Stycket

450.I NJA 1992 s. 163 gjorde Högsta domstolen till att börja med en rad allmänna uttalanden i frågan om lös egendom som förvärvats under ett samboförhållande tillhörde endera sambon ensam eller båda samborna gemensamt med samäganderätt. Det sades att denna fråga skulle avgöras efter allmänna förmögenhetsrättsliga principer för förvärv av äganderätt, men att härvid måste beaktas den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet rådde mellan sambor. Detta innebar att avgörande för äganderättsfrågan i princip var vem som tillskjutit medel för anskaffande av egendomen; om båda samborna tillskjutit medel fick egendomen anses innehas med samäganderätt. Frågan vem som tillskjutit medel för inköp av viss egendom borde dock inte bedömas alltför formellt utan borde ses mot bakgrund av sambornas ekonomiska förhållanden i övrigt. Om båda samborna hade inkomster och den ena sambon till exempel svarade för löpande utgifter, såsom mat, hyra med mera, medan den andra stod för inköp av kapitalvaror, borde denna uppdelning inte vara avgörande för vem som skulle anses ha bekostat inköpet. Inköpt egendom borde i sådana fall i allmänhet anses tillhöra samborna med samäganderätt, om egendomen kunde förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk. I den mån förvärvet av viss egendom varit beroende av den ena sambons arbetsinsats, borde värdet därav tillgodoräknas honom eller henne. Då fråga inte var om bohag eller annan egendom som utan vidare kunde förutsättas vara förvärvad för gemensamt bruk kunde det bland annat vara av betydelse om egendomen anskaffats i endast den ena sambons intresse eller förvärvats för att tillgodose båda sambornas gemensamma intressen. Avgörande för äganderätten borde vara förhållandena vid tiden för förvärvet; vad som därefter hände kunde inte förändra äganderätten såvida inte en verklig överlåtelse ägde rum.s. 929