Närliggande

18.Det förefaller som om HD ”ställd inför verkligheten” i 1993 års fall fann att tiden var mogen för att tydligt markera vilken metod man hade att tillämpa i ett fall som det föreliggande. Efter att ha avvisat tanken att det här skulle vara fråga om en icke-ersättningsgill tredjemansskada eftersom fråga fick anses vara om en personskada uttalade HD följande: ”En grundsats inom skadeståndsrätten är att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan en handling och en inträffad skada för att skadestånd skall utgå. Genom kravet på adekvat kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts. Domskälen i 1979 års rättsfall ger uttryck för att adekvanskravet i princip inte är uppfyllt när någon drabbas av chock och andra psykiska besvär vid underrättelse om en nära anhörigs död. Till samma resultat kunde man möjligen komma genom att åberopa att det låg utanför skadeståndsreglernas skyddsändamål att ersätta skador av detta slag...”. Nu erkänner HD fullt ut att man kan ”möjligen komma” till ”samma resultat” med en skyddsändamålsbedömning. I det parallella avgörandet NJA 1993 s. 41 II tillägger JustR Bengtsson att domstolen valt ”i strid med tidigare praxis” att ge de efterlevande ”ersättning enligt allmänna regler för personskada” istället för att betrakta skadeståndet som ideell ersättning. Den tvekan som Bengtsson kände inför utgången i målet uppvägs dock av att han anger att han ”utgår från att man i det pågående lagstiftningsarbetet överväger vilka möjligheter som finns att förbättra närståendes rätt till ersättning i dessa situationer.”s. 325