Närliggande

21.HD fann att utmätning inte kunde ske eftersom Jan-Olof A inte själv var ägare till insatserna utan endast innehade dessa som redovisningsmedel enligt reglerna i lag (1944:181) om redovisningsmedel (RVL). Utgången i fallet motiverades på följande sätt: ”I det uppkomna läget måste Jan-Olof A anses ha varit skyldig att återbetala pengarna till de personer som satsat dem. Dessa personers krav på återbetalning får också anses ha varit sådant att det kunnat genomdrivas med rättsliga medel. Om anspråk av detta slag inte rättsligt erkändes, skulle nämligen resultatet bli att rättsordningen underlättade för den som i likhet med JanOlof A mottagit insatser med redovisningsskyldighet att göra en helt omotiverad vinst genom att motsätta sig utbetalning av ifrågavarande penningbelopp. Att den princip som hindrar indrivning av spelskulder skulle ges en så långtgående tolkning framstår inte som godtagbart.” Resonemanget kan synas bestickande, men innehåller ett par oklarheter. Av domskälen framgår inte om spelinsatser alltid mottas som redovisningsmedel eller om det faktum att alla satsade pengar skulle återgå till spelarna, om än efter andra beräkningsgrunder, varit avgörande för utgången. Rekvisiten i 1 st. RVL torde dessutom endast med en hårdhänt tolkning vara uppfyllda annat än då insatserna ligger kvar i potten. I de vanligaste fallen, då spelarrangören är bank och spelet är konstruerat så att det skall vara större sannolikhet att banken vinner än en enskild spelare, har spelarrangören knappast en skyldighet att redovisa de mottagna insatserna i RVL:s mening.s. 747