Stycket

50.NJA 1992 s. 307, Syn av videoband. Sveriges Television AB hade gjort en videoupptagning som senare delvis sändes i TV varvid en person (B) förekom i inspelningen som härigenom ansåg sig ha blivit förtalad. B framställde yrkande vid domstol om att den ansvarige utgivaren skulle fällas till ansvar för grovt förtal och framställde samtidigt yrkande om att SVT skulle föreläggas att i oklippt version förete originalinspelningen. SVT bestred bl.a. yrkandet om videobandets utlämnande och framhöll härvid som hinder för utlämnandet att bandet innehöll osänt arbetsmaterial; det skulle kränka den journalistiska integriteten om utomstående fick tillgång till sådana inspelningar, varför bolaget av principiella skäl aldrig lämnar ut icke publicerat material. Vidare stod ett utlämnande även i strid med grundläggande yttrande- och informationsintressen och stred mot censurförbudet i 19 § radiolagen samt kunde ett utlämnande av oredigerat material komma i konflikt med upphovsrättens ideellrättsliga skydd. Högsta domstolen förklarade att föreläggande om utlämnande skulle prövas enligt bestämmelserna i 39 kap. 5 § RB om skyldighet att tillhandahålla objekt för syn. Men undantagsregeln i 36 kap. 6 § RB om vittnes rätt att vägra yttra sig kunde även vara tillämplig. Enligt den sistnämnda regeln kan vittne vägra avge utsaga om yrkeshemlighet därmed skulle uppenbaras. Denna bestämmelse var enligt Högsta domstolen ej tillämplig på SVT:s videoband. Inte heller kunde bestämmelsen i 38 kap. 2 § 3 st. RB, om att minnesanteckning eller annan uppteckning uteslutande för personligt bruk kan undandras från den eljest grundläggande skyldigheten att förete objekt för syn inför domstol, tillämpas på videobandet i fråga. RB:s regler hindrade således inte bifall till yrkandet om syn av videobandet — detsamma uttalade Högsta domstolen om såväl de upphovsrättsliga aspekter som SVT fört fram som de särskilda yttrandefrihetsintressena enligt YGL och radiolagstiftningen.s. 194