1.Strävan efter harmonisering av olika staters arbetsrättslagar såvitt gäller socialt minimiskydd har sedan mer än 80 år förekommit inom Internationella arbetsorganisationen (ILO), och Sverige har ratificerat en lång rad ILO-konventioner. Inte sällan har svensk rätt fyllt konventionskraven redan innan den internationella regleringen kommit till stånd, men för flera viktiga lagar är det beslut om överenskommelser på ILO-nivå som kommit att utlösa svenska lagstiftningsåtgärder. Som exempel kan nämnas lagarna om semester och om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Eftersom Sverige har tillämpat den s.k. dualistiska modellen för fullgörande av konventionsförpliktelser och sålunda transformerat internationella normer till nationell lag, ofta grundad på fylliga lagförarbeten, har emellertid ILO-materialet sällan blivit synliggjort i Arbetsdomstolens praxis.s. 570
2.Europarådets normgivande verksamhet, bl.a. den redan nämnda konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, berör arbetslivet i flera avseenden. Internationellt har diskuterats om konventionen har s.k. Drittwirkung, dvs. om den har verkan i tvister mellan enskilda. I skälen till domen AD 1998 nr 17, Kellermanmålet, har Arbetsdomstolen slagit fast att det av inkorporeringen av konventionen i svensk lag följer att sådana artiklar i konventionen som kan vara av betydelse i förhållandet mellan enskilda också skall kunna tillämpas i tvister mellan dem. Det har sagts att domstolen här visat prov på självständighet.s. 570
3.Den största förändring som Arbetsdomstolen undergått under sin tillvaro var otvivelaktigt den omdaning som följde av 1970-talets reformer av både forumregler och materiell rätt och som jag redan nämnt. Som näst största förändring måste betecknas följderna av Sveriges anslutning till EU. Liksom andra nationella domstolar är Arbetsdomstolen numera i realiteten en sorts EG-domstol. Materialet i rättskällorna har därmed blivit långt mer omfattande och komplicerat än tidigare.s. 571
4.EG-rättsakterna är ojämnt fördelade mellan arbetslivets olika områden. Rikliga är reglerna rörande bl.a. diskriminering på olika grunder. Särskilt frågorna om lönediskriminering har ställt Arbetsdomstolen inför grannlaga avvägningar mellan skilda viktiga samhällsintressen, avvägningar som kanske inte är så väl lämpade för domstolsprövning. Men skall överhuvudtaget någon domstol hantera frågorna, så bör det nog vara Arbetsdomstolen, vars sakkunskap om förhållanden och synsätt på arbetsmarknaden saknar motstycke.s. 571
5.EG-rättens tillämpning och utveckling bygger på ett samspel mellan EG-domstolen och nationella domstolar. Här är att säga att Arbetsdomstolen på ett lyckligt sätt visat inte bara lyhördhet och lojalitet utan också självständighet i förhållande till EG-domstolen.s. 571
6.Arbetsdomstolen får sägas ha en restriktiv inställning till att begära förhandsavgörande av EG-domstolen enligt artikel 234 EG (tidigare artikel 177). I ett par fall har Arbetsdomstolen avslagit parts yrkande om att förhandsbesked skulle inhämtas, och då delade meningar förelegat inom domstolen i frågan om sådant besked skulle begäras har majoriteten funnit att rättsläget varit tillräckligt klart för att målet skulle kunna avgöras utan ytterligare anvisningar. Förhandsavgörande har hittills begärts i ett enda fall, AD 1998 nr 66, och Arbetsdomstolen har sålunda inte onödigtvis belastat EG-domstolen. Detta är värt att notera, även om det ligger i sakens natur att ett system med förhandsavgöranden inte är väl förenligt med det krav på snabbhet som ofta ställs på rättegång i arbetstvister.s. 571
7.Det har sagts om Arbetsdomstolens domar i EG-mål att de ger exempel på ”rather advanced interpretations of directives”, och om mer än en av domarna har funnits skäl säga att den i fråga om omsorgsfull redovisning av rättsligt material faktiskt påminner om en dom av EG-domstolen — eller åtminstone en dom av förstainstansrätten.s. 571
8.Arbetsdomstolens effektiva hantering av EG-rätten vill jag, till sist, illustrera med frågan om begreppet övergång av verksamhet enligt överlåtelsedirektivet, 2001/23/EG (tidigare 77/187/EEG). I en tidig och principiellt hållen dom, Spijkers-domen 1986, hade EG-domstolen räknat upp en lång rad faktorer som skulle beaktas vid bedömning av om övergång av en verksamhet hade skett, men domstolen hade lämnat öppet vilken inbördes tyngd faktorerna borde tillmätas. Detta tydde nog på att domstolen ville ge de nationella domstolarna viss frihet vid bedömningen, något som kan ses mot bakgrund av att medlemsländerna hade olika rättsliga traditioner på området och av att effekten av tolkningen ofta endast kan komma att avse vilken av två arbetstagargrupper som prioriteras på den andras bekostnad såvitt gäller rätten till arbete. I ett senare fall, Christel Schmidt-domen 1994, gjorde domstolen likväl uttalanden som innebar att en arbetsgivares överförande till en entreprenör av enbart vissa arbetsuppgifter — i det aktuella fallet en enda arbetstagares städning av en banklokal — kunde innebära övergång av en verksamhet i direktivets mening. Domen väckte stark kritik särskilt i Tyskland, där en lokal arbetsdomstol utmanade EG-domstolen genom att skicka dit ett tämligen likartat fall för förhandsbesked, och i detta senare fall, Süzen-målet 1997, som gällde byte av entreprenör för ett städningsuppdrag, justerade EG-domstolen sin bedömning så att inte likheten mellan enbart arbetsuppgifter skulle konstituera verksamhetsövergång. I några länder — Frankrike och Sverige kan särskilt nämnas — höll domstolarna huvudet kallt och fäste inte så stor vikt vid Christel Schmidt-domen. I Swebus-domen, AD 1995 nr 163, gjorde Arbetsdomstolen sålunda klart att likhet i enbart arbetsuppgifter före och efter en förändring av huvudmannaskap inte innebär att verksamhetsövergång skett. Det avgörandet ligger väl i linje med vad som senare i EG-domstolens praxis etablerats som gällande EG-rätt.s. 572
9.Denna bild av Arbetsdomstolen som omdömesgill, framsynt och lojal aktör i den europeiska rättsliga gemenskapen får bli min slutvinjett.s. 572