Stycket

325.Högsta domstolen konstaterade att köpehandlingen och övrig utredning fick anses visa att överlåtelseförbudet tillkommit i säljarens intresse. Mot bakgrund av ett par äldre rättsfall, NJA 1881 s. 510 och 1893 s. 537, hade det tidigare brukat antas att överlåtelseförbud under dessa förhållanden hade verkan mot köparens borgenärer, medan motsatsen skulle gälla om förbudet uppställts i köparens intresse. I NJA 1974 s. 376 hade ett överlåtelseförbud i säljarens intresse, som avtalats vid försäljning av tavlor, emellertid inte ansetts utgöra hinder mot utmätning. Den gamla uppfattningen hade därför ifrågasatts i senare doktrin. Enligt Högsta domstolen fanns det mot bakgrund härav knappast grund för att som huvudregel uppställa att överlåtelseförbud i samband med köp hade verkan mot köparens borgenärer när förbudet tillkommit i säljarens intresse. Istället låg det närmare till hands att med stöd av NJA 1974 s. 376 anta att sådan rättsverkan inte inträdde. Vidare ansågs borgenärsintresset allmänt sett tala starkt emot att köparens borgenärer inte skulle kunna få betalning ur den egendom som trätt istället för det vederlag denne erlagt i samband med köpet. Jämförelse gjordes även med klausuler om förköpsrätt beträffande fast egendom, vilka vid tillfället inte antogs ha några rättsverkningar alls (jämför NJA 1984 s. 673 och efterföljande praxis enligt 2.5.2 strax nedan). Det skulle mot bakgrund härav utgöra en anmärkningsvärd inkonsekvens i regelsystemet om ett överlåtelseförbud hade verkan även mot köparens borgenärer. Högsta domstolens slutsats blev att överlåtelseförbudets rättsverkningar inte sträckte sig så långt att köparens borgenärer vara förhindrade att ta fastigheterna i anspråk för utmätning. Därmed skulle fastigheterna ingå i köparens konkurs.s. 878