Närliggande

6.Under förutsättning att utgångspunkterna är korrekta — att köparen fått avräkna ingående mervärdesskatt, att exporten inte skulle mervärdesbeskattas och att staten inte kunde göra anspråk på det inbetalade beloppet — skulle överenskommelsen mellan köparen och säljaren innebära att staten indirekt betalade några av de förmånsberättigades fordringar. Ett avtal om att betala mervärdesskatt till konkursboet skulle alltså ha inneburit ett effektivt undandragande av skatt i en situation där köparen inte skulle komma att förlora på att utge beloppet. Köparbolaget ville enligt egen utsago inte medverka till ett sådant resultat. Det är i detta sammanhang HD formulerar vissa principer för bedömningen av avtal som syftar till undandragande av skatt: ”En särskild överenskommelse, som direkt syftar till att skatt skall undandras genom oriktig uppgift till skattemyndigheten, får anses civilrättsligt ogiltig enligt allmänna rättsgrundsatser. En förutsättning för att domstol av sådan orsak skall vägra att ta befattning med ett yrkande får emellertid anses vara att det otillbörliga syftet uppenbart framgår antingen av grunderna för yrkandet eller av utredningen i målet.” HD fann att HovR:n, som avvisat målet med hänvisning till att avtalet stod i strid med goda seder, borde ha behandlat frågan i sak eftersom det inte klart framgick att avtalet hade otillbörligt syfte. I det aktuella fallet torde detta ha inneburit att HovR:n borde ha tagit ställning till vad avtalet mellan köpare och säljare verkligen gick ut på istället för att avvisa det.s. 753