Stycket

380.Avgörandet torde innebära att försäkringsavtalet enligt Högsta domstolen var att betrakta som ett tredjemansavtal, trots att det fanns en föreskrift om att försäkringen avsåg endast försäkringstagarens intresse. Jämförelse kan göras med rättsfallet NJA 1965 s. 224, där en föreskrift av samma innehåll ansågs innefatta ett sådant undantag som satte 54 § FAL ur spel, och tredje man i form av en säljare med äganderättsförbehåll i godset därmed ansågs sakna rätt till försäkringsersättningen. Förklaringen till Högsta domstolens annorlunda bedömning i NJA 1992 s. 414 skulle kunna vara att de båda avtalsvillkoren tolkades i ett sammanhang. Genom föreskriften om att betalning fick ske till ägaren (tredje man) kan föreskriften om att försäkringen avsåg endast försäkringstagarens intresse sålunda ha ansetts ha en annan betydelse än i NJA 1965 s. 224. Domskälen ger emellertid inte intryck av ett sådant resonemang från Högsta domstolens sida, utan istället förefaller det vara just betalningsregeln som blev avgörande för domstolens bedömning. I min avhandling har jag funnit att motsvarande villkor i praxis om så kallade övertagandeförbindelser emellertid inte ansetts innebära att ett tredjemansavtal varit för handen, se till exempel NJA 1923 s. 263. Jag har därför ifrågasatt om inte den attitydförändring som sålunda kunnat skönjas i själva verket innebär viss glidning mot ett erkännande av en direktkravsrätt i fall som det förevarande, det vill säga mot ett erkännande av en rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär i form av en sakförsäkringsgivare, utan att det föreligger något (egentligt) tredjemansavtal av denna innebörd.s. 900