvarighet i konventionen. Enligt den bestämmelsen har den försäkrade (som inte själv är försäkringstagare) rätt att väcka talan mot försäkringsgivaren vid sitt eget hemvistforum. Den rätten behåller han även om en prorogationsklausul enligt art. 13.3) i förordningen (vilken motsvarar art. 12.3 i konventionen) skulle kunna åberopas mot honom. Vad den försäkrade skulle förlora är bara möjligheten att väcka talan vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Han är således i samma position som försäkringstagaren. Det ligger såtillvida nära till hands att en prorogationsklausul av här aktuellt slag skulle kunna åberopas även mot den försäkrade.s. 1101

14.Försäkringsrättsliga förhållanden förelåg också i fallet GIE Réunion européenne, som har behandlats ovan i avsnitt 3.1. 3.3 Behörigheten i konsumenttvister (art. 13-15, särskilt art. 13, i konventionen) I fallet Gruber hade ett tyskt bolag sålt ett parti takpannor till en lantbrukare bosatt i Österrike. Pannorna var avsedda delvis för köparens lantgård och delvis för hans och hans familjs i gården inrymda bostad, vilken innehöll ett tiotal rum och upptog drygt 60 procent av byggnadens bruksyta. Sedan pannorna levererats och använts för att lägga om taket, fann köparen att pannorna inte motsvarade de utfästelser som säljaren gjort. Han stämde därför säljaren vid österrikisk domstol med krav på skadestånd. Som grund för domstolens behörighet åberopade köparen att tvisten gällde ett konsumentavtal och att han enligt art. 14.I i konventionen hade rätt att väcka talan mot säljaren vid domstol i sin egen hemviststat.s. 1102

15.Målet rörde olika frågor huruvida de i art. 13.I.3 stadgade förutsättningarna för att en konsumenttvist i konventionens mening skall anses föreligga var uppfyllda. Den väsentligaste delfrågan, och den enda som GD kom att ta ställning till, var om det i målet aktuella avtalet kunde anses vara ett konsumentavtal, trots att avtalet avsåg en vara som delvis var avsedd för köparens yrkesmässiga bruk och bara delvis för ändamål som låg utanför hans yrkesverksamhet.s. 1102

16.Vid bedömningen härav betonade GD att art. 13–15 har karaktär av undantag från konventionens huvudregel i art. 2 och att de därför måste tolkas restriktivt. En sådan tolkning är särskilt påkallad i fråga om en behörighetsregel som den i art. 14, vilken tillåter en konsument att väcka talan mot sin medkontrahent vid forum i sin egen hemviststat. Utöver de fall som uttryckligen föreskrivs i konventionen är det nämligen uteslutet att ge behörighet åt domstolarna i kärandens hemviststat. Denna ståndpunkt är helt i linje med GD:s tidigare rättspraxis.s. 1102

17.Slutsatsen blev att en person som har ingått ett avtal med det dubbla syfte som var aktuellt i målet inte har rätt att dra fördel av de särskilda, (för käranden) fördelaktiga behörighetsreglerna i art. 13–15, såvida inte den yrkesmässiga användningen är så marginell att den i sammanhanget har minimal betydelse för transaktionen. Det förhållandet att den icke yrkesmässiga sidan överväger är enligt GD utan betydelse.s. 1102

18.Det ålåg den domstol vid vilken talan väckts att avgöra huruvida avtalet i fråga avsåg att i icke försumbar utsträckning tillgodose behov i köparens yrkesverksamhet eller om den yrkesmässiga användningen tvärtom var av obetydlig omfattning. Härvid skulle domstolen beakta samtliga faktiska omständigheter som objektivt framgick av handlingarna i målet. Däremot skulle hänsyn inte tas till vilka omständigheter eller förhållanden som medkontrahenten kände till vid avtalsslutet, såvida inte den part som gör gällande att han är konsument har uppträtt på ett sådant sätt att medkontrahenten med fog kunnat få det intrycket att det rörde sig om yrkesmässiga ändamål. — Vid den här aktuella prövningen skall således i princip objektiva kriterier vara avgörande och subjektiva faktorer bara undantagsvis få beaktas. 3.4 Behörighet i mål om sakrätt i fast egendom (art. 22.1 i förordningen) I det av svenska Högsta domstolen avgjorda fallet Heydt synes såväl käranden (F-H) som svaranden (R-M) ha haft hemvist i Tyskland. F-H yrkade i tingsrätten fastställelse att han ägde bättre rätt till en inom tingsrättens domkrets belägen fastighet, till vilken R-M var den öppne ägaren. Grunden för F-H:s talan var att R-M hade förvärvat fastigheten för hans räkning. I fråga om svensk domstols behörighet hänvisade FH till art. 22.1 i Bryssel I-förordningen. Enligt den bestämmelsen, vilken motsvarar art. 16.1 i Brysselkonventionen, ankommer avgörandet av tvister som avser sakrätt i fast egendom med exklusiv behörighet på domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.s. 1103

19.R-M yrkade avvisning av F-H:s talan och gjorde därvid gällande att denna talan inte avsåg sakrätt i fast egendom i den mening som avses i den åberopade bestämmelsen. Det yrkandet avslogs i samtliga instanser.s. 1103

20.Såvitt avser intern svensk rätt, har Högsta domstolen tidigare uttalat att sådan dold äganderätt som F-H åberopade i målet inte är en äganderätt i vanlig mening utan får anses utgöra endast ett obligationsrättsligt anspråk mot den öppne ägaren. Emellertid har GD i sin rättspraxis till art. 16.1 i Brysselkonventionen slagit fast att begreppet sakrätt i fast egendom, som det används i den bestämmelsen, skall tolkas autonomt och att begreppet bland annat omfattar tvister i vilka talan förs om fastställelse av äganderätten till sådan egendom. Och F-H:s talan i målet gick inte ut på att R-M skulle förpliktas att medverka till ett överförande av äganderätten utan grundades på ett påstående att de faktiska förhållandena var sådana att äganderätten tillkom honom framför R-M. Vid bifall till sin talan skulle F-H också omedelbart genom domen vara tillförsäkrad skydd för de befogenheter som är knutna till äganderätten till fastigheten. Äganderätten skulle inte heller anses ha övergått till honom genom domen utan redan vid tidpunkten för det ursprungliga förvärvet.s. 1103

21.Mot bakgrund härav och av de skäl som legat bakom införandet av den i målet aktuella regeln om exklusiv behörighet för fastighetslandets domstolar fann Högsta domstolen det vara uppenbart att den av F-H väckta talan avsåg sakrätt i fast egendom i den mening som avses i art. 22.1 i förordningen och att svensk domstol således var behörig. 3.5 Litispendens m.m. (art. 21, 22, 25 och 27 i konventionen) I fallet Mærsk Olie & Gas hade ett danskt bolag (Mærsk) anlagt en olje- och gasledning i Nordsjön. Kort tid senare fiskade en trålare tillhörig ett nederländskt bolag (redarna) i närheten av rörledningarna, varvid omfattande skador uppkom på ledningarna. Mærsk informerade redarna om att Mærsk ansåg redarna ansvariga för skadorna.s. 1104

22.I april 1987 ansökte redarna om ansvarsbegränsning i enlighet med 1957 års internationella konvention angående begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö, vilken gällde för Nederländerna vid den i målet relevanta tidpunkten. Ansökningen gavs in till domstol på den ort i Nederländerna där fartyget i fråga var registrerat. I maj 1987 beslöt denna domstol att provisoriskt fastställa redarnas ansvarsgräns till ett visst belopp, vilket redarna sedermera deponerade hos domstolen. Mærsk informerades om det beslutet.s. 1104

23.I juni samma år väckte Mærsk skadeståndstalan mot redarna vid dansk domstol. Vidare överklagade Mærsk den nederländska domstolens beslut om ansvarsbegränsning till högre instans. Mærsk gjorde gällande att den domstol som meddelat beslutet inte var behörig. Emellertid fastställde överinstansen beslutet under hänvisning bland annat till art. 2 och 6a i Brysselkonventionen. Mærsk överklagade inte det beslutet.s. 1104

24.Den 1 februari 1988 delgavs Mærsk det domstolsbeslut genom vilket en fond för ansvarsbegränsning hade upprättats. Fondförvaltaren anmodade Mærsk att komma in med sitt fordringsanspråk. Mærsk avstod från att besvara förvaltarens anmodan och valde i stället att vidhålla sin talan vid den danska domstolen. Då inga fordringsanspråk kommit in till fonden, betalades det hos den nederländska domstolen deponerade beloppet tillbaka till redarna.s. 1104

25.Inför den danska domstolen uppkom flera frågor, främst huruvida hinder för prövning av Mærsks talan förelåg på grund av det tidigare inledda förfarandet om ansvarsbegränsning i Nederländerna (litispendens enligt art. 21 i Brysselkonventionen). Dessa frågor fördes upp till Højesteret, som beslöt att begära förhandsavgörande från GD.s. 1104

26.Den första frågan var huruvida en ansökan om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning som en fartygsägare ger in till en domstol i en konventionsstat, i vilken en potentiellt skadelidande person namnges, och en skadeståndstalan som denne skadelidande har väckt mot fartygsägaren vid en domstol i en annan konventionsstat rör samma sak i den mening som avses i art. 21. Härför krävs det, enligt vad som framgår av den franska konventionstexten, bland annat att de båda målen har samma föremål och samma grund (le même objet et la même cause).s. 1105

27.I denna del uttalade GD till en början att en ansökan om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning i och för sig omfattas av tillämpningsområdet för art. 21. Emellertid befanns de i målet aktuella ansökningarna inte ha samma föremål. Ty medan föremålet för en skadeståndstalan är att fastställa svarandens skadeståndsskyldighet, är föremålet för en ansökan om ansvarsbegränsning att, för det fall att skadeståndsskyldighet fastställs, ansvaret skall begränsas till ett belopp som beräknas enligt 1957 års konvention. I art. 1.7 i den konventionen slås det nämligen fast att den omständigheten att ansvarsbegränsning åberopas inte innebär att ansvarighet medges. Det förhållandet att fordringarna skall kontrolleras av en förvaltare och till och med kan bestridas av gäldenären inom ramen för ett förfarande om att upprätta en fond för ansvarsbegränsning påverkade inte denna bedömning. Vid prövningen huruvida två mål har samma föremål skall hänsyn nämligen tas endast till de olika kärandenas yrkanden men inte till svarandenas grunder för bestridande av käromålen.s. 1105

28.Vidare befanns ansökningarna inte heller vila på samma grund. I här relevant mening utgörs grunden av de faktiska omständigheter och rättsregler som åberopas till stöd för talan. I det aktuella fallet var det inte samma rättsregler som åberopades i de båda målen: skadeståndstalan grundades på reglerna om utomobligatoriskt ansvar, medan ansökan om ansvarsbegränsning grundades på 1957 års konvention och implementerande nationell lagstiftning.s. 1105

29.Det stod således klart att det inte förelåg någon litispendenssituation.s. 1105

30.Däremot hade de båda målen sådant samband med varandra att det i princip kunde komma i fråga att tillämpa reglerna om konnexitet i art. 22 i Brysselkonventionen. Den möjligheten stod dock inte till buds i det aktuella målet, eftersom det nederländska förfarandet redan var avslutat och det deponerade beloppet återbetalats till redarna. Därmed fanns det inte längre några ”käromål som har samband med varandra” i den mening som avses i art. 22.s. 1105

31.Nästa fråga var om ett beslut om upprättande av en sådan fond för ansvarsbegränsning som avsågs i målet utgör en dom i den mening som avses i art. 25 i Brysselkonventionen. Mærsk hävdade att den frågan skulle besvaras nekande, eftersom beslutet inte hade meddelats i ett kontradiktoriskt förfarande. Denna ståndpunkt godtogs emellertid inte av GD. Det är visserligen sedan länge klart att art. 25 i princip är begränsad till domstolsavgöranden som har varit eller kunnat bli föremål för ett kontradiktoriskt förfarande i ursprungsstaten. Men även om det aktuella nederländska beslutet hade fattats under en sådan inledande del av förfarandet som saknade kontradiktorisk karaktär, hade det kunnat bli föremål för ett dylikt förfarande innan frågan om dess erkännande och verkställighet enligt konventionen blev aktuell. Det framgick nämligen att beslutet fick rättsverkningar först sedan det meddelats fordringsägarna, vilka sedan hade möjlighet att bestrida såväl gäldenärens rätt att begränsa sitt ansvar som begränsningsbeloppet. Fordringsägarna kunde också överklaga beslutet och göra gällande att den domstol som meddelat beslutet inte var behörig (såsom skett i det aktuella fallet).s. 1105

32.Konklusionen blev därför att beslutet i fråga utgjorde en dom i den mening som avses i art. 25.s. 1106

33.Slutligen ställdes frågan huruvida ett beslut om upprättande av en fond för ansvarsbegränsning, som meddelats utan föregående delgivning med en berörd fordringsägare, kan nekas erkännande i en annan konventionsstat enligt art. 27.2 i konventionen och om det i så fall gäller även när fordringsägaren har överklagat beslutet och gjort gällande att den domstol som meddelat beslutet saknade behörighet, utan att dessförinnan ha gjort invändning om bristande delgivning av den inledande processkriften.s. 1106

34.På anförda skäl, som det skulle föra för långt att här närmare redogöra för, fann GD att erkännande inte kan nekas på den angivna grunden, såvida beslutet har delgivits svaranden på rätt sätt och i tillräckligt god tid. Det ankom på den föreläggande nationella domstolen att med beaktande av samtliga omständigheter i målet bedöma om dessa krav var uppfyllda (genom den delgivning med Mærsk som skett den 1 februari 1988). Under denna förutsättning synes det inte ha funnits något hinder för att erkänna det nederländska beslutet om ansvarsbegränsning i Danmark. 3.6 Behörighet att besluta om interimistiska åtgärder (art. 24 i konventionen) Fallet St. Paul Dairy rörde en tvist mellan två belgiska bolag, vilken skulle slitas av belgisk domstol. Innan talan i saken väckts begärde ena parten vid nederländsk domstol förhör med ett vittne som var bosatt i Nederländerna. Till stöd för denna begäran åberopade bolaget bestämmelser i nederländsk lag angående institutet ”preliminärt vittnesförhör innan talan har anhängiggjorts”. Reglerna härom syftar främst till att ge den som har intresse i en eventuellt blivande rättegång — nämligen den som överväger att väcka talan, den som förväntar sig att talan skall väckas mot honom och den tredje man som i övrigt berörs av rättegången — möjlighet att i förväg vinna klarhet om de faktiska omständigheterna och därmed få bättre möjlighet att bedöma sin situation.s. 1106

35.Av art. 24 i konventionen (vilken motsvaras av art. 31 i förordningen) framgår att domstolarna i en konventionsstat får besluta om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, även om de inte är behöriga att pröva målet i sak. Den fråga som uppkom och som hänsköts till GD blev då om det begärda vittnesförhöret utgjorde en sådan interimistisk åtgärd som avses i art. 24.s. 1107

36.GD erinrade först om ett par tolkningar eller tolkningsprinciper som är välkända från tidigare rättspraxis. Sålunda framhöll GD att art. 24 kan tillämpas bara om målet går in under konventionens i art. 1 bestämda sakliga tillämpningsområde. Det ankom på den hänskjutande domstolen att kontrollera om den förutsättningen var uppfylld. Vidare betonade GD att art. 24 utgör ett undantag från konventionens behörighetsordning och därför skall tolkas restriktivt.s. 1107

37.Härefter slog GD fast att syftet med art. 24 är att förebygga att parterna lider förluster till följd av de långa handläggningstider som med nödvändighet är förbundna med internationella processer. I överensstämmelse med det syftet skall uttrycket ”interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder”, anses omfatta åtgärder som avser att vidmakthålla en faktisk eller rättslig situation för att skydda rättigheter vars bestånd skall avgöras av den domstol som är behörig att pröva målet i sak. GD konstaterade på anförda skäl att den vid den nederländska domstolen begärda åtgärden inte svarade mot det sålunda angivna syftet med art. 24.s. 1107

38.Vidare ansåg GD att den sökta åtgärden, om den beviljades, riskerade att leda till kringgående av konventionens behörighetsregler i art. 2 och 5–18 liksom av EG:s bevisupptagningsförordning. Också av andra närmare angivna skäl befanns åtgärden i fråga kunna strida mot konventionens syften.s. 1107

39.Slutsatsen blev att den begärda åtgärden inte omfattas av uttrycket ”interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder” i art. 24.s. 1107