Stycket

8.Arbetsdomstolens effektiva hantering av EG-rätten vill jag, till sist, illustrera med frågan om begreppet övergång av verksamhet enligt överlåtelsedirektivet, 2001/23/EG (tidigare 77/187/EEG). I en tidig och principiellt hållen dom, Spijkers-domen 1986, hade EG-domstolen räknat upp en lång rad faktorer som skulle beaktas vid bedömning av om övergång av en verksamhet hade skett, men domstolen hade lämnat öppet vilken inbördes tyngd faktorerna borde tillmätas. Detta tydde nog på att domstolen ville ge de nationella domstolarna viss frihet vid bedömningen, något som kan ses mot bakgrund av att medlemsländerna hade olika rättsliga traditioner på området och av att effekten av tolkningen ofta endast kan komma att avse vilken av två arbetstagargrupper som prioriteras på den andras bekostnad såvitt gäller rätten till arbete. I ett senare fall, Christel Schmidt-domen 1994, gjorde domstolen likväl uttalanden som innebar att en arbetsgivares överförande till en entreprenör av enbart vissa arbetsuppgifter — i det aktuella fallet en enda arbetstagares städning av en banklokal — kunde innebära övergång av en verksamhet i direktivets mening. Domen väckte stark kritik särskilt i Tyskland, där en lokal arbetsdomstol utmanade EG-domstolen genom att skicka dit ett tämligen likartat fall för förhandsbesked, och i detta senare fall, Süzen-målet 1997, som gällde byte av entreprenör för ett städningsuppdrag, justerade EG-domstolen sin bedömning så att inte likheten mellan enbart arbetsuppgifter skulle konstituera verksamhetsövergång. I några länder — Frankrike och Sverige kan särskilt nämnas — höll domstolarna huvudet kallt och fäste inte så stor vikt vid Christel Schmidt-domen. I Swebus-domen, AD 1995 nr 163, gjorde Arbetsdomstolen sålunda klart att likhet i enbart arbetsuppgifter före och efter en förändring av huvudmannaskap inte innebär att verksamhetsövergång skett. Det avgörandet ligger väl i linje med vad som senare i EG-domstolens praxis etablerats som gällande EG-rätt.s. 572