Stycket

6.Handläggningen inför dispaschören följer särskilda regler som i sin tur påverkar processen inför domstolarna. Dessa skiljer sig från vad som gäller för sjörättsmål i övrigt, vilket kommenterats något i det nedan i avsnitt 16.1 nämnda fallet Familjen Lopez RH 1992:64 (Svea) (= ND 1992 s. 121). 14.1 Kaskoförsäkring För att ett rederi skall ha rätt till ersättning under en kaskoförsäkring krävs bl.a. att fartyget skall vara sjövärdigt och att meddelade säkerhetsföreskrifter har följts. I fallet Utklippan ND 1995 s. 63 (HVS) hade ett fartyg gått på grund och senare förklarats vara en konstruktiv totalförlust. Trots detta vägrade försäkringsbolaget att utge ersättning med hänvisning till att fartyget inte varit sjövärdigt såvitt avsåg bemanning och lastning. Dispaschören fastställde försäkringsbolagets ersättningsskyldighet. Detta ändrade dock domstolarna på. Tingsrätten fann att fartyget dels var sjöovärdigt vad gäller manskap och överlast, dels inte uppfyllde säkerhetsföreskrifter i sagda avseenden. Hovrätten fastställde detta utslag och ogillade ersättningskravet. Fallet ger upphov till vissa frågor om bevisbördan som behandlas i avsnitt 16.4. 14.2 P & I-försäkring Beträffande de partikulära ärendena kan särskilt uppmärksammas det klarläggande av omfånget av den s.k. direktkravsrätten under redarens ansvarsförsäkring (P & I) som skett under perioden. I den förra redovisningen av praxis uppmärksammades (se Grönfors i SvJT 1992 s. 143) att dispaschören mot bakgrund av det norska fallet Skogholm ND 1954 s. 445 (NH) (= Rt. 1954 s. 1002) hade avgjort det svenska ärendet Eastholm ND 1988 s. 57 (Disp.) med motsvarande utgång, vilket innebar att den skadelidande kunde vända sig direkt mot försäkringsgivaren. Härefter har en hel svit av avgöranden kommit från olika instanser; också från Högsta domstolen. Fallen är förutom Fullwoodcessionen NJA 1993 s. 222, som dock inte rörde P & I, Malo ND 1994 s. 28 (Disp.), Simone NJA 1994 s. 556 (= ND 1994 s. 43, jfr ND 1990 s. 16 [Göteborg] och ND 1992 s. 32 []), Sydfjord ND 1995 s. 26 (HVS), Degerö ND 1996 s. 1 (HVS), jfr ND 1991 s. 20 (Göteborg), Ibercargo ND 1998 s. 57 (Svea) och det ovan nämnda Para Bravo ND 1999 s. 38 (Disp.). Av dessa fall framgår att en skadelidande kan få en försäkringshavares krav på försäkringsersättning överlåtet på sig. Förutsättningarna för sådan överlåtelse framgår av 95 § tredje stycket försäkringsavtalslagen. Tre krav uppställs i bestämmelsen enligt följande. En försäkringshavare, som har försatts i konkurs, skall hos försäkringsgivaren ha ett innestående belopp som inte får tas ut utan samtycke av den skadelidande och konkursboet skall inte kunna betala kravet. I samtliga fall där frågan prövats har domstolarna kommit fram till att den skadelidande har en direktkravsrätt och att den inte kan göras illusorisk genom klausuler i försäkringsavtalet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Den skadelidande hamnar dock i princip inte i ett bättre läge än försäkringstagaren eftersom det är fråga om en till den skadelidande överlåten fordran (jfr 27 § skuldebrevslagen). Litteraturen kring direktkravsrätten börjar bli omfattande. Här kan, förutom till det nordiska standardverket på området Hans Jacob Bull, Tredjemansdekninger i forsikringsforhold (1988), hänvisas till följande arbeten. Svante O. Johansson ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag” i SvJT 1996 s. 725 ff., Lennart Hagberg, ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — en advokats synpunkter” i SvJT 1997 s. 135 ff., Birger Nydrén, ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — replik” i SvJT 1997 s. 173 ff., Tomas Huldén, ”Dispaschören inför rätta” i Festskrift till Jan Sandström (1997) s. 231, Johan Wetter, ”Mera om direktkrav i sjöförsäkring” i SvJT 1998 s. 44 ff., Svante O. Johansson ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — duplik” i SvJT 1998 s. 701 ff., Ulf Jacobson, ”Skadelidandes rätt vid ansvarsförsäkring med hänsyn särskilt till preskriptionsbestämmelsen i 29 § FAL” i JT 1997–98 s. 1034 ff., Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998) s. 173 ff., Hans Jacob Bull, ”Direct action under P&I-insurance” i P&I insurance, (1999) s. 165 f., Laila Zackariasson, Direktkrav (1999) s. 222 ff. och Svante O. Johansson, ”Third Party Claim under Marine Insurance — the Swedish Approach” i Marius 247 (1999) s. 157 ff. 14.3 Varuförsäkring Det är sällan att varuförsäkringar ger upphov till avtryck i rättspraxis från högsta instans. Under perioden har ett par fall varit uppe till bedömning i underinstanserna. Den klandrade dispaschen Chokladpralinerna ND 1999 s. 44 (Göteborg) rörde en varuförsäkring tagen på Allmänna villkor för transportförsäkring av varor (AV 84). Den fråga som var till bedömning var om försäkringen inte täckte en uppkommen skada eftersom pralinerna var bristfälligt förpackade (se klausul 2.3 AV 84). Ett parti chokladpraliner transporterades med lastbil och fartyg från Frankrike till Sverige. Vid framkomsten upptäcktes att innehållet i konsumentkartongerna var skadat. Köparen, som hade tecknat varuförsäkring med ett försäkringsbolag, begärde att få ut försäkringsersättning för skadan. Tingsrätten, dit försäkringstagaren klagat, fann i likhet med dispaschören att skadan på chokladpralinerna orsakats av att de varit bristfälligt förpackade i sina konsumentkartonger i vilka de fraktades och ogillade kravet.s. 940