1.Av senare års rättspraxis på fullmaktsrättens område framgår att det numera har etablerats en fullmaktsform med rötter i ställningsfullmakten som innebär att bundenhet uppkommer om förhållandena är sådana att det finns fog för att de väckt förtroende hos tredje man att mellanmannen har fullmakt. I flera rättsfall från senare tid har HD då behörighet inte förelegat enligt sedvänja prövat huruvida bundenhet i stället uppkommit på detta sätt. Det är i dessa fall enligt min uppfattning lämpligt att tala om kombinationsfullmakt, eftersom det är fråga om ett antal omständigheter som sammantaget skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns. Huvudmannens passivitet kan vara en sådan omständighet.s. 643
2.Eftersom kombinationsfullmakten bygger på ställningsfullmakten uppkommer den främst ifråga om rättshandlingar som är vardagliga och frekventa. Om åtgärden rör betydande belopp bör krävas att huvudmannen meddelat en särskild fullmakt eller att firmateckningsinstitutet tillämpas. Det är av betydelse att upprätthålla firmateckningsinstitutets funktion för att på så sätt skydda borgenärer och andra intressenter till ett företag.s. 643
3.Av rättsfallen NJA 2001 s. 191 I och II och NJA 2002 s. 244 framgår att tredje man kan förlita sig på de intryck han får av huvudmannens verksamhet utan att behöva undersöka om huvudmannen meddelat interna instruktioner som inskränker fullmäktigens befogenhet. Av NJA 2002 s. 244 framgår dock att endast då det finns anledning för tredje man att känna ”beaktansvärd osäkerhet” behöver tredje man närmare undersöka fullmaktsförhållandena. Med beaktande av vad som slogs fast i NJA 2001 s. 191 I och II att tredje man kan förlita sig på att en bankanställd som bär ansvaret för ett visst verksamhetsområde har fullmakt bör detta uttryck få en snäv tolkning.s. 643
4.Om en lösningsmodell tillämpas som innebär att huvudmannen får bära risken för dem som är anställda i hans verksamhet uppnås fördelen att prövningen av vad huvudmannen insett eller bort inse blir överflödig. Det är tillräckligt att konstatera att mellanmannen befunnit sig inom huvudmannens organisation och att förhållandena varit sådana att tredje man haft fog för att anta att mellanmannen haft fullmakt. Ett sådant synsätt innebär ett alltför starkt tillvaratagande av tredje mans intresse för att kunna accepteras. Det kan vara berättigat i de utomobligatoriska skadeståndsfallen eftersom det där är fråga om ansvaret mot en tredje man som enligt typfallet ofrivilligt drabbats av en skada som orsakats av arbetstagare. I fullmaktsfallet är det däremot fråga om en tredje man som frivilligt träder i förbindelse med en person som han uppfattar som fullmäktig för att motta eller avge en förklaring och på så sätt medvetet tar en risk. Detta talar för att huvudmannens intresse i dessa fall bör få ett starkare skydd än vid tillämpningen av principalansvaret vid fall av utomobligatorisk skada genom att hans möjlighet att övervaka den anställde tillmäts betydelse. Ett annat synsätt kan innebära att huvudmannen inte kan skapa tillräckligt ändamålsenlig och effektiv organisation. Mot denna bakgrund ter sig HD:s intresseavvägning i NJA 2002 s. 244 som rimlig under förutsättning att uttrycket ”beaktansvärd osäkerhet” tolkas strikt.s. 644