Stycket

15.NJA 2000 s. 637 gällde en ovanlig situation, som dock vållade mycket bekymmer när SkL tillkom: skadeståndstalan mot staten på grund av påstått fel i ett regeringsbeslut. Enligt 3 kap. 7 § får sådan talan inte ens föras om inte beslutet upphävts eller ändrats; man ville inte att regeringen skulle utsättas för några skadeståndsprocesser, vilka innebar en kontroll över regeringsmakten som inte passade in i vårt konstitutionella system. Det aktuella målet gällde en förordning (1987:976) där regeringen överlåtit åt Finsk-svenska gränsälvskommissionen rätten att föreskriva vissa förbud för fisket i området. Förordningen stred mot 10 kap. 5 § regeringsformen, som kräver riksdagsbeslut för att en sådan befogenhet skall överlåtas till mellanfolklig organisation. I ett tidigare mål (NJA 1996 s. 370) hade HD med stöd av 11 kap. 14 § regeringsformen konstaterat att ett uppenbart fel förelåg och att föreskriften därför inte kunde tillämpas i målet. Nu begärde sju yrkesfiskare ersättning för skada genom förbud och begränsningar av fisket som beslutats med stöd av den grundlagsstridiga förordningen. Staten yrkade avvisning, eftersom bemyndigandet i 1987 års förordning inte formellt upphävts eller ändrats. HD ansåg emellertid talan kunna tas upp till prövning, eftersom bemyndigandet i varje fall underkänts såsom grundlagsstridigt. — Det är knappast överraskande att taleförbudet i SkL tolkades restriktivt; sedan domstolskontroll genom rättsprövningslagen införts framstår förbudet knappast som befogat från principiell synpunkt (även om det alltjämt kan fylla en viss praktisk funktion som spärr mot meningslösa, kanske politiskt färgade processer), och vid talan grundad på brott mot EG-rätten gäller inte förbudet. I SOU 1997:194 har paragrafen föreslagits bli upphävd, men trots att SkL ändrats vid flera tillfällen därefter har regeringen tydligen inte kunnat besluta sig för en sådan reform.s. 39