1.Till dispaschärenden hänförs sådana fall som enligt 17 kap. sjölagen i första instans handläggs av Sveriges dispaschör. Under reglerna faller såväl general- som partikulärdispascher. Generaldispscherna handläggs enligt de s.k. York-Antwerpenreglerna för gemensamt haveri. Partikulära dispaschärenden kan delas in allt efter den sjöförsäkring det är fråga om. De vanligaste är på redarsidan kaskoförsäkring, P & Iförsäkring, som är sjöns ansvarsförsäkring vilken namngetts efter engelskans Protection and Indemnity Insurance, och båtförsäkring samt på varusidan transportförsäkringen. Även andra försäkringar kan förekomma.s. 939
2.Dispaschörens behörighet är tvingande i partikulära försäkringstvister. Domstolarna i Sverige skall därför ex officio avvisa mål som faller innanför dispaschörens sakliga kompetens (vilket framgår t.ex. av fallet Papperssäckarna NJA 1954 s. 423, jfr 10 kap. 17 § första stycket 1 och 18 § rättegångsbalken). I fallet Barbro NJA 2000 s. 3 (= ND 2000 s. 1) ställdes de svenska nationella reglerna om obligatoriskt dispaschförfarande mot reglerna i Luganokonventionen som säger att den försäkrade, med stöd av artikel 8 Luganokonventionen, har rätt att väcka fullgörelsetalan mot försäkringsgivaren vid domstol i den ort där försäkringstagaren har sin hemvist (se vidare angående denna fråga nedan avsnitt 16.2). Tvisten kom upp under en stilleståndsförsäkring, s.k. loss of hire-försäkring. Motortankern Barbro erhöll roderskada och tvingades uppsöka varv för reparation. Det svenska rederiet gick med anledning härav miste om tidshyra varför det framställde krav på ersättning under en loss of hire-försäkring, tecknad hos ett norskt försäkringsbolag. Rederiet instämde — sedan norsk dispaschör ogillat kravet från rederiet — försäkringsbolaget till Stockholms tingsrätt som var domstol för den ort där rederiet hade hemvist. Det norska försäkringsbolaget hävdade att käromålet skulle avvisas eftersom tvisten skulle hänskjutas till avgörande genom dispasch i Sverige. Tingsrätten avvisade talan eftersom den fann att domstolen inte var behörig att handlägga tvisten mellan parterna. Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning eftersom det följde av Luganokonventionen att hinder inte förelåg mot att ta upp talan om försäkringsersättning vid försäkringstagarens allmänna hemvistforum. Högsta domstolen lämnade försäkringsbolagets överklagande utan bifall och menade att bestämmelsen i 17 kap. 9 § sjölagen om partikulärdispasch inte kunde anses utgöra hinder mot att rederiet med stöd av Luganokonventionen väckte fullgörelsetalan mot försäkringsgivaren vid domstol i den ort där rederiet hade sitt hemvist.s. 939
3.Det kan konstateras att Högsta domstolen, till skillnad från underrätterna, undvek frågan hur dispaschören skall karaktäriseras. Att denne inte är en domstol i svensk mening råder det väl ingen tvekan om. Det har emellertid hävdats att dispaschören är ett ”slags domstol, låt vara med unik karaktär” (Grönfors i SvJT 1987 s. 41). EG-domstolen har utformat ett autonomt domstolsbegrepp i anslutning till artikel 234 EG om förhandsbesked. Domstolen har uttalat att den beaktar ett flertal omständigheter. För att bedöma om det hänskjutande organet är en domstol i den mening som avses i fördraget är det avgörande ”om organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det har en oberoende ställning beroende på den organisation som begär förhandsbesked” (se t.ex. Gabalfrisa och andra 2000 REG s. I-1577, para. 33). Såvitt jag kan förstå uppfyller det svenska dispaschörsinstitutet dessa krav. Det saknas skäl att anta att EG-domstolen skulle avvika från denna domstolsdefinition såvitt gäller tillämpning av domskonventionerna eller den nya Bryssel I-förordningen, även om en dispasch inte anses exigibel. Det skulle enligt min mening ha varit klargörande om Högsta domstolen tagit upp denna fråga i sitt avgörande eftersom domskonventionerna bygger på att det är fråga om ”domstols” behörighet (se vidare Pålsson i SvJT 2001 s. 583 ff.).s. 940
4.Det bör påpekas att Högsta domstolens avgörande endast har betydelse för internationella tvister. I en tvist mellan svenska parter skall 17 kap. 9 § sjölagen tillämpas fullt ut.s. 940
5.I fallet RH 1997:103 (= ND 1997 s. 52) uppkom fråga huruvida båtförsäkringar är att betrakta som sjöförsäkring enligt 17 kap. 9 § sjölagen och därför hör till dispaschörens obligatoriska område. Hovrätten kom fram till att så är fallet (se Johansson i Festskrift till Sandström s. 263 ff.). Det skall dock tilläggas att frågan förvånande nog tycks vara kontroversiell på sina håll (se Tiberg i SvJT 1998 s. 844). För framtiden kan dock ifrågasättas om den gällande ordningen är den mest ändamålsenliga.s. 940
6.Handläggningen inför dispaschören följer särskilda regler som i sin tur påverkar processen inför domstolarna. Dessa skiljer sig från vad som gäller för sjörättsmål i övrigt, vilket kommenterats något i det nedan i avsnitt 16.1 nämnda fallet Familjen Lopez RH 1992:64 (Svea) (= ND 1992 s. 121). 14.1 Kaskoförsäkring För att ett rederi skall ha rätt till ersättning under en kaskoförsäkring krävs bl.a. att fartyget skall vara sjövärdigt och att meddelade säkerhetsföreskrifter har följts. I fallet Utklippan ND 1995 s. 63 (HVS) hade ett fartyg gått på grund och senare förklarats vara en konstruktiv totalförlust. Trots detta vägrade försäkringsbolaget att utge ersättning med hänvisning till att fartyget inte varit sjövärdigt såvitt avsåg bemanning och lastning. Dispaschören fastställde försäkringsbolagets ersättningsskyldighet. Detta ändrade dock domstolarna på. Tingsrätten fann att fartyget dels var sjöovärdigt vad gäller manskap och överlast, dels inte uppfyllde säkerhetsföreskrifter i sagda avseenden. Hovrätten fastställde detta utslag och ogillade ersättningskravet. Fallet ger upphov till vissa frågor om bevisbördan som behandlas i avsnitt 16.4. 14.2 P & I-försäkring Beträffande de partikulära ärendena kan särskilt uppmärksammas det klarläggande av omfånget av den s.k. direktkravsrätten under redarens ansvarsförsäkring (P & I) som skett under perioden. I den förra redovisningen av praxis uppmärksammades (se Grönfors i SvJT 1992 s. 143) att dispaschören mot bakgrund av det norska fallet Skogholm ND 1954 s. 445 (NH) (= Rt. 1954 s. 1002) hade avgjort det svenska ärendet Eastholm ND 1988 s. 57 (Disp.) med motsvarande utgång, vilket innebar att den skadelidande kunde vända sig direkt mot försäkringsgivaren. Härefter har en hel svit av avgöranden kommit från olika instanser; också från Högsta domstolen. Fallen är förutom Fullwoodcessionen NJA 1993 s. 222, som dock inte rörde P & I, Malo ND 1994 s. 28 (Disp.), Simone NJA 1994 s. 556 (= ND 1994 s. 43, jfr ND 1990 s. 16 [Göteborg] och ND 1992 s. 32 []), Sydfjord ND 1995 s. 26 (HVS), Degerö ND 1996 s. 1 (HVS), jfr ND 1991 s. 20 (Göteborg), Ibercargo ND 1998 s. 57 (Svea) och det ovan nämnda Para Bravo ND 1999 s. 38 (Disp.). Av dessa fall framgår att en skadelidande kan få en försäkringshavares krav på försäkringsersättning överlåtet på sig. Förutsättningarna för sådan överlåtelse framgår av 95 § tredje stycket försäkringsavtalslagen. Tre krav uppställs i bestämmelsen enligt följande. En försäkringshavare, som har försatts i konkurs, skall hos försäkringsgivaren ha ett innestående belopp som inte får tas ut utan samtycke av den skadelidande och konkursboet skall inte kunna betala kravet. I samtliga fall där frågan prövats har domstolarna kommit fram till att den skadelidande har en direktkravsrätt och att den inte kan göras illusorisk genom klausuler i försäkringsavtalet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Den skadelidande hamnar dock i princip inte i ett bättre läge än försäkringstagaren eftersom det är fråga om en till den skadelidande överlåten fordran (jfr 27 § skuldebrevslagen). Litteraturen kring direktkravsrätten börjar bli omfattande. Här kan, förutom till det nordiska standardverket på området Hans Jacob Bull, Tredjemansdekninger i forsikringsforhold (1988), hänvisas till följande arbeten. Svante O. Johansson ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag” i SvJT 1996 s. 725 ff., Lennart Hagberg, ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — en advokats synpunkter” i SvJT 1997 s. 135 ff., Birger Nydrén, ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — replik” i SvJT 1997 s. 173 ff., Tomas Huldén, ”Dispaschören inför rätta” i Festskrift till Jan Sandström (1997) s. 231, Johan Wetter, ”Mera om direktkrav i sjöförsäkring” i SvJT 1998 s. 44 ff., Svante O. Johansson ”Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag — duplik” i SvJT 1998 s. 701 ff., Ulf Jacobson, ”Skadelidandes rätt vid ansvarsförsäkring med hänsyn särskilt till preskriptionsbestämmelsen i 29 § FAL” i JT 1997–98 s. 1034 ff., Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt (1998) s. 173 ff., Hans Jacob Bull, ”Direct action under P&I-insurance” i P&I insurance, (1999) s. 165 f., Laila Zackariasson, Direktkrav (1999) s. 222 ff. och Svante O. Johansson, ”Third Party Claim under Marine Insurance — the Swedish Approach” i Marius 247 (1999) s. 157 ff. 14.3 Varuförsäkring Det är sällan att varuförsäkringar ger upphov till avtryck i rättspraxis från högsta instans. Under perioden har ett par fall varit uppe till bedömning i underinstanserna. Den klandrade dispaschen Chokladpralinerna ND 1999 s. 44 (Göteborg) rörde en varuförsäkring tagen på Allmänna villkor för transportförsäkring av varor (AV 84). Den fråga som var till bedömning var om försäkringen inte täckte en uppkommen skada eftersom pralinerna var bristfälligt förpackade (se klausul 2.3 AV 84). Ett parti chokladpraliner transporterades med lastbil och fartyg från Frankrike till Sverige. Vid framkomsten upptäcktes att innehållet i konsumentkartongerna var skadat. Köparen, som hade tecknat varuförsäkring med ett försäkringsbolag, begärde att få ut försäkringsersättning för skadan. Tingsrätten, dit försäkringstagaren klagat, fann i likhet med dispaschören att skadan på chokladpralinerna orsakats av att de varit bristfälligt förpackade i sina konsumentkartonger i vilka de fraktades och ogillade kravet.s. 940
7.På den svenska marknaden meddelas transportförsäkring normalt på svenska villkor vid import medan man vid export använder de engelska villkoren. Detta kan ställa till viss förvirring angående enligt vilka villkor en tvist skall bedömas. I fallet Ming Glory ND 2000 s. 10 (Disp.) gjordes några uttalanden i frågan. En svensk importör hade köpt ett parti solparasoller från Malaysia på villkor CFR Göteborg. Varorna lastades i en container som enligt ett konossement hade tagits ombord på ett fartyget i Port Klang för vidare transport till Sverige. Säljaren i Malaysia fick genom konossementet betalt under den remburs som den svenske importören öppnade. Emellertid framkom att varorna lossats från fartyget innan hon lämnade lastningshamnen efter direktiv från säljaren. Den svenske importören krävde ersättning under försäkringen för förlust av varorna i enlighet med föreskrifterna i ett transportförsäkringskontrakt. Dispaschören konstaterade att transportförsäkringskontraktet hänvisade både till svenska och engelska villkor för försäkring av varor. I detta fall menade dispaschören att det var de svenska villkoren som skulle komma till användning eftersom det rörde sig om en importaffär och det fick anses föreligga handelsbruk för tillämpning av svenska villkor vid sådana affärer. Beträffande kravet invände försäkringsgivaren att försäkringen inte täckte de aktuella skadorna eftersom transporten antingen inte påbörjats eller i vart fall avslutats i och med lossningen (se klausul 9.2 AV 84). Dispaschören konstaterade att transporten hade påbörjats när containern lastades ombord på fartyget. Emellertid kunde det inte anses vara ett led i en normal transport att lossa varorna på grund av att de inte uppfyllde villkoren i köpeavtalet. Eftersom transporten sålunda avbrutits hade försäkringen upphört att gälla och ersättning kunde inte utgå.s. 942
8.Frågan om när en varuförsäkring avslutats har också berörts i Sandryd ND 1996 s. 28 (Disp.). Ett svenskt importföretag hade köpt kläder från Kina som skeppats med båt via Hamburg och med tåg därifrån till Sverige. Den container som innehöll godset uppställdes hos ett privat godsmottagningsföretag. Importföretaget hämtade inte några kläder innan större delen av partiet stals vid ett inbrott hos godsmottagningsföretaget. Dispaschören fann att försäkringen upphört att gälla enligt villkor 9.3 AV 84 eftersom importföretaget ”disponerat över varan på annat sätt”. Detta hade skett genom att importföretaget underlåtit att mottaga godset när det ställdes till bolagets disposition och låtit det ligga kvar för lagring cirka en månad. Detta avgörande har följts i senare dispaschärenden som inte har publicerats.s. 943
9.Fiktiv varuförlust förekommer inom alla transportslag där det inte är ovanligt att en viss mängd har lastats ut medan en annan mindre mängd lossas. Det är här som det ovan i avsnitt 8.2 nämnda fiktiva vårdansvaret enligt transportdokumenten kommer in. Frågan är om sådan förlust kan ersättas genom en varuförsäkring. Inom vissa områden finns särskilda sådana tilläggsförsäkringar, t.ex. inom oljeindustrin, där fiktiva förluster täcks ”how so ever caused”.s. 943
10.I Dinne ND 1993 s. 28 (Disp.) prövade dispaschören huruvida fiktiv varuförlust var ersättningsgill under Allmänna villkor för transportförsäkring av varor av år 1984, dvs. utan tilläggsförsäkring. En svensk köpare hade förvärvat tackjärn från ett polskt företag. Enligt ett konossement hade 577 ton tackjärn lastats ombord på ett fartyg. Vid ankomst till destinationshamnen i Halmstad lossade fartyget 529 ton. Således var den fiktiva förlusten 48 ton. Köparen betalade säljaren för den enligt konossementet inlastade kvantiteten och begärde ersättning för manko avseende den fiktiva förlusten av sin varuförsäkringsgivare. Dispaschören ogillade talan med hänsyn till att risken för den köpta varan inte övergått på köparen när förlusten uppstått. I ett uttalande obiter dictum fann han att det kunde ifrågasättas om det inte skulle föra för långt att låta försäkringen omfatta också fiktiv varuförlust. Ett sådant ansvar skulle i praktiken fungera som en köprättslig garanti.s. 943