Stycket

19.1.9. Ansvar i kontraktsförhållanden. I NJA 1998 s. 390 prövades den principiellt viktiga frågan om jämkning av en klausul om ansvarsbegränsning, fast i en ganska speciell situation. Innehållet i en assurerad försändelse — diamanter — tillgreps under postbefordran av en postanställd. Försäkringsbolaget som ersatt de förkomna diamanterna återkrävde ersättningen av Posten, och deras ägare krävde viss ytterligare ersättning; sammanlagt yrkades närmare 10 milj. kr. Enligt en kungörelse utfärdad av Postverket var ersättningen för förkommen försändelse begränsad till assuransbeloppet (10 000 kr). Den nämnda kungörelsen ansågs som en del av assuransavtalet med Posten. Enligt HD kunde Posten utan tvekan begränsa ansvaret för försändelser som gått förlorade eller skadats av våda eller genom anställdas vårdslöshet, medan läget var mera tveksamt vid brott av anställd; huvudregeln var att friskrivning inte gällde beträffande omhändertagen egendom vid brott beträffande egendomen eller vid grov vårdslöshet, men försäkrings- och kanaliseringssynpunkter kunde medföra avsevärda förskjutningar till den friskrivandes förmån. Om den skadelidande hade möjlighet att skydda sig genom försäkring och detta var brukligt eller han gjorts uppmärksam härpå kunde enligt domstolen en annars otillåten ansvarsfriskrivning godtas, särskilt när försäkring också faktiskt tecknats. Om ansvarsbegränsningen godtogs skulle dock detta innebära avsteg från en huvudprincip i transportsammanhang; man kunde inte heller bortse från en senare tillkommen bestämmelse i 14 § postlagen (1993:1684) som föreskriver ansvar för paket befordrade inom landet vid uppsåt eller grov vårdslöshet. Vid en samlad bedömning ansågs skälen som talade för att godta ansvarsbegränsningen inte ha sådan styrka att avsteg skulle göras från den nämnda huvudprincipen. HD:s majoritet utdömde därför fullt skadestånd. — Två justitieråd godtog klausulen, varvid man bl.a. åberopade att avsändaren hade möjlighet att teckna försäkring och att en regressrätt knappast kunde ha större ekonomisk betydelse för försäkringsbolaget eller dess premiesättning; det var därför inte oskäligt att godta en ansvarsbegränsning beträffande uppsåtliga brott av anställda. — Man kan ifrågasätta räckvidden av prejudikatet, särskilt som majoriteten tydligen fäst vikt vid den numera avskaffade regeln i postlagen. Av intresse är den vikt både majoriteten och minoriteten fäst vid försäkringssynpunkter när det gällt att avgöra klausulens giltighet.s. 41